Röd Press möter Liv Strömquist

Liv Strömquist

Text: Hanna Cederin
Foto: Caitlin Mooney

Liv Strömquist är för många kanske mest känd som en röst, tidigare i humorprogrammet ”Pang Prego” på Sveriges Radio, och numera i det politiska satirprogrammet ”Tankesmedjan i P3”. För andra är hon mer känd som en etablerad serietecknare med framgångsrika produktioner som ”100 procent fett” och ”Einstens fru” bakom sig. Genomgående för hennes avtryck i etern och i seriekonstens värld är en svidande vass feminism, som dissekerar och skärskådar allt ifrån Maud Olofssons jämställdhetshyckleri till popklyschor.

Röd Press träffar Liv i hennes ateljé i Malmö, där hon bor, ritar serier, gör radio och på andra sätt berikar staden med sin intelligens och humor.

Hur blev du serietecknare?
Från början var mitt största intresse att skriva. Jag gick skrivarlinje och ville bli författare. Men jag var perfektionist, eftersom jag visste exakt hur det skulle vara försökte jag härma det. Jag var extremt självkritisk och det blev väldigt hämmande. Ett tag bodde jag ihop med en tjej som gjorde ett serie-fanzine och det var väl där mitt intresse sattes igång. Jag började rita serier hela tiden och gjorde ett eget fanzine. Det som är skönt med serier, till skillnad från vanlig text, är att det är väldigt svårt att gå tillbaka och ändra, så det gör jag inte alls. Jag försöker vara hämningslös när jag tecknar och bara göra göra göra.

Hur är det att blanda politik och humor, som ni gör i Tankesmedjan?
Jag tycker att politisk humor är som bäst när det finns allvar i botten. Humor behöver inte innebära att man är helt nonchalant och ansvarslös. Jag tycker att Tankesmedjan har ett ansvar, särskilt eftersom vi är public service, men även om man bortser från det. Till exempel hade vi en policy om att inte skämta om Sverigedemokraterna de sista månaderna innan valet, för att inte ge dem onödigt mycket uppmärksamhet. Ansvaret innebär däremot inte att varje individ måste vara objektiv – jag skämtade om Centerpartiet i vartenda program. Vi är nästan alltid ärliga och gör ju spaningar på det vi själva tycker är intressant, men det måste finnas en balans i programmet som helhet.

Tycker du att kvinnlig och manlig humor skiljer sig från varandra? Hur bemöter du påståendet om att tjejer inte kan vara roliga?
Det som skiljer är att hög social status ger skratt, alltså får män fler skratt och uppfattas som roligare. Samtidigt ingår det i kvinnorollen att skratta eftersom det handlar om att ta socialt ansvar – vi ser till att det inte blir dålig stämning om någon drar ett tråkigt skämt. Det gör förstås att killar tror att de är roliga. Jag tror att det handlar om självbild och att kvinnor mer sällan ser sig själva som roliga, helt enkelt.

Hur är det att vara politisk inom konsten?
Det finns något slags tabu mot politik inom konsten. Det ska vara otydligt, komplext och subtilt för att ha ett värde. Jag tycker att det är en dålig ursäkt för att inte ha något att säga. Att göra något som är relevant och tydligt – även om det blir övertydligt – är för mig ett sätt att inte komma undan.

Det är en ovanlig kombination, att blanda in tung teori i serier. Varför inte skippa teckningarna?
Jag tycker att det är jätteskönt att göra på det här sättet – det är mycket roligare att få rita en rolig gubbe i kombination med teorierna. För mig handlar det inte om humor i första hand, utan om någonting som känns viktigt att berätta. Berättelsen blir lättare att ta till sig när teckningarna finns med.

Liv Strömquist

Hur blev du feminist?
Jag vet precis när det var – jag var 17 år och hälsade på hos min syster i Stockholm. Hon tog med mig till RSM som är en anarkistisk källarlokal. Den kvällen var Carin Holmgren [feministisk författare, reds. anm.] där och pratade om sin bok ”Det kallas kärlek”. Det blev en feministisk upplysning för mig och jag började läsa all feministisk litteratur jag kom över. Feminist var ett skällsord i början av 90-talet och innan den här händelsen hade jag inte alls uttalat det för mig själv.

Hur upplever du feminismen idag? Det finns ju olika uppfattningar om tredje vågen, ifall den är slut eller om vi i själva verket är inne i en fjärde våg.
Jag tycker absolut att det fanns en tredje våg som var präglad av radikalfeminism – separatism, självförsvar, sexualiserat våld, porrmotstånd m.m. Den trenden är över nu och queerperspektivet har kommit in. Det finns också en motreaktion mot det som tredje vågen fokuserade på, där sexualiseringen kanske inte är så viktig och man menar att det funnits en för stor besatthet av biologiskt kön. På ett sätt kan vi se mycket resultat av den tredje vågen genom feministiska tecknare, rockstjärnor och andra förebilder. Utrymmet kvinnor tar sig är större idag och fler kallar sig feminister. Jag ser en stor skillnad mot Danmark, där finns nästan inga kvinnor i kulturen. Feminismen har absolut inte dött ut, men den är ständigt under attack allteftersom patriarkatet återuppfinner sig självt. Exploateringen idag är mer aggressiv och idag är kvinnor mer objekt. Femtonåringar ska vara sexiga och medelålders kvinnor får anorexia.

Vad ser du som nästa steg för feminismen?
Jag tror att det som är viktigast för den feministiska rörelsen idag är att börja prata om klass. Det perspektivet har liksom sopats under mattan. Visst, många pratar om jämställdhet men det som hörs i debatten är frågan om hur vi får fler kvinnor i bolagsstyrelser eller hur fler kvinnor ska starta egna företag. Jag undrar varför man inte är upprörd över att människor är analfabeter eller över fattigdom. Många av de problem som finns för kvinnor hänger samman med ekonomisk ojämlikhet. Min uppmaning till feminister är att ha med klassperspektivet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s