Nanna Johansson

Nanna Johansson
Text: Elin Morén
Foto: Peder Winding


Hösten 2007 flyttade Nanna Johansson från uppväxtorten Gävle till Malmö för att börja på Serieskolan. Idag är hon fullfjädrad serietecknare och driver hemsidan fulheten.se och bloggen ”fem bilder”. Hon har frilansat som kulturskribent och jobbar i redaktionen för Tankesmedjan i P3.

Vilket var ditt genombrott?

– Jag har rätt dåligt minne, men jag tror att det var efter att jag börjat på serieskolan i Malmö som mina serier började spridas på allvar. Jag och Sara Hansson gav ut fanzin, tidningar hörde av sig och allt började rulla på. Kort därefter fick jag erbjudandet om att ge ut en bok och börja vikariera på P3.

Har du något projekt på gång nu, eller som kommer dra igång snart?

– Just nu håller jag och diverse komiker på att sammanställa en bok baserad på humorsiten riketssal.se som vi driver. Den utkommer i april. Annars tecknar jag serier och planerar nästa seriealbum. Men jag tänker ta det lite lugnare med den här boken, inte skynda lika mycket för att bli färdig.

Vilka medel har du tagit till för att nå ut med ditt serietecknande, är internet det bästa verktyget?

– Det skulle jag nog säga. Innan man hittar andra kanaler är det näst intill en förutsättning, men även om man har tillgång till fler utrymmen kan det vara skönt med en plats där man är sin egen redaktör.

Vad kom först för dig, bilden eller texten?

– Jag har skrivit betydligt mer än vad jag ritat. Samtidigt kan jag känna att skrivandet är svårare. Om en teckning blir ful kan jag rycka på axlarna och trösta mig med att jag ju ändå inte ”kan” rita rent tekniskt. Men blir en text dålig tar det mycket hårdare på egot.

Har du några visdomsord till de som vill hålla på med serieskapande?

– Det är som med allt annat, det är bara att sätta igång. Inte gå runt och tänka på allt det där storslagna och fantastiska som man borde göra någon gång, utan bara börja i en ände. Försök hitta sätt att göra processen lustfylld. Ett sätt kan till exempel vara att samarbeta med någon som vill ungefär samma saker.

Hur är det att vara tjej i din bransch?

– I början tyckte jag det jobbigaste var kontakten med media, att alla intervjuer och recensioner innehöll fraser som ”en pungspark mot patriarkatet!” och att jag oftare fick frågor om att vara kvinna och feminist, än mitt serieskapande. Jag var hela tiden på min vakt och ville inte bjuda på något som de kunde snaska till. Nu har jag taggat ner och det stör mig inte så mycket längre. Jag fattar ju vad som appellerar med symbolen Ung-Arg-Tjej och att den funkar bättre ihop med mina serier än vad mitt privata, halvtråkiga jag gör.

En del av dina serier kan uppfattas som ganska råa, är det ett medvetet val?

– Ja, jag tycker inte att humor, eller samhällskritik för den delen, ska vara försiktig. Snarare klampa runt lite överallt och se var det träffar rätt. I perioder blir jag feg och producerar tama grejer som jag mer gör för andra än för mig själv, och de blir nästan aldrig bra. Bättre då att bara köra på och ta ut svängarna. Det är till exempel roligare att teckna en lönnfet kvinna som ståkissar på en grupp män än att teckna ännu en kvinna som utsätts för någon sorts slentrianförtryck. Det är roligare att ta ställning och riskera att vara orättvis än att göra något helt ofarligt och uddlöst.

Du blandar en del jobbiga ämnen, som kränkningar och mäns våld mot kvinnor, med humor. Är det något du får kritik för?

– Nej, inte när det kommer till serierna. Där har jag haft så lång tid att tänka efter och hunnit finslipa uttrycken. Men i radio händer det ofta att jag slänger ur mig något klumpigt eller onyanserat som jag i efterhand kan känna var lite onödigt.

– Fast i ärlighetens namn handlar den kritik jag och andra serietecknare får oftare om att vi är för politiskt korrekta än motsatsen. Det finns en hel armé av tyckare som sparkar bakut varje gång poängen i en serieruta går i linje med någon form av feminism/socialism/antirasism. Vilket är både logiskt och bisarrt då vi lever i ett antifeministiskt, borgerligt och rasistiskt samhälle. Logiskt, eftersom vita, högerorienterade heteromän ju känner sig hotade av och vill etikettera allt som utmanar den ordning som gynnar dem. Bisarrt, eftersom majoriteten ju ändå tycker som dem och mainstreamkultur springer ideologiers ärenden i lika hög grad som alternativditot. Det stör mig att PK-hatarna inbillar sig att de är i opposition mot samhället när det i själva verket är tvärtom.

One response to “Nanna Johansson

  1. Pingback: Nanna Johanssons uppenbara brist på insikt | Hanif Bali

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s