Det brinner i förorten

bilbrand3

Text: Nooshi Dadgostar
Texten är tidigare publicerad i Röd Press 4/2009.

 

Den 25 oktober rasar svarta rubriker om brända och bombade bilar i Fittja och Gottsunda. Det är upprorsstämningen och tvkamerorna cirkulerar runt i förorterna för att rapportera från de mest spektakulära polisingripandena.

Samtidigt sätter några tonårskillar eld på en bil på en parkering i Borlänge. Eldsvådorna slukar bilen i ett nafs medan killarna röker john silver en bit bort. Det knastrar och smäller i bilen när elden når bilens innersta skrymslen. Inga kameror, bepansrade poliser i aggressiva ställningar eller upphetsade reportrar syns till. Efter ett tag ligger bara gamla rester av förkolnade bildäck och glasrutor kvar på parkeringen. Killarna är borta.

Varje år brinner flera tusentals bilar upp i Sverige. Tusen är anlagda. Det är småkommunerna ute i landet som har de allra flesta bränderna. De mest utsatta kommunerna är Bjuv, Borlänge och Åstorp. Antalet bilbränder blir fler och fler för varje år. De fåtal kommuner som bryter mot trenden är Stockholmsförorterna Botkyrka och Södertälje. Där visar siffrorna nedåtgående grafer, allt färre bilbränder de senaste åren. Ändå är det därifrån vi får våra mest skräckinjagande historier om eldhärjade och stenkastande bostadsområden.

Förutom skolbränder som är de allra största delen av de anlagda bränderna sätter svenskarna gärna eld på containrar. Särskild i kommunerna Vallentuna, Eskilstuna, Kristinehamn, Vellinge och Herrljunga är det ett populärt tidsfördriv. Stockholm och Göteborg går att finna långt ner listan över anlagda containerbränder.

90 % av förövarna hittas aldrig. Men den 13 oktober kan vi läsa i DN att flera misstänkta har hittats för bilbränderna i Biskopsgården, Gårdsten, och Gottsunda. Polisen är där direkt. Rubrikerna gastar uppror och krigsstämningar. Dramatiserade tv-bilder ger en filmisk känsla. En skånsk ordningsman kommenterar spektaklet i tunga och ryckiga ordalag. Stenar kastas och människor skriker.

Men i Bjuv går det hela lugnt till. Dom har aldrig sett en polis, ännu mindre kastas sten på en. Visserligen bränner de mer i Bjuv, men det är inte lika roligt att rapportera ifrån. De sätter eld på containrar för att det ser coolt ut. Det fanns inget annat roligt att göra den eftermiddagen.

En annan nyhet
I Aftonbladet den 26 september får vi läsa att en polispatrull skulle stoppa en pågående misshandel. Då attackerade den av både gärningsmannen och hans kumpaner. Det slutade med ett stort slagsmål och tre personer på sjukhus, varav en polis.

Det här var inte Rosengård. Det var i Skara. Enligt polisen hade det bråk som utbröt ingen koppling till etniska motsättningar eller gängbråk. Bråkmakarna var vanliga lördagsfyllerister. Det handlade om ett vanligt bråk.

Varför skrev Expressen aldrig en ledare om killarna i Borlänge? Varför hittades aldrig gärningsmännen i för containerbranden i Bjuv? Varför skickades inga tv-kameror till Skara?

Media
Svensk mediamakt är onåbar. Nyheterna är korta och ensidiga. Journalisterna tar tunnelbanan ut till närmaste förort. Själva bor dem i en trendigt inredd bostadsrätt i centrala stan. Gärna i Stockholm. För vem orkar ta tåget ända till Eskilstuna för att rapportera från Sveriges conainersbrandstätaste stad? Det blir ingen dramatik kring etniska enklaver, ungdomsgäng och militärtränade poliser där. I Eskilstuna finns bara välartade gymnasister som lider av lite manlig tristess. I Rosengård kan vi relatera till Jihad, Al-qaida och rekryterna till Sverigeimporterade terrornätverk. Varje uppeldad papperskorg blir till en bunker i kampen mot svenskheten.

När alla har glömt
Rapporteringen ger orimliga proportioner och piskar upp ett misstänkliggörande, ett utpekande och en stämning av kris. Ingen bryr sig om att tala om människorna. Att svenska miljonprogramsområden har blivit styvmoderligt behandlade i fyrtio år vill vi inte kännas vid. Det är vårt lands mest välbevarade hemlighet. Historiens kanske största svek mot den egna befolkningen; hur stigande hyror betalats i 60 år utan att renoveringar och upprustningar i miljonprogramområdena har varit på tal.

När Volvo lägger ner fabriker i Västsverige ljuder sirenerna i rosenbad. Rädda varenda en! Miljardregn över Trollhättan och Torslanda. Men ingen tittar ens på den läkarutbildade taxichaffören som kör runt i Tensta med sin iranska examen, ingen ser när komvux i Angered plötsligt halverar sina platser och stänger ute sökanden som hamnar i plötslig knipa. Vi saknar förmåga att se hur regeringsmakten lagt sig över svenska arbetsförmedlare och bett dem stå still och titta bort. Idag har den statliga arbetsförmedlingen gått från att stötta arbetslösa med utbildning och praktik till att bli hobbypsykologiserande coacher med konsultarvoden.

Ingen såg nedskärningarna i Göteborgs förorter förrän ungdomarna på den populära fritidsgården Mixgården i Hammarkullen fick nog och gick ut och protesterade. Flera samlades med dem och politikerna fick backa till slut. Annars är det ett väletablerat tillvägagångssätt. Skär ner i välfärden varifrån protesterna inte hörs till kommunhuset, där organisationen är svag och människor inte kan sätta sig på tvären som man gör i de välbärgade områdena. Till slut genomför man så stora försämringar av välfärdstjänsterna i våra ytterområden att de inte längre fungerar. Människor måste söka sig utanför bostadsområdet för att få sin utbildning, sin mödravård eller sin blindtarm opererad. Kvar blir de som inte kom in på andra skolor, som ändå åkte in till akuten i det egna bostadsområdet. När inte det allra bästa kan erbjudas alla människor kan det bli en fråga om liv och död.

Att bo i en förort
För många är bostaden inte en fråga om valfrihet. Man bor där man har råd att bo, där det finns lediga lägenheter. Så är det förstås för de allra flesta. Vi letar överallt efter ett tak över huvudet med en hyresnivå som inte spräcker budget. För flertalet innebär det att man hamnar i förorten, i Herrljunga, Bjuv eller Vallentuna. Här bor alla möjliga människor, nordafrikaner och kineser, arbetande och arbetslösa. Sveriges kanske allra mest integrerade områden.

Men det finns dem som också kan välja. De områden som i verklig bemärkelse är inringade i etniska enklaver och där man kan gå i en hel livstid utan att ha träffat en invandrare. Det är en självvald isolering. Dom hör inget, dom ser inget – eller så gör dom det mycket flyktigt. De bor i storstädernas vräkigaste villakomplex. De heter Askim, Östermalm, Täby och Limhamn. Där råder ett sinnestillstånd av självvalt utanförskap. Här kastar man inte sten, man mutar länspolismästaren, här saknar man inte pengar, man betalar ändå barnflickan svart, här har man aldrig hört talas om arbetsförmedlingen, arbetslöshet är skämtsamt busstreck eftersom pappas företag förstås alltid tar emot sonen.

Orättvisor föder fattigdom
LO visar i sin rapport Lön efter födelseland (2006) att medellönen för anställda födda utomlands är i genomsnitt 2 000 kronor lägre än för anställda födda i Sverige. Uppdelat efter födelseland är löneskillnaderna ännu större. För anställda födda i Afrika, Asien och Sydamerika är medellönen nästan 4 000 kronor lägre än för födda i Sverige.

Enligt Socialstyrelsen är risken mer än fyra gånger så stor för barn med utländsk bakgrund att leva i fattigdom, jämfört med barn med svensk bakgrund. Risken fördubblas dessutom om båda föräldrarna är födda utomlands. När man jämför ekonomisk utsatthet mellan barn med svensk respektive utländsk bakgrund under åren 1991 och 2002 har skillnaden kraftigt förstärkts. Risken för barn med utländsk bakgrund att bli fattig ökade från 2,7 till 4,2 gånger större, trots den ekonomiska uppgången omkring år 1997.

Det är inte bara förorten som brinner
När tsunamin sköljde över svenska barnfamiljer i Phuket åkte regeringstjänstemän ner med helikoptrar och mediemän stod på Arlanda och välkomnade hem trasiga familjer. När flyktingar flyr undan krig och förföljelse har tv-kamerorna packats ner och människor tittar misstänksamt omkring sig. När vissa förlorar jobbet rullar miljarderna på i enorma räddningsprogram. Men sedan glöms de människor bort som försöker utbilda sig, hitta en praktik eller söka ett jobb med ständigt leende nej till svar. Ibland är den enes frihet den andres ofrihet.

Såhär skriver Integrationsverket i en av sina utredningar:
”Sociala problem som finns i vissa segregerade eller ”utsatta” områden kopplas ofta ihop med en koncentration av ”invandrare” och riskerar därmed att karaktärisera en stor grupp människor som problemskapare trots att det kan vara så att det är de få svenska hushållen som besitter de sociala problemen”

Tänk på killarna i Borlänge nästa gång du ser bombastiska polismän brottas med eldhärjade ungdomar i Alby eller Gunnared. Men egentligen skiljer sig nog vardagen för människorna i Herrljunga kanske inte mycket från vardagen i Södertälje. Försupen ungdomstid, arbetslöshet och enahanda torsdagskvällar vid parkeringen. Vi är mycket mer lika än vad vi tror.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s