Flyktingpolitik på EU:s vis

Kalle Larsson

All politik har att göra med människors villkor och liv, men det är få politiska  områden som är så avgörande för människors möjlighet att leva, att få existera och ha ett värdigt liv som just flyktingpolitik

I grunden kommer mitt politiska engagemang runt flyktingfrågor från personliga erfarenheter. Jag hade en kompis som kom till Sverige från Colombia. Han sökte asyl, men blev nekad. Han skickades tillbaka till Colombia, och hittades ett par veckor senare i ett dike – mördad av paramilitärer. Det väcker en massa känslor, en massa ilska, att det är på det sättet. Sverige har undertecknat en rad internationella konventioner som uttryckligen säger att man ska ge människor skydd undan förföljelse, men ändå kastas så många skyddsbehövande ut ur landet. En kvinna från Bangladesh som blivit gruppvåldtagen av polisen i sitt hemland som en del i en politisk förföljelse. Migrationsverket sa till henne att eftersom våldtäkt är olagligt i ditt hemland så är det inte skäl för att få asyl i Sverige. Man sa alltså i praktiken: Efter att ha blivit våldtagen av polisen så får du åka hem och polisanmäla saken. En annan kvinna sändes tillbaka till stening i Iran, en man blev torterad i Algeriet efter att ha kastats ut ur Sverige.

Jag har själv gömt flyktingar som fått avvisningsbeslut, träffat människor och hört deras historier. Det är många av dem som har haft skäl nog att få asyl, men som ändå blivit avvisade. Så länge det är så måste man fortsätta kämpa för att Sverige ska respektera asylrätten och faktiskt fullfölja de avtal man undertecknat. Flyktingkonventionen från 1952 är den grundläggande riktlinjen för hur det ska fungera. Den används allt för lite i Sverige, vi har länge en pinsamt låg beviljande nivå, även om det sett något bättre ut de senaste månaderna. Men också FN:s deklaration om kvinnors rättigheter gäller för Sverige. För kvinnor har många gånger särskilda asylskäl. Man är ofta politiskt aktiv på ett annat sätt, och den politiska förföljelsen ser därför ibland annorlunda ut. Det kan handla om att man vägrar bära slöja, att man sprider information som misshagar regimen till sina bekanta. Det handlar om homosexuellas rätt att få visa sin kärlek, och att få leva i de relationer man vill. Sverige borde ge asyl till människor som riskerat förföljelse på de grunderna, men det görs alltför sällan. Det händer till och med att  de istället uppmanas att inte visa sin läggning så öppet. Bara en sådan inställning från Sveriges sida är i sig ett brott mot de mänskliga rättigheterna. På en rad områden bryter Sverige med andra ord mot flera av de internationella konventionerna.

Ytterligare ett talande exempel på det är att Sverige har världsrekord i antal fällningar i FN:s kommitté mot tortyr. Sverige är alltså det land som flest gånget har avvisat människor till länder där de riskerar tortyr. Det är inte ett smickrande rekord, men likväl sant. Det uppmärksammade fallet med de två avvisade egyptierna Mohammad Alzery och Ahmed Agiza som torterades är ett exempel bland alltför många.

Det här är människoöden men det finns en politisk bakgrund till att människor behandlas på det sättet. Under åren har jag många gånger funderat på vad som ligger bakom det – varför har Sverige en så hård politik? Vi har som land ett rykte om oss att vara ett generöst land, som tar emot och behandlar flyktingar väl. Men verkligheten stämmer inte överens med de fina orden. Jämför man med vad vi borde göra, och har sagt att vi ska göra, så har vi en bristfällig hantering på nästan alla punkter. Det är sant att det finns länder som är värre, men det är inte en relevant jämförelse. Har vi skrivit under på att de mänskliga rättigheterna gäller och ska följas, då ska de också göra det oavsett om det finns de som är sämre.

Det man gör idag är att man beskriver i stort sett alla människor som kommer till Sverige eller EU självständigt som mer eller mindre brottslingar, helt utan egentliga skäl att komma hit. En ”riktig” flykting idag för de flesta är en människa som bor i ett flyktingläger långt bort.

Visst finns det många flyktingar runt om i världen , men en del lyckas också fly, och ta sig till Europa. Då måste man också få rätt att söka asyl, och rätt till skydd från förföljelse. Men asylsökande beskrivs mer och mer av det politiska etablissemanget som ekonomiska flyktingar, underförstått att de är här för att leva på vår välfärd, stjäla från andra och ta våra jobb. Detta motiverar också byggdet av fästningsmurar runt Europa. Dels rent fysiska murar ibland annat Gibraltar och Nordafrika, där man bygger just stängsel och murar för att hindra folk från att ta sig till Europa.

Man har upprättat en gränsövervakningsbyrå som kallas för Frontex som har till uppgift att hindra människor att söka sig till EU för att söka asyl. Den bildades i maj 2005 och har sitt huvudkontor baserat i Warszawa, Polen. Byrån har nästa år nästan 300 anställda och en budget på över 85 miljoner euro.   Samtidigt har man upprättat en gemensam snabbinsatsstyrka för gränskontroll – Rabit (Rapid Border Intervention Teams).. Avsikten är att dessa snabbinsatsstyrkor ska bestå av uppemot 500 poliser och migrationstjänstemän som kan kallas in vid stora flyktingkriser, vilket i detta sammanhang helt enkelt betyder situationer då många tvingas fly Reglerna säger att om kustbevakningen upptäcker en båt med möjliga flyktingar högst 38 kilometer  från  den  afrikanska kusten är deras uppgift att ledsaga den tillbaka varifrån den kom. Upptäcks båten däremot utanför den nämnda zonen ska den eskorteras till Kanarieöarna. Det finns emellertid mycket liten information som kan garantera att ens detta verkligen sker. Det finns åtskilliga uppgifter om att båtar helt enkelt bara försvunnit efter det att Frontex övervakningssystem upptäckt dem. Även medlemsländernas polis och militär kallas in och används för att hindra flyktingar från att ta sig in i EU:s territorium.

Man ska inte glömma att många av de som flytt från Afrika till Europa kommer från länder där det faktiskt pågår krig eller väpnad konflikt. Från förtryckets Algeriet eller kriget i Senegal. De har tillräkliga skäl att faktiskt prövas för asyl, men förvägras den rätten.

EUs uppfattning verkar vara att att så länge den som tvingas fly inte kommer in på EU:s område så har man inte rätt att söka asyl. Det är först om någon lyckats ta sig in på EU:s territorium som man måste ge tillåtelse att söka asyl – en rättighet som egentligen ska vara alla garanterad. Det här är en farlig utveckling, som kompletteras med en rad andra politiska förslag som genomdrivits i EU under de senaste åren. Ett är transportörsansvaret, och går ut på att det företag, det kan vara ett rederi eller flygbolag, som transporterat in en person över EU:s yttre gräns, också blir ansvarigt att betala återresan och kan få dryga böter om personen senare inte anses ha skäl till asyl. Det här innebär i praktiken att personalen som står i gaterna på flygplatserna runt om i världen också blir de som ska göra en första asylkontroll. Och de är tuffa och hårda mot människor som ser ut att vara flyktingar eller invandrare. Det motiveras ibland med ”terroristbekämpning” men också lika ofta att man bedömer att personen inte verkar ha sina dokument i ordning nog för att kunna få asyl.

Ett annat exempel är Dublinförordningen, som innebär att man ska söka asyl i det EU-land där man hamnar först. Det är ett system som faktiskt berövar människor rätten till asyl. Exempelvis fick förra året tre av fyra irakier som sökte asyl i Sverige sin ansökan beviljad. Däremot fick inga av de irakier som sökte uppehållstillstånd i Grekland det. Ändå så ska Sverige, om irakiern satt sin fot i 10 min på en flygplats i Grekland på vägen hit, sända irakiern tillbaka till Grekland för prövning. Det finns just nu inom EU förslag på förändringar av Dublinförordningen, som skulle innebära att man kan frångå den regeln under tillfälliga perioder och människor skulle kunna få söka asyl i andra länder än det de först ankom till. Det kan vara om rättsäkerheten är för dålig eller att det rör sig om många människor under en kort period. Men det arbetar Sveriges regering aktivt emot inom EU idag!  På det sättet bidrar Sverige faktiskt till att människor förvägras rätten till asyl, och också drabbas av repressalier och misshandel. Det är en allvarlig utvecklig, som också stöds av samtliga partier i vår sittande regering.

För de som lyckats ta sig hit är inte situationen heller så ljus. Det enda glädjande i den mörka situationen är att det är något fler nu som faktiskt ges statusen att ha flyktingskäl. Men många får, trots att de ha göra skäl för att få stanna, avslag. Många av dem är också i en så svår situation att de tvingas leva gömda, som papperslösa utan rättigheter i det svenska samhället.   På det här sättet byggs just nu fästningsmurarna högre och högre – färre ska komma in och de som är här ska kastas ut.

Samtidigt som det här görs, genomför regeringen i stoort sett bara en enda förändring på migrationsområdet. Det är att öppna upp för arbetskraftsinvandring. I grunden handlar det om en arbetskraftsinvandring helt på arbetsgivarnas villkor. Det är de som i praktiken får avgöra vilka som ska få komma till Sverige. Det finns visserligen regler om att det ska betalas avtalsenliga löner, arbetsvillkor osv., men det finns i praktiken inga fungerande kontrollmekanismer för att det efterföljs. Det innebär att många människor kommer till Sverige på företagares villkor, vågar inte ifrågasätta löner eller övriga villkor, riskerar att skickas ut om man får sparken, och blir en utnyttjad och hunsad del av svensk arbetsmarknad.

Kontentan av vad som håller på att hända med svensk invandrings- och flyktingpolitik är att Sverige anpassar sig till EU – harmoniseras. Sverige frånsäger sig rätten att ha en egen flyktingpolitik, och alla ska dansa efter samma pipa. Det finns i stort sett inga exempel på att detta gjort svensk flyktingpolitik mer rättsäker eller human. Tvärtom har Sverige avsevärt försämrat den redan alltför hårda politik som vi förde tidigare. Men samtligt öppnar man för den som kan vara lönsam för företagare. Så kort sagt; Man är välkommen om man är lönsam, men är man inte det ska man ut ur landet. Det är kontentan av den nya svenska flyktingpolitiken på EU:s vis.

Dela oss:

2 responses to “Flyktingpolitik på EU:s vis

  1. Pingback: utlänning som utlänning « Ord, egentligen.

  2. Pingback: Flyktingpolitik på EU:s vis « Ung Vänster Värmland

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s