”Jag har börjat leva igen”

Cissi Wallin
Text: Johanna Granbom
Foto: Christel Westerberg

Programledare, krönikör, projektledare och skådespelare. Cissi Wallins meritlista kan göras lång. Här berättar hon om pop och politik, prestationsångest och hur det är att vara nykter alkoholist.

”Ja men vi möts vid Nytorget, där på andra sidan gatan med alla restaurangerna. Du kommer inte att ha svårt att hitta mig, jag har precis färgat håret rosa.”

Det är inte heller något problem, och trots att måndagseftermiddagen är en av årets första riktigt soliga, så sätter vi oss inomhus på Café Gilda på Södermalm i Stockholm. Musikvolymen är hög och tekopparna stora.

Du är ju i princip ständigt i hetluften och har väldigt många olika sorters jobb bakom dig – skådespelare, programledare, krönikör, projektledare. Hur började det? Var det detta du drömde om som liten?
– Jo, det var det. Kanske inte specifikt, men att få göra kreativa grejer och leva på det. Och det handlar inte om att vara lat eller bortskämd. Är man en väldigt kreativ person så får man lätt ångest av att sitta på kontor och göra samma sak om och om igen.

Har du upplevt mycket motgångar som kaxig tjej?
– Det kan man ju tro. Men folk har varit rädda för mig. Visst, jag har varit kaxig, men alltid bra på att argumentera och faktiskt haft en poäng. Inte bara ”fuck you”.

När blev du feminist?
– Det klassiska. Ja, men där i slutet av 90-talet, när man läste Fittstim. Jag tror att det var en kombination av massa saker. Jag är uppvuxen i ett hem där de inte sagt ”du kan inte göra det, för du är tjej”. Det var ingen som försökte stoppa in mig i balett-facket.

– Men i 7:an fattade man vad könsroller var, att lärarna tyckte att det var okej att killarna bråkade eftersom ”han är kär i dig”. När jag gick estet på gymnasiet var det lättare. Det fanns typ två killar. Men det var tydligt vilka instrument man skulle spela. Skolan fattade inte att det vore bra att pusha tjejer att välja mansdominerade instrument. Jag var medveten om det redan då – man kan inte börja med att förändra kvinnosynen i hela världen, man måste gräva där man står.

Du är nykterist och en av initiativtagarna bakom hashtagen #fyllebikten på twitter, som #prataomdet fast kring alkohol. Berätta om det.
– Det gick bra i några dagar, sen spårade det ju. Men det kändes viktigt att få igång en debatt som sen kunde leva sitt liv. Syftet var att ge folk ett alternativ, inte säga att ”så ska du leva”.

Hur har din egen relation till alkohol varit?
– Jag drack för mycket, och det var tufft att ta sig ur. Det finns en snäv bild av alkoholister, att alla är typ som Christer Pettersson. Men det tog över mitt liv. När jag var 18-19 var det bara kul, men inte när jag var 22. Jag tycker att man kan jämföra det med allergier. Det är som att jag inte tål nötter – då ska jag ju inte äta en nöt. Jag tror inte på att dra ner, för det är något min hjärna inte tål.

Hur var det att sluta dricka?
– Det var svårt att sluta, men det enda raka. En utmaning jag måste klara. Och sen jag blev nykter för tre år sen har livet blivit mycket bättre. Det låter som en klyscha, men jag har börjat leva igen.

Känner du att du missar något av det sociala?
– Nej, jag har inget problem med att andra dricker så jag stängs liksom inte ute från den delen. Det kan vara påfrestande att se folk bli för fulla, för jag känner ju igen folk som inte kan hantera det. Men annars är det ingen stor grej. Jag går ut med mina kompisar – de flesta av mina kompisar dricker ju – och dricker cola eller vad som helst. Det sociala är viktigare än vad man dricker.

Vilket ansvar tycker du att samhället har?
– Jag tror verkligen på totalkonsumtionsmodellen. Det är viktigt att inte ta bort alkoholmonopolet, eftersom det är så uppenbart att det skulle öka skador och leda till ökat missbruk. Man romantiserar gärna och tycker att Frankrike är så charmigt där man tar ett glas vin till varenda måltid, men där dör också otroligt mycket fler människor i förtid av leverskador. Jag kan tycka att de som kan hantera alkohol borde vara solidariska med dem som inte kan det. Det är egoistiskt att kräva att det ska gå att köpa vin på Konsum.

Det uppstår ju lätt en känsla av moralism eller präktighet kring att vara kritisk till alkohol. Hur upplever du det?
– Bara för att man har en åsikt som man brinner för blir man präktig och politiskt korrekt. Jag är jättegärna PK, jag älskar PK. Det handlar om att vara en solidarisk medborgare, tänka på andra. De som föraktar det mest är väl de som egentligen vill ha det. Jag är gärna präktig – radhus, hund, små barn och grilla. Bara för att man har en åsikt, betyder inte det att ”så här tycker jag att alla andra ska leva”. Det är bara de som känner sig träffade som kommer med det argumentet. Och vissa saker skadar ju inte andra, typ hur ens sexliv ser ut – så länge du inte skadar någon annan bryr jag mig inte. Men just alkohol drabbar inte bara en själv, utan alla. Som Schyman sa, varje krona som staten tjänar på alkohol försvinner tio ut igen, i kostnader.

Cissi Wallin

Du har nyligen startat nätmagasinet Popmani. Tycker du att det är för lite pop i Sverige?
– Jo, på ett sätt tycker jag att det är det. Det finns mycket slätstruken, innehållslös populärkultur, för att många medier tror att det är det enda som folk vill ha. Jag tror att även vanliga människor gillar att nörda in sig. Det är klart att det är många som gillar Melodifestivalen och Så ska det låta, men jag tror att de flesta gillar andra grejer också. Där är SVT och P3 bra, de satsar på smalare grejer också.

Tycker du att pop och politik hänger ihop?
– Absolut! Det var rätt trist i valrörelsen, att så pass få artister eller kreatörer tog ställning offentligt. Och det hänger ju ihop med att man inte får det, att det fortfarande är så tabu. På P3 fick vi varken vara öppna med hur vi skulle rösta eller vara kritiska till något som hände – bara neutrala. Vi fick inte ens gå med i politiska grupper på facebook.

– Jag skällde faktiskt ut en kompis som hade röstat på Moderaterna med motiveringen att hon ”ville ha något nytt”. För det första: hallå, det är de som styrt landet de senaste fyra åren. Och för det andra: ”Vet du vad de står för?”. Och hon ba ”Neej”. Så här blir det när folk inte pratar med varandra, folk vet inte ens vad de röstar på. Och att det faktiskt blir stor skillnad i samhället beroende på vem man röstar på.

Det sägs ju att pop = vänster, tror du på det?
– Ja det är ju ingen hemlighet att de blåa har skitdålig smak. Ta Reinfeldts favoritband Da Buzz, vad är det liksom?

– Kreativitet kommer underifrån, det kommer inte ur en form. Dessutom har ju vänstern en klart bättre kulturpolitik, vilket gör att konstnärer och artister röstar rött även av den anledningen. Jämfört med alliansen som har en kulturminister som inte ens vill kalla det kultur längre, utan ”underhållning”. Det säger en del om vilken koll de har.

Vad är pop för dig?
– Pop är mitt liv, det är det jag gör. Jag har aldrig sysslat med varken sport eller typ friluftsliv, utan det handlar om TV, film, att gå på spelningar. Nu har ju jag ett kreativt jobb, men jag tror att popen kan vara ännu viktigare om ens arbete eller plugg inte är så jävla kul. Jag tror till exempel att TV-serier fyller en viktig funktion för många. De håller en uppe och man har något att se fram emot.

Du presterar ju en hel del – hur håller du balansen mitt bland alla krav och pekfingrar?
– Ju mer stressigt mitt liv är, desto viktigare är det att leva tråkigt och balanserat; kolla på film, ut och springa, laga mat. För mig betyder rutiner väldigt mycket. Ska man göra karriär så betyder det att man kan behöva offra några av sina 40 hobbies, man får kompromissa helt enkelt. Jag kan inte alltid säga ja, och ibland när jag träffar mina vänner blir det att vi sitter med varsin laptop och jobbar lite samtidigt. Att inte säga ja till allt gäller även i jobbet. Framförallt vill jag inte vara med i alla konstiga reality-shower, typ ”101 sätt att åka ur en gameshow”, det har ingenting att göra med det jag gör.

Vad har du för råd till tjejer som känner prestationsångest?
– Det är viktigt att inte ha för höga krav. Att se det som är bra, och värdesätta det man har. Att satsa på det som är kul, och där man har en chans att lyckas. Jag har till exempel förstått att jag aldrig kommer bli en bra löperska.

– Man måste också se att kraven i skolan är helt orimliga: när man yrkesarbetar får man fokusera på det man är bra på, medan man i skolan ska vara bra på både svenska, matte, idrott och fiol. Ingen är bra på allt, och är man det är det något som är fel. Det är onödigt att så många mår dåligt över betygshets.

– Men jag tror också att det blir vad man gör det till, och att man måste inse att man själv har makt över det där. Som i relationer till exempel, där skulle jag aldrig klara av att det fanns några krav från honom på hur jag ska vara, se ut eller bete mig. Så till viss del handlar det om vilka människor man omger sig med, och där är det man själv som bestämmer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s