Rebecca & Fiona

Rebecca & Fiona

Text: Annahita Yazdi
Foto: Petter Evertsén & Amanda Möllenhoff

Det är i början av december 2010. Rebecca Scheja och Fiona Fitzpatrick har på kort tid fått mycket att göra. De är superstar DJ:s by night, feministiska riddare på korståg by day och föremål för en av SVT:s populäraste webbsatsningar – en dokumentärserie om deras vardag. Röd Press har träffat Rebecca & Fiona för att prata musik, politik och tjejer-som-gör-grejer-rörelsen.

Jag träffar duon en snöig dag på deras kontor på Kungsgatan i Stockholm, tar hissen upp till femte våningen. Fiona möter mig i dörren och går med mig in till rummet som utgör deras kontor. Där inne sitter Rebecca, deras manager Henrik ”Agge” Augustin, samt Rebeccas och Fionas respektive pojkvänner Adrian och Carli. De är också DJ:s. I rummet finns minst lika många datorer som personer och en stadig basgång bultar i ett par laptophögtalare. Vi sätter oss i en stor vit soffa och Rebecca närmast dunsar ner i den och säger oroligt att det bränner bakom ögonen. Hon har sovit två timmar föregående natt, ätit en smörgås på hela dagen och druckit obscena mängder kaffe.

Under valrörelsen i höstas hade den nätbaserade nyhetstidningen Nyheter 24 två valbloggar, en röd och en blå. Rebecca och Fiona var skribenter i den röda bloggen. De skrev ett antal debattinlägg samt rena känsloyttringar. Bloggen i sig var inget som avvek nämnvärt från andra politiska bloggar, det var i alla fall inte avsikten. Däremot blev det uppenbart när man öppnade kommentarfältet att det var väldigt många som uppfattade bloggen som en avvikelse – i ordets sämre bemärkelse. Det svämmade över av hånfulla kommentarer från framförallt killar.

– Det handlade aldrig om någon kritik som grundade sig i att våra åsikter var fel, missuppfattningar från vår sida, vad vi sa eller vad vi tyckte, utan man hanterade sitt misstycke genom att kritisera hur vi såg ut och vilka platser vi var på. Det var då vi insåg varför vi gör det vi gör, och varför vi behöver göra det vi gör, säger Fiona.

Rebecca berättar att mycket av kritiken har bestått av att man ifrågasätter deras föräldrar och deras bakgrund. Hon säger att varken hon eller Fiona har någon arbetarbakgrund men ställer sig frågande till huruvida det är avgörande för vilka politiska åsikter man har.

– Jag har vuxit upp på Östermalm, i en segregerad politisk miljö, och jag har inte valt det själv. Där är det helt självklart blått, och man pratar inte så mycket politik heller, det bara ”är” så. Jag har inte yttrat mig politiskt förrän för några år sen när jag började engagera mig. Varför skulle det inte vara okej för mig att bilda mig en egen åsikt? Jag har inte gått emot mina ”gamla” värderingar för jag har aldrig definierat mig som borgerlig. Varför ska detta vara något som väcker hat hos folk?

– Det är så jävla osocialistiskt, flikar Fiona in.

Rebecca fortsätter.

– Det hade kanske varit en annan sak om jag hade varit en aktiv moderat och gått på MUF-fester. Men jag har aldrig tyckt så, jag har aldrig haft såna värderingar. Det är när jag lärt mig om världen och samhället som jag har förstått att det är så här jag känner. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra ”Det är inte okej, du kommer från en fin familj”. Jag har växt upp med min ensamstående mamma som har kämpat som fan, så vad är ”fint” liksom?

Varken Rebecca eller Fiona blir förvånade när de får höra hårda ord från högerkanten. Det som fortfarande förvånar är att detta fenomen, som Rebecca och Fiona är, verkar vara mest svårsmält för vänsterfolket, särskilt efter att tjejerna mer och mer uttalat började placera sig åt det hållet.

– Att från vår egen rörelse få höra den taskigaste och mest äckliga kritiken… Man blir så jävla ledsen. Man tänker ”Nu skjuter ni er själva i foten”, för vi gör ett jobb för den här rörelsen som vi vet och tycker är väldigt viktig. Vad som helst som aktiverar unga människor och peppar dem borde vi ta vara på, säger Fiona.

Rebecca & Fiona uppträder på Marie Laveau i Stockholm.

– Om man ska se till bloggvärlden så har i princip alla varit höger. De har varit helt öppna med det och några har till och med tagit betalt för att blogga om Moderaterna, och jag kände bara ”What the fuck, kan någon göra någonting åt det här? Kan någon erbjuda ett alternativ?”. Man behöver inte ha gått på alla demonstrationer i tio år och läst alla böcker, det skulle ha räckt med att vara en motvikt till alla som tänder på sänkt restaurangmoms liksom. Åh, vad glad jag skulle bli om det hade funnits ett sånt alternativ! säger Fiona.

Rebecca fortsätter med att säga att det är viktigt att man inte hämmas av en känsla av att man inte ”kan” eller ”vet”, speciellt inte nu när det är av allra högsta vikt att vänstern mobiliserar. Det räcker med grundvärderingar och en ren känsla av hur ett idealsamhälle ska se ut, sedan lär man av varandra, menar Rebecca. Hon vill att människor ska må bättre och ha en tilltro till det gemensamma. Ett generellt skifte från ”Det där individualisttänkandet; ‘Jag ska få vara jag och ingen ska få stoppa mig!’, som verkar vara så jävla hippt just nu.”

– UUUUUÄÄÄÄÄÄÄCK! Så JÄVLA äckligt! utbrister Fiona och sätter händerna mot ansiktet.

En fysisk reaktion på politisk frustration.

Rebecca är irriterad över hur Alliansens individretorik har förfört väljarna och försatt oss i ytterligare fyra år med en utarmande politik där gruppen försvagas och pressen på varje enskild individ att klara allt själv bara växer.

– Alla ska få vara en egen individ, herregud, det är ju ingen på vänsterkanten som har påstått något annat heller! Det finns inget som säger att det inte funkar när man är en del av en större grupp. Det har vi diskuterat mycket, också på ett mer personligt plan, om hur vi är i vårt umgänge, med våra tjejkompisar till exempel. Vi ser inget värde i att äga något själva, vi lånar av varandra och använder allting tillsammans.

– Vi har också upptäckt våra egna fördomar kring hur det är att vara tjej, på tal om ytligheter och tjejsaker och så. Detta med att ha de senaste kläderna och allt det, vi har insett att det där bara är fluff och strukturer som håller oss tillbaka och vi har helt och hållet förlorat intresset för det också, säger Fiona.

Tjejer som är medvetna om skillnader mellan könen och strukturerna som upprätthåller dem gör ofta aktiva val i vardagen för att jämna ut skillnaderna. Det kan vara allt från att säga till när någon använder sig av ett diskriminerande språk, till att sitta på tunnelbanan och skreva som en annan alfahane. Rebecca och Fiona har tagit feminismen in i vardagen via deras egen umgängeskrets, de jobbar aktivt med att peppa varandra utan villkor och förbehåll. Många upplever annars en konkurrens mellan tjejer, även vänner emellan, som hindrar dem från att fokusera på det de själva håller på med. Istället, menar Rebecca och Fiona, lägger vissa ner för mycket energi på att jämföra sig med sina vänner, blir missunnsamma och får prestationsångest när dessa gör framsteg – istället för att vara stolta eller själva bli inspirerade. Detta har ingen annan orsak än att det finns ett mycket begränsat utrymme för framgångsrika tjejer, och att det då blir en extrem konkurrens om utrymme.

– När man har jobbat med det där beteendeskiftet ett tag märker man snart hur man ser på andra kompisgäng som inte jobbar med att backa varandra, och man tänker bara ”Fan vad jobbigt de har det”. Vi har kommit en bit på vägen nu och man längtar ju inte tillbaka. Sen inser man ju att man har turen att omges av personer som tar emot en väldigt väl och ligger på samma våglängd som en själv. Jag tror att det är sjukt få förunnat att ha ett umgänge där man accepteras som man är, blir tagen på allvar och blir uppmuntrad i allt man gör, säger Rebecca.

Rebecca & Fiona uppträder på Marie Laveau i Stockholm.

Vi kommer in på hur det är att som tjej få andra att lyssna på det man har att säga. Till exempel när man som ensam tjej sitter i ett större sällskap av killar och samtalar, om hur man hela tiden är på alerten och behöver jobba aktivt med att få ordet eller ens få behålla det.

Fiona tänder genast till och berättar om ett tillfälle när hon var på resa i New York under hösten. Hon och hennes sällskap, uteslutande bestående av killar, sitter på en bar och pratar om housemusik och ”hans remix och wow hit och wow dit”. Mitt under samtalet kommer en framstående DJ, som råkar vara kvinna, fram till bordet. Hon står och pratar med sällskapet om musik och mixning och någon fest och så snart hon avvikit ifrån bordet kommer kommentarerna. ”Fan, hon är fett snygg”, eller ”Njae, hon är inte riktigt min typ”, eller ”På den där bilden var hon riktigt fräsch faktiskt”.

– Då sa jag bara ”Ursäkta mig, men nu måste jag bara säga…”, och så hällde jag det över dem. Man känner sig alltid så töntig när man ska hålla på och ”förstöra stämningen” och börja ”gnälla”, men ibland måste man verkligen.

– Det är så sjukt att man verkligen drar sig för att uppmärksamma killar på såna här saker, det borde vara självklart att få säga till, säger Rebecca. Det är verkligen det här med att skapa ”dålig stämning”. Samtidigt måste man kunna tackla det på ett konstruktivt sätt och inte attackera alltför hårt, då orkar de inte lyssna. Samtidigt finns det också ett värde i att bara kunna luta sig tillbaka ibland och inte ta varendaste fight.

Fiona och Rebecca berättar om hur de inspirerat andra tjejer.

Att förmedla jämlikhetsbudskapet är inte helt lätt. Under inspelningarna av SVT:s serie som följt tjejerna under sommaren och hösten har de försökt ta tillfället i akt att få saker sagda, i och med att de nu fått en röst som faktiskt hörs. Dock har nästan allt politiskt blivit bortklippt i och med att public service-tv ska hålla en neutral ton gentemot tittarna, människorna och historierna de behandlar.

– Det blev så himla… tunt. Vi har verkligen försökt få in politiska samtal i programmet men nästan inget kommer med. Istället tar de in nåt klipp när vi sitter och dricker bubbel och svär, säger Rebecca.

De blir förvånade över att många ändå verkar förstå deras meddelande, att det skiner igenom. Och kanske har de vunnit några sympatisörer, om de nu har framställts som något annat än den typiska socialisttjejen ”som bor på Söder och luktar svett”, som de tänker att många borgerliga ser på gruppen de tillhör. Vad beträffar människorna i den andra ringhörnan, de som anser att de har för ytliga attribut för att få kalla sig för socialister. De verkar inte ha ägnat dem särskilt mycket tankeverksamhet.

– Ja, vadå ”champagnevänstern”? Jag får tydligen inte dricka vitt vin med bubblor i för att jag är socialist. Jag gillar inte ens champagne. Men vissa vill verkligen göra det klart för oss, att vi inte får dricka det. Jag har varit politiskt aktiv sen man kan vara det i princip, och har hållit på med klättring hur länge som helst, jag är mer nörd än nåt annat. Och om de ändå vill framställa en som nån jävla Stureplanstjej så får de väl göra det, säger Fiona med en axelryckning.

– Vi är uppenbarligen förebilder för vissa så vi har tagit till oss det, säger Rebecca. Det var någon tjej som kom fram till mig för nån helg sen och sa ”Du är feminism för mig”. Sånt känns verkligen i hjärtat. Folk säger ibland till oss att vi har fått dom att börja pröva nya saker eller återuppta gamla fritidsintressen. Vissa har börjat producera, skriva musik eller måla.

Rebecca fortsätter.

– Det är verkligen det enda man alltid blir glad för, att man inser att man väcker ett skapande och att man aktiverar åsikter och värderingar. Det är vi verkligen stolta över, våra tjejer som gör grejer. Min kille sa det någon gång, att vi har skapat något nytt. ”Tjejer-som-gör-grejer-rörelsen” kallade han det för. Man ser på dem att de har tagit steget. Man ser det i deras ögon.

Fiona och Rebecca läser Röd Press.

Efter mötet med Rebecca & Fiona tänker jag på dagens feminism. Kanske finns det en ny sorts feminism. Fram tills för några år sedan var den allmänna bilden av ”Feministen” generellt sett negativ. Gudrun Schyman och andra tongivande svenska feminister har inte riktigt samma demonstatus idag som för några år sedan.

Det som verkar ha inträffat är att feminismen har börjat normaliseras. Man behöver inte förklara sig lika ofta som förut. Allmänhetens bild av ”Feministen” har förändrats från den klassiska nidbilden av en hårig, gnällig bitterkärring som aldrig får ligga, till en lite yngre och roligare variant. Den svenska mannen har acklimatiserats i takt med att den svenska kvinnan insett att hon är fri att vara vilken sorts feminist hon vill; hon måste inte raka benen, men hon måste inte låta bli heller. Det är kanske på grund av personer som Rebecca och Fiona. Vanliga brudar med skinn på näsan som tar steget ut i offentligheten och tar sin problemfria och opretentiösa inställning till feminism med sig dit.

För Rebecca och Fiona handlar feminism om att vara tjej och att få vara nöjd med sig själv. Att det är din rätt som människa att vara lycklig och älska dig själv som du är, utan modifikationer.

– Det var också där vi såg att vi hade en viss effekt på människorna som följer oss. De säger att det känns befriande, att de har fått bättre självförtroende och så vidare. Det är kanske det som har blivit vår egna feministiska kamp: att få tjejer att sluta förändra sig själva så mycket och istället börja ta vara på det de redan är och har. Livet borde inte handla om att ständigt söka något annat; folk vet att man inte blir en lyckligare person om man köper just den väskan eller har bröst i just den kupstorleken, men när det kommer till kritan verkar de jaga sånt ändå. Vi vill att man ser sig själv och sin person som källan till lycka och stolthet och att man gör något man tycker om, säger Fiona.

15 responses to “Rebecca & Fiona

  1. Pingback: tre saker | *whinar* → BARCELONA EDITION!

  2. tina

    Jag fullkomligt älskar er.

  3. Camilla

    Det är så himla skönt att läsa det här, man blir liksom upprymd och glad.. Att det finns hopp! Ni är fantastiska!

  4. Fan vad härligt att läsa.

  5. Marius

    Kjempebra musikk og helt rett politisk!

  6. Pingback: tjejer som gör grejer | *whinar*

  7. linneaalmlof

    vart bloggar dem nu?

  8. Niklas

    Förlåt. Lär ju börja med det eftersom jag inte sett på er med annat än förakt. Detta var dock helt baserat på fördomar och jag tar tillbaks allt och hävdar motsatsen. Jävligt uppfriskande med två damer som (så gott som) alltid presenteras som bubbeldrickande diskoteks-meningslösa varelser, men visar sig vara något helt annat. Coolt.

  9. Pingback: the 2011 wrap-up | *whinar*

  10. Tova

    Jag blir sjukt glad av att läsa detta. Det är så jävla grymt att dessa tjejer uppmärksammas och de både förtjänar och utnyttjar det bra! De har bra saker att säga och gör bra musik, riktigt jävla kul alltså.
    Fan vad glad jag är!!!

  11. barfa

    Sen hade det ju vart fint om de hade AGERAT solidariskt också… Hålle rman upp en banderoll med texten ”Ingen människa är illegal” på en spelning så kanske man kan ge fan att komma till Berns som utnyttjat och kränkt papperslösa arbetare!

  12. Robert

    Rebecca & Fiona är grymma! För den fantastiska musiken. Och för att de använder sin plattform till att sprida ett progressivt budskap. Ett välkommet avbrott mot tidsandan i övrigt. Och jag kan lova att det gör större skillnad än alla griniga grabbar som försöker klanka ner på dem för att de inte är tillräckligt kosher i sin socialism. Keep it up girls!

  13. Iliosa

    Vart är dem från ursprungligen? Är deras föräldrar svenskar?

  14. Pingback: Prenumerera på Röd Press | Anna Herdy

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s