#prataomdet

Text: Elisabeth Biström
Foto: Olivia Mariette Borg

 

Det började som några funderande inlägg på mikrobloggen Twitter, men blev snabbt en flodvåg av berättelser på nätet och i media. Under hashtaggen #prataomdet har hundratals tjejer, och en och annan kille, skrivit ut sina berättelser om övergrepp, sex och erfarenheter från gråzonen däremellan.

Journalisten Johanna Koljonen var den som satte igång vågen. När debatten om våldtäktsanmälan mot Wikileaksgrundaren Julian Assange var som störst, skrev Johanna på Twitter om att hon själv varit med om liknande situationer som de anmälande tjejerna. En kille hon hade legat med hade väckt henne genom att ha oskyddat sex med henne, trots att de kommit överens om att använda kondom. Hon beskriver hur hon tyckte att det var för pinsamt att stoppa honom när ”skadan redan var skedd”.

Många kände igen sig i berättelsen om hur svårt det kan vara att säga nej, när man innan sagt ja eller när man redan haft sex. Det blir för sent, för pinsamt.

 

Johanna Koljonen

Johanna Koljonen.

På twitter frågade Johanna Koljonen om hon kanske borde skriva en artikel om saken och responsen var positiv – skriv! Hon blev inte ensam. Dagarna därpå publicerade flera tidningar debattartiklar på temat och hashtaggen #prataomdet fylldes snabbt med berättelser och tankar kring sex och gränsdragningar. Gensvaret och genomslaget överraskade flera av de som varit först ut att skriva. Programledaren och debattören Sonja Schwartzenberger konstaterar i en intervju att de ”oavsiktligt råkade göra lite revolution”. Johanna Koljonen berättar att det också överraskade henne hur stor igenkänningen var, och att hundratals och tusentals personer både på internet och i den fysiska världen plötsligt börjat tala om de här sakerna med varandra.

Vad är det vi bör prata om?

– Det pågår några olika samtal under rubriken #prataomdet. Ett handlar om att människor som blivit utsatta för regelrätta övergrepp berättar om det och funderar över varför de anmälde eller lät bli, säger Johanna Koljonen.

– Ett annat samtal, det som har varit viktigast för mig som har haft turen att aldrig utsättas för sexuellt våld, handlar om att prata om våra subjektiva upplevelser av sex. Alltså inte bara vad som hände i rummet, utan också vad vi kände och tänkte i stunden, och hur dom tankarna och känslorna påverkade våra handlingar. Tog vi hand om oss själva och vår partner bättre eller sämre på grund av de här känslorna? Hur mycket påverkas vårt sexliv av kulturella

föreställningar och sociala rädslor som vi bär med oss?

Hon poängterar att det är viktigt att förtydliga att #prataomdet inte är menat att pressa någon att prata om sina erfarenheter. Uppmaningen riktar sig till dem som mår dåligt av att låta bli.

Varför är det viktigt att vi pratar om sex, gråzoner och övergrepp?

– Varje gång någon vågar tala eller skriva om detta, förändras samtalsklimatet. Men två förändringar till är möjliga i längden. Den ena handlar om att bryta den kulturella konstruktionen som gör att offer för sexuellt våld skäms minst lika mycket som gärningsmän och därför inte vågar anmäla brott. Det är superviktigt, för tyvärr är det ju alldeles för många som råkar illa ut, säger Johanna.

– Den andra förändringen är, om inte viktigare, åtminstone ännu större, eftersom den gäller fler. Det handlar om att bryta pinsamhetskulturen kring att säga ”ja” eller ”nej” i sexuella situationer. Klart att det inte ska kännas pinsamt att säga, ”oj, älskling, aj, det där gör ont nu, jag behöver en paus” eller ”jag vill byta ställning”. Ens partner vill ju vanligen inte plåga en avsiktligt och då är det ju svinaktigt att INTE säga till, att göra honom eller henne till en person som ovetande har gjort en annan illa.

Gemensamt för många av berättelserna på prataomdet.se, är just skamkänslorna som tjejerna som blivit utsatta för övergrepp beskriver. En tjej vid namn Mia skriver:

”Själv ligger jag stilla och väntar på att det ska gå över.

Efteråt säger jag heller inget. Det är liksom försent. Jag har försuttit min chans att klaga. Men jag går omkring med en känsla av overklighet resten av dagen. Sedan åker jag hem och förtränger.”

Kunskaper om sexuella övergrepp från forskning och från kvinnojoursrörelsens erfarenheter, visar att den här reaktionen är mycket vanlig. Istället för att lägga skulden på den som begår ett övergrepp, lägger man skulden på sig själv, för att man inte sa nej, inte sa nej tillräckligt tydligt eller för att man inte efteråt reagerade på rätt sätt.

Johanna Koljonen berättar att hon själv inte varit utsatt för övergrepp, men att hon varit med om att inte säga nej, även fast hon egentligen hade velat det.

– Jag har insett att jag ofta själv går med på grejer av ren artighet. Alltså att jag ofta värderar min vilja att inte vara till besvär över min rätt att bestämma över min kropp – att jag kanske till exempel inte avbryter ett samlag om det plötsligt börjar göra ont utan biter ihop och står ut av ren artighet.

– Det här är inte beteenden jag står för och nu när jag är medveten om dem kan jag förändra dem, men det hade jag inte blivit om vi inte börjat prata om det.

Johanna Koljonen hoppas att initiativet kommer spridas.

– Jättemånga har ju fått idéer så jag är säker på att det kommer att knoppas av lite olika saker – uppföljningar i media, någon antologi med bloggtexter kanske, kanske ett ökat politiskt fokus på vissa typer av frågor… Men det här är ju förändringar som vi till syvende och sist gör själva, i oss själva och med våra partners. Eftersom ingen äger #prataomdet på det vanliga sättet är det också fritt fram för vem som helst som har en bra idé att starta ett projekt. Maila oss på prataomdet.se så länkar vi från sajten! Och självklart välkomnar vi fler bloggtexter också. Jag skulle själv gärna läsa mer om positiva sexerfarenheter från samma grund, alltså utifrån vad man faktiskt tänkte och kände och hur det påverkade vad som hände då.

 

 

Krönika

Nu kan jag lägga skulden där den hör hemma

Text: Clara Lindblom

Det var en tisdag eller onsdag och klockan var runt halv sex på morgonen. Vi låg på bäddsoffan i mitt gamla flickrum och utanför dörren kunde jag höra min mamma göra sig klar för att gå till jobbet. Jag och min pojkvän hade varit ute på krogen kvällen innan och sedan hamnat i en väns kök i Tensta där vi hade fortsatt dricka vin till framåt småtimmarna, då vi stapplat hemåt bara för att inse att jag glömt mina nycklar och att vi var utelåsta. Jag fick ringa min nyvakna mamma, försöka låta nykter och be henne öppna för oss och göra i ordning bäddsoffan i barndomsrummet där Oasisaffischerna fortfarande satt uppe.

Jag var full och fruktansvärt trött. Vi hade hälsat lite snabbt på mamma och sedan smitit in på rummet för att hon inte skulle hinna känna alkoholdoften. Jag hade kunnat somna så fort huvudet landade på kudden. Pojkvännen ville däremot ha sex och när jag håller på att slumra in känner jag hans händer över kroppen. Jag säger att jag inte vill, att jag är full, och tänker på min katolska mamma som länge inte lät mig ha killkompisar på rummet samtidigt som dörren var stängd. Att ha sex när hon sitter och rullar upp håret på spolar, lyssnar på radio och läser morgontidningen på andra sidan dörren känns på alla sätt uteslutet. Istället rullar jag över på mage, sluter ögonen och so­mnar några minuter senare trots att alkoholen i kroppen gör att hela rummet snurrar.

Jag vet faktiskt inte hur lång tid jag hade hunnit sova, men jag vaknar av att känna tyngden av hans kropp över mig. Efter en kort stund inser jag att han har tagit av mig trosorna och har sex med mig. Jag säger ”vad gör du?” och får ett ”fortsätt sov du bara” till svar. Några minuter senare är han färdig, rullar av mig och somnar. Jag är däremot klarvaken. Precis som Mia i artikeln här bredvid har jag hela tiden bara legat stilla och väntat på att det ska gå över medan rummet fortsätter att snurra runt omkring mig.

Det tog ett år innan jag satte ordet ”våldtäkt” på det som hände den där morgonen – förträningen av vad som skett började egentligen redan dagen efter. Vi hade hunnit göra slut och jag hade gått in i ett nytt för­hållande. Det slog mig först under en träff för instruktörer i feministiskt självförsvar då en tjej från Alla kvinnors hus föreläste om hur man bemöter våldtagna kvinnor. Mitt under värder­ingsövning­arna var jag tvungen att springa ut för att gråta hejdlöst på toaletten.

Under en lång tid kunde jag inte ens vara arg på honom – jag abstraherade bort honom och hans agerande från minnet av vad som hände den morgonen. Istället skämdes jag i flera år efter att jag insett att det faktiskt varit en våldtäkt och att liknande händelser skett flera gånger tidigare under vårt förhållande. Jag var ju för fan självförsvarsinstruktör, distriktsstyrelseledamot i Ung Vänster Storstockholm och en sån där tjej som yngre tjejer i distriktet såg upp till. Sådana som jag skulle ju inte låta sig bli våldtagna: de skriker nej, skickar iväg ett slag mot strupen och polisanmäler direkt dagen efter. Och de ligger framförallt inte stilla, blundar hårt och väntar på att det ska gå över.

För mig handlar #prataomdet om att lägga skulden där den hör hemma. Det spelar ingen roll om man pratar med andra tjejer eller läser om deras upplevelser. Jag tror att möjligheten att se sig själv i andra – som också försökt tänka på annat, undrat om de inte sagt nej tillräckligt tydligt eller tyckt att de förverkat sin rätt att säga nej för att det redan hunnit gå för långt eller för att man ju har haft sex så många gånger tidigare – gör någonting viktigt med ens uppfattning om sig själv och det man har varit med om. Efter att ha börjat prata om det med tjejkompisar och flera av dem berättat att de varit med om liknande händelser, kunde jag börja flytta fokus från mig själv och hur jag reagerade den där morgonen. För första gången började jag känna ilska över att han tog sig rätten att ha sex med mig fast jag sov, fast jag var full, fast jag sagt att jag inte ville. Ilska över att det har varit jag som har levt med skuldkänslor i flera år, medan han förmodligen aldrig ägnat den där morgonen en enda tanke.

2 responses to “#prataomdet

  1. Bra med #prataomdet och sjukt bra krönika!!

  2. Krasta Popolos

    Prataomdet var från början en PR-kampanj av det smutsigare slaget. ”Röd press”?=Grundlurad press.
    ”Johanna Koljonen berättar att hon själv inte varit utsatt för övergrepp”…men i ”prataomdet kampanjen” berättar hon likväl om saker som på ALLA sätt är värre än den historia som det påstådda ”våldtäktsoffret” berättade för polisen i fallet Asssange. (Dvs den som fick åklagaren att omedelbart (timmar) därefter att avskriva fallet HELT med motiveringen ”inget brott har begåtts”).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s