Slutet på efterkrigstiden

Ali Esbati

Artikeln som PDF

Det är sextiotvå år sedan andra världskrigets slut. Sedan dess har vi levt i efterkrigstiden. Som i alla epoker har det pågåtten ständig kamp om historieskrivningen. När det gäller beskrivningen av andra världskriget i Västvärlden har den officiösa berättelsen – från högtidstalen till skolböckerna –gått hand i hand med en ännu starkare Hollywoodbild. Winston Churchill har utmålats som någon sorts ädel härförare för den ”fria världen”, trots att karln på flera sätt var en vidrig reaktionär, bland annat starkt entusiastisk till att använda giftgas mot ”ociviliserade stammar”, som till exempel i Irak efter första världskriget. Och framför allt har amerikanerna framhävts som helt avgörande för krigsutgången, och den som i Väst tänker på strider under andra Världskriget, ser oftast framför sig bilder av Normandie och infanteristrider i Frankrike, à la Band of Brothers (en i och för sig utmärkt serie).

Sanningen är dock att det inte var menige Ryan som räddade Europa och världen från nazismens vidrigheter – det var sovjetiska stridsvagnar. Det måste man kunna begripa, oavsett berättigad kritik mot det sovjetiska systemets bistra förtryck av de egna medborgarna. Över 27 miljoner sovjetmedborgare dog i kriget. Östfronten avgjorde kriget, även om det naturligtvis var frågan om en i genuin bemärkelse historisk allians som fällde Hitlertyskland och räddade de överlevande från ett kanske sekellångt barbari. Det där historiska alliansen har satt sin prägel på, på sätt och vis definierat vår samtid, gjort att vi fortsatt att tala om just ”efterkrigstiden” som ett begrepp. Men nu händer saker i rask takt.

Nu börjar denna påverkan på samtiden lösas upp. ”Liberalerna” byter sida i den historiska alliansen. Kallt krig, kommunistjakt och inhemsk repression i vågor till trots, har den maktbärande borgerligheten på hemmaplan dragit en mer eller mindre klar gräns mot fascismen; en kvardröjande återspegling av den demokratiska folkfronten. Men allt mer sipprar nu de naturliga, obehindrade impulserna från förkrigstiden fram i borgerlighetens agerande. Återigen blir hoten mot den rådande och allt skevare egendomsfördelningen viktigare än till och med grundläggande folkstyrelsefunktioner. Den europeiska borgerligheten var inte nödvändigtvis entusiastisk över massmord på judar, inte ens på arbetarrörelseaktiva. Men så fick det liksom bli ändå. Läget var sådant. Som den svenska arbetsgivareföreningen SAF skrev till sina ombudsmän:

”Det finns många som tror, att vi står inför en nyordning i Europa
efter tyskt mönster. Skulle så bli fallet, torde det ej finnas någon
anledning att öka vår stridsberedskap. En förutsättning härför
är emellertid att Tyskland vinner kriget. Skulle Tyskland ej vinna
kriget, innebure detta en enorm framgång för arbetarna, varvid
arbetsgivarna skulle få svårt att göra sig gällande.”

Det var när Tyskland besegrats som en större del av borgerligheten kunde kosta på sig att bli liberal (igen). Det var bra. Och nu kunde folkliga krafter flytta fram positionerna i krigsruinerna. Så kunde ett nytt hopp fylla Västerlandet, och ”morgondagarna sjunga”. Kampen flyttades till delvis andra spelplaner, med andra tabun och regler. Men nu sneglar borgerligheten åter mot fascismen. Det rör sig på många klassiska plan: från antifacklig hets till grumligt religionskrigssnack till märkliga reaktionära figurer som dyker upp på DN Debatt med ”Föreningen för upplysning om kommunismen”. De sistnämnde varnade för att ”56 procent av grundskoleeleverna svarar ’Vet ej’ på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska”. Jomen visst är det allvarligt att inte fler med självklarhet svarar nej på en sådan fråga. Den bisarra idén att ”västerländsk marknadsdemokrati” för det första skulle vara ett styrelseskick (!) och för det andra att det skulle finnas något ”demokratiskt” i att köpa och sälja människors arbetskraft och samhällets gemensamma resurser på en marknad, är tyvärr vida spridd i kapitalistiska samhällen. Det nya är snarare hur borgerlighetens antidemokratiska reflexer får fritt utlopp i en önskan att använda statlig repression och indoktrinering för att kväsa ungdomars ställningstagande för rättvisa och gemensamhet.

Arbetarrörelsen är svagare, sämre organiserad idag än på 30- talet. Facken blir ändå – som alltid under vågor av fascistisering – måltavlor. Den globala världsordning där mer kramas ut ur arbetskraften medan sociala protester kan hållas nere, måste samtidigt försvaras med massivt våld mot dem som rister i imperialismens bojor. Världen hänger ihop. Efterkrigstiden går mot sitt definitiva slut. Det kommer mera. Mörka tider. Där ljus som tänds i ensamhet inte har en chans att överleva.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s