Pappan och havet

Text: Ida Lindwall
Foto:
Ida Lindwall, Johanna Petterson & Raphael Schaerer

Tulkarem 1 augusti 2011.

Jag bor just nu i Tulkarem, en stad med cirka 50 000 invånare, som ligger precis på den Gröna linjen (1) ungefär 14 km från kusten. Från kullarna ser man den israeliska staden Netanya och Medelhavet, men mellan Tulkarem och havet har Israel rest en cirka 8 meter hög betongmur. Det är Israels säkerhetsbehov som på detta sätt tillgodoses, enligt de israeliska myndigheterna (2).

Israel har som stat rätt att skydda sina gränser, men 85 % av muren är byggd på ockuperat område, inne på Västbanken (3) vilket har bedömts som ett brott mot internationell rätt av domstolen i Haag (4). Muren har haft en mycket stor negativ inverkan på de palestinska samhällen som ligger längs med dess sträckning då den skiljer många människor från sina jobb, sina släktingar och vänner samt sin mark. I vissa fall delar den byar på mitten, i andra fall stänger den in byar i ingenmansland; det vill säga mellan muren och gränsen mot Israel.

Oavsett var muren är byggd, på den Gröna linjen som vid Tulkarems stadsgräns, eller inne på Västbanken, som i de närliggande byarna, så behöver man ett tillstånd för att ta sig från ena sidan muren till den andra, ett tillstånd som israeliska myndigheter är sparsamma med att dela ut. Jag besöker byn Qaffin norr om Tulkarem, där 35 personer av cirka 500 sökande har fått tillstånd att bruka sin instängda mark de två senaste månaderna. Tillståndet gäller i en månad, och jordbruksgrinden som bevakas av israeliska soldater är endast öppen tre gånger i veckan. Efter 10 besök på sin mark är det dags att ansöka igen, och denna gång kanske samme bonde får avslag. Det faktum att bönderna inte har möjlighet att kontinuerligt bruka sin mark har en negativ inverkan på en by som är beroende av jordbruk för att överleva.

De som har tur lyckas få ett jobb i Israel. De får stiga upp runt kl 02.00 varje morgon för att ta sig till Taybe, en gränsterminal som liknar en mindre flygplats. Klockan 04.00 öppnar terminalen och då gäller det att fort ta sig igenom, att hoppas att alla papper är i ordning och att alla vakter är på bra humör. För om det tar för lång tid och man kommer försent kan man förlora jobbet på andra sidan – och därmed också sitt tillstånd att beträda israelisk mark, då det är den israeliske arbetsgivaren som behöver intyga att personen i fråga har rätt till ett tillstånd och som på samma sätt även har makten att avsluta ett tillstånd.

En kväll hälsar jag på hos vår kontaktperson, tillika taxichaufför Muawya, som bor strax utanför Tulkarem. Vi sitter på hans tak och dricker te. Man kan se ända till havet. Vi ser fyrverkerier från Netanya och håret blir strävt av saltvattenvindarna. Muawya berättar att han ofta brukade åka till havet förut, innan muren byggdes. Han berättar om sin äldsta son, Yusef som är 8 år och som genom sin pappas jobb har träffat många människor från olika länder. Han vet att vi får åka till havet, och han vet att han av någon anledning inte får det. Han har en idé; ”Vad tycker du, pappa, ska vi inte ta din bil och åka mot havet? När soldaterna stoppar oss så pratar du med dem på engelska, jag lovar att sitta helt tyst bredvid. Då kommer de tro att vi är från ett annat land, släppa igenom oss, och jag får åka till havet!” En bra idé faktiskt, men Muawya vet ju att det inte kommer att gå. Förra året försökte han ta sina tre söner och sin fru till Döda havet, så att de åtminstone skulle få se ett hav, även om det mer är som en större damm enligt Muawya. De kom nästan ända fram, de var så nära att de kunde se stranden när de blev stoppade i en israelisk vägspärr. Efter att ha kört nära 100 km blev de ombedda att vända. Muawya blev rasande, och bad hela familjen kliva ur bilen. Enligt Muawya beordrade soldaterna dem argt att köra därifrån, men Muawya ropade lika argt tillbaka; ”Jag åker inte härifrån förrän jag och min familj har en semesterbild från Döda havet!” De fick sin bild, om än med havet på avstånd i bakgrunden, men barnen har fortfarande inte varit vid någon strand. På kvällarna sitter Yusef på taket tillsammans med sin pappa och tittar på havet, och undrar när de ska få åka dit.

(1) Gröna linjen refererar till 1949 års stilleståndslinjer som etablerades mellan Israel och grannländerna Egypten, Jordanien, Libanon och Syrien efter kriget 1948.

(2) B’Tselem The Israeli Information Center for Human Rights in the Occupied Territories http://www.btselem.org/separation_barrier

(3) United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs UNOCHA http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_movement_access_2010_06_16_english.pdf, s.17

(4) International Court of Justice (ICJ) – Legal Consequences of the Construction of a Wall in the Occupied Palestinian Territory, advisory opinion, ICJ reports 2004. http://www.icjcij. org/docket/index.php?p1=3&p2=4&k=5a&case=131&code=mwp&p3=4

One response to “Pappan och havet

  1. Muawya Taxi

    Thank you my friend Ida, i think you was talking about my boys and the sea🙂
    Thank you very much and Yousef and Rida and Omer say to thank you Ida🙂

    Muawya

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s