Tag Archives: feminism

Vem tror du att du är?

Hanna Cederin

 

Hon med det långa håret, som tecknar fint, som dukar fram kaffet och som håller kontakten med mormor. Sångerskan i bandet, hon som tränar aerobics och läser chicklit. Eller är du hon med starka, snabba, ben, hon som skriver låtarna, som diskuterar politik med mormor, som skapar konst och som läser böcker som väcker tankar? Du kan också vara inget av det. Kanske är du hon som sitter inne och bygger hemsidor, aldrig ringer mormor och aldrig håller käften. Kanske är du alltihop.

Det spelar roll vem som skriver historien, och hur den skrivs. Några ord i en historiebok kan vara skillnaden mellan subjekt eller objekt. Är du någon som vill, som gör och tänker? Eller den som är fin att titta på, men som annars inte märks?

Vi alla stängs in i könsroller som begränsar, skapar normer och förväntningar. Men det som kvinnor är, gör och skapar nedvärderas också. Det bästa sättet att nedvärdera något är att låtsas som om det inte finns. Så ser det alldeles för ofta ut idag. Samhället låtsas som om vi kvinnor inte finns, i alla fall när det inte handlar om att vara vackra.

I själva verket har kvinnorna spelat en central roll i historien, och gör det i dagens samhällsutveckling. Vi har sett till att samhället fungerar, drivit på för förändring och gjort viktiga vetenskapliga upptäckter. Vi har skrivit böcker, skapat musik och vi har gjort motstånd mot förtryck. Ändå syns vi mindre, både nu och då. Bilden av kvinnan historiskt är att hon är passiv och hör hemma vid spisen.

Ung Vänsters satsning på att lyfta fram kvinnors historia handlar om att vi ska ha det utrymme vi förtjänar. I klassrummet, på teve och i böcker. I vardagen och i framtiden. Vi har aldrig fått något gratis. Vi vet att frihetskamp inte är enkelt, och aldrig har varit enkelt. De kvinnor som påverkat historien har gjort det genom hårt arbete och har ofta betalat ett högt pris. De som organiserade sig för allmän rösträtt fängslades. Hon som inte ville gifta sig på 20-talet levde fattigt, den kvinnliga uppfinnaren fick aldrig bilda familj och hon som stöttade båtbyggaren dagligen fick aldrig uppskattning.

Det vi lär oss av historien påverkar oss och därför måste vi vara med och skriva den. Det handlar om vilka vi tror att vi är och vad vi tror vi kan åstadkomma. Och inte minst handlar det om att det vi faktiskt gör är värdefullt. Att det spelar roll att ta hand om ungar, skriva kärleks romaner och ringa mormor. Men att det också går att som kvinna bli bäst på kärnfysik, vara basist eller vara framgångsrik i att bara skita i allt. Kvinnokampen har alltid handlat om frigörelse. Att vi ska vara fria att välja våra livsöden, och att vår rätt att göra det ska vara densamma som männens.

Nu tar vi saken i egna händer. Vi är trötta på att osynliggöras av skolan, media, museer och vetenskapsinstitutioner. Vi tycker att kvinnor också har rätt att synas, och att vi förtjänar historiska förebilder som inte bara är män.

Vem jag tror att jag är? Jag är någon som vill, gör och tänker. Och jag kräver att synas och höras. Om vi ställer krav tillsammans kan vi se till att det gäller alla kvinnor. Kampen för att synliggöra kvinnors historia börjar med att du läser den här tidningen.

Texten är publicerad i Röd Press nr 3/2015 – ett specialnummer om kvinnors historia.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Allmänt

Inte bara lite blod

koppar

Text: Fanny Rosberg
Illustration: Elin Morén

 

Det är blod och egentligen inte konstigare än så. Men ändå är mens omgärdat med så mycket mer. Vad har intelligens, skam och krig att göra med den månatliga blödningen? Feministen, aktivisten och Röd Presskribenten Fanny Rosberg ger sig in i synen på mens, blod och kvinnlighet.

Mens är inget aktivt val. Om vi, när vi fick vår första mens hade kunnat säga “tack, men nej tack” hade vi antagligen gjort det. Vi lär oss att mens är något äckligt och onormalt och att det är av allra största vikt att den döljs och osynliggörs. Vi lever i en könsmaktsordning där det som skiljer kvinnokroppen från manskroppen är onormalt och ska förändras och det som är det mest onormala är mens. Vi lär oss att se mensen som en sjukdom vi aldrig blir av med, istället för det friskhetstecken det egentligen är.

Från att vi är små lär vi oss att dölja mensen. Vi får lära oss det av våra mammor, av skolan och av samhället. Vi lär oss att dölja och förneka den. Vi lär oss att inte prata om det och vi lär oss att smärtan en gång i månaden är en del av livet. Vi lever i ett samhälle där en del av våra kroppar är äcklig och okontrollerbar. Mens är inte samma blod som kommer ur näsan när vi blöder näsblod. Mens är inte blod. Mens är mens.

Skammen kring mens är inte något självvalt och inte något nytt, det går som en röd tråd genom historien, hand i hand med könsmaktsordningen. Mensen har använts som ett argument för att förhindra rätten till utbildning och arbete. Mensen ses som någonting onaturligt och som en obotlig sjukdom. Kvinnor har förnekats högre utbildning eftersom våra hjärnor då skulle förbruka det blod som vi behöver för att kunna ha mens. Men det har också sagts att kvinnor till exempel inte kan arbeta i industrin eftersom det förstör menscykeln. Att ta hand om barn och utföra hemarbete är däremot inte några problem. Det har visats att diskussioner om mens och PMS minskar de tider då kvinnor behövs som arbetskraft och männen befinner sig i krig och att de ökar när det blir fred och männen är tillbaka. Könsmaktsordningen och kapitalismen använder mensen som ett verktyg för att låsa in och isolera kvinnor. Alla medel är tillåtna i kampen om att begränsa och låsa in de som någon gång kan göra motstånd.

menstjejMen mens är inte bara mens. Mens är också något mer. Det handlar om skam och det handlar om makt. Det handlar om vem som har makten att ”formulera mensen” och om vem som har makten över någon annans syn på sin kropp. Mens är något som ofta förlöjligas och används som skällsord. Det ses som något töntigt, tråkigt och opolitiskt. Men mens är också en del av kroppen och därmed en del av den politiska kampen för rätten till vår egen kropp. Mens är politik. Det handlar om vem som har makt och om vem som inte har det. Det handlar om ett samhälle där mens ses som så pass äckligt att det inte ens kan vara med i en reklam om mensskydd. Men det handlar också om ett samhälle där privata företag gör vinster på kvinnors behov av mensskydd och där vi lär oss att de inte bara är äckliga, de måste döljas också. Mens är inte bara kropp och blod. Mens är en politisk fråga som handlar om makt över våra kroppar.

Men hur tar vi tillbaka makten över mensen? Hur politiserar vi något som ses som äckligt och onaturligt men som är en del av våra kroppar och liv? Hur politiserar vi något som könsmaktsordningen och kapitalismen använder som verktyg i kampen för att trycka tillbaka kvinnor in i köken? Mens har diskuterats genom historien, men det är först de senaste åren som mensen har börjat bli en del av politiken. Den politisering av mensen som finns inom kulturen är viktig, den synliggör och lyfter fram vår vardag och våra kroppar. Den visar på hur samhället ser på mens och hur mensen påverkar det samhälle vi lever i. Den kultur som finns och som utvecklas är en viktig del i politiseringen av mens och är nödvändig för att förändra samhällets syn när det gäller makten över sin egen kropp.

Den kultur och de utställningar som produceras är viktiga, men det räcker inte. Det finns också en poäng att från vänstern våga lyfta mensen som något politiskt och se relationen mellan mens och de strukturer vi ser i samhället. Samhällets syn på mens är en del av det förtryck som könsmaktsordningen och kapitalismen innebär och därför är frågor som skolans syn på mens och subventionerade mensskydd viktiga att diskutera. Men framförallt måste vi börja prata mer om mens.

 

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar

Konsten att få borgerligheten att darra

Athena Farrokhzad
Text: Ellen Greider
Bild: Press/Khashayar Naderehvandi

 

När den moderata politikern Gunnar Axén hörde Athena Farrokhzads sommarprat blev han så förbannad att han kastade ut sin TV i protest mot public service. Röd Press har träffat poeten som får högern att se rött. Intervjun går också att läsa i Röd Press nummer 4/2014. 

Athena Farrokhzad är poet och aktivist. I somras blev hennes sommarprat det program i serien som fått flest anmälningar någonsin. Många blev upprörda över hennes radikala radiosändning som fick moderata politiker att vägra betala till public service och kasta ut sina tv-apparater. Röd Press träffar henne på Kungliga Biblioteket i Stockholm för en intervju.

I ditt uppmärksammade sommarprat ville du egentligen prata om sånt som kärlek, poesi och döden. Istället pratade du om den strukturella rasismen, borgerlighetens utsugning av arbetarklassen och den växande fascismen. Varför gjorde du så?
– Jag tänkte så här, att det skulle sändas en och en halv månad innan valet och Sommar har en publik på ungefär en miljon lyssnare. Jag skulle aldrig få tillfälle att prata till lika många igen. Det är lika bra att ta tillfället i akt och tell it like it is.

– De flesta som är med i det programmet brukar sälja in sina spännande livsberättelser. De brukar ha något slags narrativ: ”Jag hade det så jobbigt – men titta på mig nu!”. Jag tycker inte att jag som person är intressant på det sättet. Jag är inte intresserad av att sälja berättelsen om mig själv och mitt liv i offentligheten. Det kan jag lika gärna ta med mina polare liksom. Istället ville jag ta tillfället i akt, som en av få representanter för den radikala rörelsen som släpps in i det här rummet på lång tid, att prata för fler än mig själv och frågor som är viktiga för min rörelse.

Athenas definition av aktivism ligger dock långt bort från att göra radikala sommarprat:
– Det är enormt mycket mindre viktigt än klasskamp eller feministisk kamp på gator eller arbetsplatser. Jag har ingen föreställning om att det är aktivism. Aktivism gör man tillsammans med andra. Aktivismens bas måste vara att formulera en beskrivning av världen tillsammans med andra och sen verka i kraft av sin förenade styrka. Det är en viktig definition tycker jag, aktivism är aldrig någon one man show.

Vi har en värld där högervindarna blir allt starkare och känns allt mer hopplös. Kanske är det inte tid att skriva romantiska dikter eller måla vackra stilleben. Hur ser du på konsten som politiskt verktyg?
– Frågan om hur man kan verka politiskt med konsten som medel är en evig fråga, den måste vara en evig fråga. Jag tänkte mycket på det när jag var yngre och försökte lösa den, ville hitta legitimitet i att jag ville skriva.

– Jag är intresserad av att litteraturen ska användas, inte av ett förhållningssätt till litteratur där det ska vara särskilt från andra områden i livet. Litteraturen är viktig om den får äga rum i människors liv.

litteraturAthena menar att litteraturen kan användas av människor genom att vi speglar oss i den, den kan låta oss uppfatta sådant som vi inte skulle uppfatta annars. Detta andra kan röra sig om existentiella frågor – såsom kärlek, död, begär och sex – men också om samhället och hur det ser ut.

– Litteraturen är ett medium, varken god eller ond. Den är inte automatiskt radikal, inte automatiskt reaktionär. Poängen är hur man använder den, och jag är intresserad av att använda litteraturen till att utforska den tid vi lever i.

Går konst och kultur att skilja från politik? Får man uttrycka vad som helst i konstens namn?
– Det finns en hållning till konsten som är: ”konsten är fri, man får göra vad som helst!”. Och man kommer undan med det för att det är konst. Det är ett argument som reaktionära människor, Dan Park och company, använder. Man förpackar sin rasism eller misogyni som konst och därför är det inte underställt samma regelverk som världen i övrigt. Det är en ointressant hållning till konst.

misogyniDet är också en borgerlig hållning. Athena tycker att det är sorgligt att studera konst för konstens skull och gör skillnad på det borgerliga synsättet på konsten som njutning och den marxistiska radikala synen på konsten som omvälvande.
– Idén om att konsten är fri är det yttersta utslaget för en borgerlig konst. Att säga att ”jag kan skriva vad som helst utan att behöva stå till svars för det” är för mig samma sak som att säga ”litteraturen betyder ingenting”.

– Alla människor har ansvar för vad man gör. Oavsett om man jobbar med kroppar på ett sjukhus eller med bokstäver och skriver böcker. Det vore helt knäppt om konstnärer skulle vara den grupp i världen som blev frikända ansvar.

Hur kom det sig att du började skriva?
– Många olika skäl. Väldigt många skriver, frågan är nog inte varför man börjar skriva utan snarare varför man fortsätter. Författare har alltid en mytologiserad berättelse om sig själva: ”det började när jag var sju år…” Men alla kids skriver! Jag gjorde en massa när jag var liten men jag fortsatte att skriva för att jag tyckte att texten gav mig ett sätt att tänka som jag inte klarade mig utan i världen.

– Jag vet vad litteratur kan göra med människor, och det vill jag ingå i. Det är aldrig nån som tror mig när jag säger så, men det viktigaste för mig är inte nödvändigtvis att skriva. Det viktigaste är att vara i ett samtal om litteraturen med andra människor.

Har dina texter alltid varit politiska?
– Ja, det har de nog. Men det är hela mitt liv. Jag har aldrig kunnat göra den distinktionen mellan mitt liv och politik. Jag tänker att så fort jag andas, så fort jag går på den här marken, när jag pratar och när jag ligger med någon är alltid genomströmmat av samhälleliga ordningar.

Är du politiskt organiserad?
– Jag är med i ett förbund som heter Allt åt alla. Jag har varit med i en massa olika politiska grupper. Basgrupper och aktionsgrupper som varit specifika för olika forum eller toppmöten. Jag har alltid varit en del av den autonoma rörelsen, inte partipolitiken.

Det är ett problem att det oftast är personer ur samma grupper i samhället som har tillgång till kultur och kulturutövande. Hur ska kulturen bli tillgänglig för alla?
– Det är ett utslag för klassamhället. Det handlar om att alla resurser – ekonomiskt kapital, kultur – berövas den klass som producerar resurserna. En kontinuerlig stöld, och kultur är inte särskilt något annat. Så länge vi lever inom kapitalismen, vilket jag hoppas är tidsbegränsat, så tror jag ändå på någon sorts offensiv fördelningspolitik. Jag hade aldrig blivit poet om jag inte i princip vuxit upp på ett stadsbibliotek eller haft tillgång till statliga kultursatsningar. Kommunala musikskolan, kurser och lägrer. Resurserna måste omdistribueras från de rikaste till att alla ska få tillgång till kulturutövning och lära sig hantverket.

1 kommentar

Filed under Intervjuer

Quizza med svenska fotbollsförbundet

fotbollsforbundet_2

1 kommentar

november 12, 2013 · 3:30 e m

Håll koll på din flickvän

Fejkannons, Smäll & Company

Lämna en kommentar

Filed under Allmänt

Sprängkraften i separatism, Röd Press på feministiskt forum

Att kvinnor och tjejer organiserar sig utan män är fortfarande någonting som rör upp känslor och är ingenting som ses med blida ögon av könsmaktsordningens väktare. Vilken roll spelar separatismen för den feministiska rörelsen, vilka framgångar kan vi se och vad är utmaningarna framöver?

I lördags arrangerade Röd Press en uppskattad och viktig programpunkt på Feministiskt forum i Stockholm. På plats fanns Katinka Ingves, styrelseledamot i Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Sissela Nordling Blanco, talesperson för Feministiskt Initiativ och Elisabeth Biström, instruktör i feministiskt självförsvar för att diskutera systerskap och separatism. Tack alla deltagare och tack alla som var där!

Lämna en kommentar

Filed under Arrangemang

Kakan Hermansson – som feminist finns ingen återvändo

Text: Hanna Cederin
Bild: Tommy Gabrielsson

 

Hon är känd från bloggvärlden, sin egen talkshow på SVT Play och inte minst från PP3 i Sveriges Radio. Röd Press träffade Kakan Hermansson för att prata om att spränga saker, om separatism och om R’n’B. Här följer ett kortare axplock, men hela intervjun kan läsas i Röd Press 1/2012.

Om du skulle ta tempen på kvinnors situation idag, hur tycker du att den ser ut? Vad skiljer idag ifrån igår, eller imorgon?
– Formatet har skiftat men det finns ett jättestort kvinnohat. Kvinnor våldtas och mördas av snubbar lika mycket nu som för tjugo år sen. Vi behöver erkänna kvinnohatet. Det är kaos, men det vill folk inte se. Sen så tycker jag mer poliser… Skoja! Nämen det behövs mer aktivism, hårdare tag mot torskar och mot mäns våld mot kvinnor. Men det handlar också om homofobi, som gemene svensk inte tycker är ett problem, samtidigt som präster fortfarande kan välja om de ska viga homosexuella eller inte. Det behövs sprängas saker på så många olika nivåer.

Kakan HermanssonDu jobbar mycket med separatism, vad säger du till dom som säger att separatism är bakåtsträvande, att könen borde umgås mer istället för att skiljas på?
– Jag bestämde mig för länge sen, att jag håller inte på och läxar upp dudes. De får lära sig själva, det har ju jag och mina systrar gjort. Folk vill vrida och vända på feministiska grejer och hitta fel på dem, eftersom det hotar makten. Men de kommer inte hitta några fel.

Varför tror du att det är så få riktiga makthavare som kallar sig feminister?
– Det handlar väldigt mycket om den här nyliberalistiska andan. Vissa som kallar sig feminister är liberaler, och det är den vidrigaste människosynen jag någonsin har stött på. Det är ett problem för feminismen – efter allt det vi byggt upp så kommer liberalerna och berättar för oss att vi inte får se oss själva som offer.

Hur ser du på den feministiska rörelsen idag?
– Jag känner en jättestark oro för den eftersom den är så liberal. Jag kommer ifrån anarkafeministiska kretsar, men är radikalfeminist själv. Idag anammar man istället queerfeminismen, och den är så himla bred och odefinierad. De säger att vi inte får prata om systerskap längre, utan vi ska prata om syskonskap. Plötsligt är det transfobt att prata om systerskap. Många som var lesbiska feminister säger såna saker, och det är som att pissa på sin egen historia. Var tror dom att vi har fått vårt självförtroende ifrån? Var tror dom vi kommer ifrån, liksom?

Hur försvarar du att R’n’b mer än ofta är sexistisk och stereotyp?
– Jag gav upp det där försvarstalet för länge sen. Jag har älskat R’n’B och framför allt rap väldigt länge och hade många svåra år när jag försökte hitta sätt att försvara det. Men min kärlek till musiken är för stor, jag kan inte hindra mina känslor. Samtidigt finns det någonting fantastiskt med R’n’B-brudar och för mig har den normen för hur man ska se ut varit viktig. Jag har aldrig hittat mig i det svenska med smala tysta tjejer, men i R’n’B:n får man vara vulgär och stor. Det är det enda stället där jag verkligen har hittat hem. R’n’B-kulturen är helt störd med sin sexism och med heteronormen, och jag sväljer inte det med hull och hår utan gillar att vara där och ifrågasätta. Men försvara den, det kan jag inte.

Tror du att du får betala ett pris för att du är feminist?
– Ja, men det finns inget alternativ för mig. Det är helt ointressant att göra nånting annat. När man väl har blivit feminist finns ingen återvändo.

1 kommentar

Filed under Allmänt