Borgarnas myter om feminismen

Josefin Brink


Feministiskt initiativ gör stort nummer av att ”stå över” höger-vänsterskalan i politiken. Partiets talespersoner försäkrar att Fi, om de kommer in i riksdagen, ska samarbeta med dem som har ”den mest feministiska politiken”. I en debattartikel i Dagens Nyheter i vintras skrev Schyman att hon hellre ser en borgerlig regering med feministiskt politik än en könsblind vänsterregering. De försöker alltså lansera sin variant av feminism som en ”ny” dimension i politiken, som inte har något med ekonomisk fördelning att göra. För det är ju där de största skillnaderna finns mellan höger och vänster i politiken.
Den borgerliga alliansen går till val på att sänka skatten med över 80 miljarder bara de första två åren efter valet. På längre sikt talar de borgerliga om att sänka skatterna till ”OECD-nivå”, vilket skulle innebära en minskning av skatteintäkterna på ca 250 miljarder per år. Det skulle slå hårt mot kvinnorna i Sverige. För idag sker den största ekonomiska omfördelningen mellan män och kvinnor via skatterna och den offentliga sektorn. Kvinnor betalar i genomsnitt 51 000 kronor i kommunalskatt om året, medan män betalar 73 000 kronor om året. Skillnaderna beror givetvis på att kvinnor i genomsnitt har lägre löner än män.
I en omfördelande ekonomi använder alltså kvinnor – liksom givetvis manliga låginkomsttagare – allt som produceras för skattemedel billigare än gruppen män. Det är det som är det fiffiga med skattefinansierad och generell välfärd: vi betalar efter bärkraft och får tillbaka efter behov.
Vi i vänstern är inte nöjda med välfärden som den ser ut idag. Vi vill därför omfördela mer – det vill säga öka skattintäkterna och förstärka socialförsäkringssystemen och den offentliga sektorn. Då skapar man utrymme för att anställa fler, höja de låga löner som kvinnor alltför länge stått ut med och garantera att alla får den vård, utbildning, omsorg osv som de behöver. Ur jämställdhetssynpunkt är det särskilt viktigt att bygga ut vård och omsorg, eftersom vi vet att om det saknas dagisplatser eller vårdare i hemtjänsten så är det kvinnor som går ner i arbetstid för att ta hand om barn och gamla föräldrar gratis. Alternativet till skattefinansierad välfärd är alltså i praktiken för många kvinnor att de själva betalar med utebliven inkomst!

Borgarna vill alltså sänka skatterna rejält. Men de går ju inte till val på att lägga ner sjukhus och dagis och allt annat vi finansierar med skatter. Så när skatteintäkterna minskar ska de istället ta ut högre avgifter. Hittills har de meddelat att avgifterna för a-kassan, facket, läkemedel, läkarbesök och trafikförsäkringen ska höjas.

Nu kan man ju tycka att det inte spelar så stor roll om man får betala högre avgifter om man får mer pengar i plånboken efter skattesänkningen. Men den stora skillnaden är att medan skatter omfördelar kostnader mellan fattiga och rika, så omfördelar avgifter inte ett skit. Om en värkmedicin plötsligt kostar tvåhundra kronor mer så gör den det för alla, oavsett inkomst. Hade de hundralapparna finansierats över skatten istället så hade de med lägst inkomster knappt betalat någonting, medan de med gott om pengar finansierat nästan alltihop – eftersom de betalar mer i skatt. För den som har låg inkomst kan dyrare mediciner betyda att man tvingas avstå antingen från medicinen eller något annat viktigt.

Kvinnor är i majoritet bland de lågavlönade, medan män är i majoritet bland de högavlönade. Lågavlönade kvinnor är i sin tur i högre grad än andra grupper sjukskrivna – framför allt värk- och förslitningsskador är vanliga bland LO-kvinnorna – och konsumerar mer vård och mer mediciner. Höjningarna av avgifter och sänkningen av sjukkassan, som de borgerliga också förslår, slår alltså extra hårt mot lågavlönade kvinnor. LO-ekonomerna har räknat ut att effekten av de besparingar och avgiftshöjningar moderaterna föreslår skulle bli att kvinnors ekonomiska utrymme som genomsnitt minskar med 5 700 kronor eller 3,8 procent av nettoinkomsten medan männens ekonomiska utrymme i genomsnitt skulle minska med 4 800 kronor eller 2,3 procent. De flesta skulle alltså förlora på moderaternas politik, men kvinnor skulle förlora mer än män, vilket alltså leder till ökade ekonomiska klyftor mellan kvinnor och män!

En annan höger-vänsterfråga med avgörande betydelse för kvinnor är den offentliga sektorn. Borgerliga feminister brukar säga att offentlig sektor är en kvinnofälla med låga löner och att lösningen stavas privatisering och konkurrensutsättning. De menar att ökad konkurrens skapar ett tryck uppåt på lönerna – om man kan hota med att ta ett jobb på ett annat äldreboende till högre lön så kan man sätta press vid förhandlingsbordet. Det låter ju logiskt. Men det är falsk matematik.
För att ett tryck uppåt på lönerna ska skapas så är det inte konkurrens mellan arbetsgivare som måste till utan konkurrens om arbetskraften. Om fem kommunala äldreboenden tas över av fem konkurrerande privata ägare så ökar ju inte konkurrensen om arbetskraften om de inte samtidigt börjar anställa betydligt fler än när de var kommunalt ägda. Och det är inte särskilt sannolikt att de gör. Vid upphandlingar gäller det för de konkurrerande företagen att lägga ett så lågt anbud som möjligt för att vinna. Och den största kostnaden för all servicenäring, som till exempel vård- och omsorgsverksamhet, är personalen. Alltså är det där man skär. Enligt en rapport från Stockholms stads Revisionskontor har de vårdhem som drivs på entreprenad i kommunen i genomsnitt 15 procent lägre bemanning per boende än de hem som drevs i kommunal regi. Privatiseringar minskar alltså antalet jobb, och framför allt är det LO-kvinnornas jobb som skärs bort.

Om man istället ökar antalet anställda i de kvinnodominerade verksamheterna i offentlig regi, skapas en ökad efterfrågan på just kvinnors arbetskraft. Det ger de kvinnodominerade fackförbunden bättre förhandlingsläge för högre löner och bättre villkor. Och inte bara i den offentliga sektorn, utan i alla kvinnodominerade yrken. Det visar sig till exempel att när de särskilda kvinnolönerna avskaffades i de handelsanställdas kollektivavtal på 60-talet fick det till en början nästan ingen effekt på kvinnornas löner. De låg kvar på samma låga nivå. Men i mitten av 1970-talet tog de handelsanställda kvinnornas löner ett rejält skutt uppåt. Och varför det? Jo, under den perioden byggdes den offentliga sektorn ut i rasande fart, och det uppstod konkurrens om kvinnornas arbetskraft.

Det är med andra ord mer effektivt för att höja kvinnors löner att anställa fler i offentlig sektor än att konkurrensutsätta den. Det räcker givetvis inte, eftersom det också krävs att pengar verkligen avsätts i offentlig verksamhet till att höja kvinnornas löner, men de pengarna uppstår ju inte heller av sig själva för att verksamheterna privatiseras. Tvärtom kommer det att finnas mindre pengar till höjda löner om man kombinerar privatiseringarna med kraftigt sänkta skatter.

Får vi en borgerlig regering i höst kan vi alltså se fram emot rejält ökade ekonomiska klyftor mellan kvinnor och män. Det är ju vad de går till val på. Att i det politiska läget föra fram idén att feminismen står över höger och vänster framstår som minst sagt aningslöst.
Självfallet finns det viktiga feministiska frågor som inte har direkt med ekonomi och arbete att göra; sexualitet, våld, makt över den egna kroppen osv, där feminister över partigränserna kan enas i sin analys och vilja att hitta lösningar. Men om man inte tycker att det spelar någon roll att de ekonomiska klyftorna mellan kvinnor och män ökar har man ändå missat en mycket viktigt dimension i feministisk politik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s