Maud eller livet

Joel Karlsson


I början av februari i år gick centerledaren Maud Olofsson ut på DN Debatt och blåste till synes till storms emot ungdomsarbetslösheten. Enligt gammal väl känt mönster när det gäller att förstå arbetslöshetens orsaker från borgerligt håll, är det trygghet och lagstiftning för att minska godtyckligheten på arbetsmarknaden som stänger olika grupper ute, inte arbetsgivarna. Företagen skräms från att anställa och utvidga produktion när vanligt folk kräver sin rätt. Därför vill Maud försämra Lagen om anställningsskydd(LAS) och beröva arbetslösa ungdomar upp till 26 år rätten till en anställning med samma rättigheter som andra.

Bland annat hänvisar hon till att liknande förslag till lagstiftning lagts fram i Frankrike som spås väldigt lyckat resultat. Utöver det uppenbart bisarra i ett sådant påstående samtidigt som media dagligen rapporterar om hundra tusentals studenters, miljoner fackföreningsanslutna arbetares och massvis av arbetslösa ungdomars stora protester emot detta lagförslag, stinker centerns förslag rejält av både ungdoms- och arbetarfientlighet.

För det första är det inte ens sant att detta experiment med vanliga ungdomars trygghet och framtid spås att ge tusentals nya jobb i Frankrike. Till och med det franska arbetslivsinstitutet själva sågar lagförslaget och menar att sysselsättningsgraden bland ungdomar kommer förändras marginellt uppåt med en sådant försök. I de franska glesbygdsområdena – som likt våra svenska präglas av högre arbetslöshet också bland ungdomar – räknar man att ungdomsarbetslösheten t.o.m. skulle stiga något. De franska myndigheterna kan alltså inte ens själva bevisa experimentets storhet som lösning på den ständiga farsoten kallad ungdomsarbetslöshet. Protesterna fortsatte och till slut låg generalstrejk i luften. Då kallades polis och militär in mot demonstranter. Ytterligare en obehaglig sida av den europeiska högerns repressionsiver, som också går igen i Sverige genom bl.a. Folkpartiet, såg dagens ljus.

Tillbaka till Maud Olofsson och DN Debatt där kravmaskinen föreslog att ett särskilt ”kontrakt” för arbetslösa ungdomar upp till 26 år ska upprättas. Detta särskilda kontrakt ska tillåta arbetsgivarna att när som helst under två år framåt avskeda den anställde utan att behöva ange saklig grund och utan uppsägningstid med erforderlig lön. Centerledaren använder sig medvetet av ett nyspråk som vi nog kan vänta oss mycket mer av vid ett borgerligt maktskifte för att skyla över och rättfärdiga fler försämringar i arbetsrätten, trygghetssystemen och välfärden. Lagen om anställningsskydd förhindrar nämligen inte arbetsgivarna från att avskeda folk idag. Istället är kravet att detta ska ske på ”saklig grund” där arbetsgivaren ensam avgör behovet av arbetskraft från dag till annan. Uppsägningarna ska dessutom ske enligt en viss turordning, i grund och botten efter hur länge folk jobbat på företaget. Principen är lika viktig som enkel – först in, sist ut – och sätter viktiga delar av chefens godtycklighet ur spel. Utan turordningen kan chefen sparka vem han vill, när som helst. Det är ett jävligt effektivt sätt att skapa tysta arbetsplatser med lydiga arbetare som håller käft. Centerns förslag handlar alltså helt enkelt om att det ska bli lättare att sparka folk på osaklig grund.

När sådana och liknande förslag förs fram kan det vara nyttigt att titta i backspegeln. 2001 beslutade riksdagen att införa ett s.k. undantag i turordningsreglerna i LAS. Genom ett samarbete mellan samtliga borgerliga partier och miljöpartiet infördes möjligheten för arbetsgivare med färre än 10 anställda, att undanta två valfria anställda från turordningen vid uppsägningar just med argument om att ungdomars, invandrares och kvinnors ställning och koppling till arbetsmarknaden skulle stärkas som en följd av en ”flexiblare arbetsrätt”. 2001 års förändring i LAS var på det viset en light-variant av det förslag centern nu lyfter. Vad som hände på arbetsmarknaden då kan med andra ord ge en fingervisning om hur centerns ”ungdomskontrakt” verkligen skulle slå. Man kan se att efter att denna ändring trätt i kraft har en mycket tydligare systematisk diskriminering av unga kvinnor och invandrare tagits i bruk. Småföretagen skyller på krångliga regler när de hela tiden får det enklare att avskeda folk efter eget godtycke. Efter 2001 års ändring av anställningsskyddet kan chefen välja och vraka och sen sparka ut dem som kan få för sig att bli gravida, med förnamn han bara sett på tv eller den med fackligt förtroendeuppdrag. Samma sak fast i betydligt större utsträckning får vi snällt vänta oss om centerns förslag blir verklighet.

När sådana här förslag lanseras måste de säljas in med en viss retorik. Vem som helst fattar att det är väldigt få som frivilligt går med på att lagfästa en total arbetsrättslig rättslöshet för ungdomar. Retoriken måste med andra ord skyla över och dölja förslagets egentliga konsekvenser. Det är därför viktigt att veta hur och varför högerns retorik är felaktig och att vi kan avslöja deras plumphet. När man granskar centerns retorik blir det uppenbart att detta förslag syftar till något helt annat än vad som sägs. Förvisso är det sant att ungdomsarbetslösheten är hög och stigande, men det är också i det enda som centern lyckas träffa mål. Allt annat är klockrent stolpe ut.

För det är ju inte sant att det är ett starkt anställningsskydd som är orsaken till att ungdomar är arbetslösa. I sådana fall skulle vi ju tvärtom ha rekordlåg ungdomsarbetslöshet idag eftersom vi ungdomar är de som går på allra otryggast anställningar redan som det är. Vi saknar redan idag uppsägningstid och möjligheter att kräva uppsägningar på saklig grund eftersom vi saknar just trygga heltidsanställningar. Faktum är att 42% av kvinnorna i åldrarna 16-24 i LO-yrken, går på någon form av otrygga anställningar, dryga en fjärdedel av männen i samma ålder. Samma tendenser är genomgående i åldergruppen 25-29 och tydligast bland kvinnor och invandrare och är betydligt fler än i andra åldersgrupper.

Faktum är istället att alla dessa otrygga anställningar – själva poängen med dem! – är att de har ett stort inslag av arbetslöshet inbyggt. Eftersom man oftast bara är anställd på timmar, pendlar fram och tillbaka på olika vikariat ofta på tomma rader eller har s.k. behovsanställningar, har man ingen fast heltidsanställning hos en och samma arbetsgivare. Man är enbart anställd de få timmar man utför själva jobbet och måste ständigt stå till arbetsgivarens förfogande för att få jobba mer. Vi som är anställda på otrygga visstids- och behovsanställningar är med andra ord också dömda att gå arbetslösa för att vara så ”tillgängliga” som möjligt. Vi tvingas alltså gå på behovsanställningar, och meningslösa datortek som aldrig leder till ett tryggt jobb med lön att leva på, vikariat på tomma rader och i bästa fall deltidsanställningar med fem minuters varsel just för att arbetsgivarna väljer att inte anställa oss på heltid. Centerpartiet och Maud Olofsson kallar det flexibilitet. Vi vanliga ungdomar kallar det helvetet.

Flexibel betyder böjlig. Någon måste böjas och någon böjer. När borgarna blåser till storms är det just mer flexibilitet de vill ha. Fick Maud och co. bestämma ska chefen alltså få sparka vem han vill när som helst. För de som har gott renommé hos sin farsas kompisar i bolagsstyrelsen eller ändå ska ärva företaget de jobbar på när de fyllt 30 är det såklart en bra idé. Men för alla oss andra som inte är släkt med chefen eller är medlem i samma seglarklubb som hans ungar, för oss blir det betydligt värre.

Det finns viktiga slutsatser att dra av hur det ser ut i ett antal olika specifika branscher på arbetsmarknaden idag, som bekräftar detta. I såväl handeln, hotell- och restaurangbranschen, städning som vård och omsorg är otrygga anställningar mycket vanliga. I dessa sektorer sysselsätts en mycket stor andel ungdomar i jämförelse med resten av arbetsmarknaden, ofta tjejer och invandrare. Samtidigt är det just vi som går arbetslösa i störst utsträckning. Är det ens möjligt att detta är en slump? Givetvis inte.

Lösningen stavas tvärtom en starkare arbetsrätt och en mer offensiv välfärdspolitik med full sysselsättning som överordnat mål. Bara när arbetsgivarna tvingas till att anställa folk på heltid och tillsvidare, oavsett ålder, kön och ursprung kan vi snacka om att också ungdomsarbetslösheten kan försvinna.

Det finns all anledning att vara väldigt kritisk till att ungdomar fortfarande tvingas gå arbetslösa, på meningslösa datortek eller socialbidrag. Trots stora löften från framförallt regeringen har arbetslösheten stigit och det är egentligen inte så konstigt med tanke på att den ekonomiska politik som förts de senaste 10 åren förts i bred enighet bland alla riksdagspartier utom ett – Vänsterpartiet. Alla andra partier har varit rörande överens om att det är omöjligt att satsa offentliga medel för ökad sysselsättning och snurr i de ekonomiska hjulen. De borgerliga partierna har kanske kritiserat regeringen då och då men påfallande ofta har kritiken gått ut på att regeringen inte varit tillräckligt stram. Borgerlighetens svar på vanligt folks missnöje idag är att försöka distansera sig från den ekonomiska politik man själva varit överens om ska drivas och på många avgörande sätt förhindrat satsningar på välfärden och jobb åt alla.

Arbetarrörelsens svar måste peka i rakt motsatt riktning. För att komma till rätta med arbetslösheten i grunden krävs det också en ekonomisk politik som sätter igång fler anställningar och skapar jobb. Vänsterpartiet är det enda parti som har full sysselsättning som överordnat mål i den ekonomiska politiken. Att de borgerliga har en annan syn – om att inflationsbekämpning ska gå före de arbetslösas bästa – är inget att förvånas över. Mer oroande är att socialdemokratin anslutit sig till denna uppfattning och sedan håller fast vid den, trots bestående arbetslöshet och ökade möjligheter med god ekonomisk utveckling i Sverige.

För arbetarrörelsen gäller det att komma med ett offensivt alternativ. Det är dags att definitivt göra upp med det nyliberala arvet från 1990-talets början. Full sysselsättning måste bli högsta prioritet igen. De enorma vinsterna i svensk ekonomi – bara aktieutdelningarna uppgick till 170 miljarder förra året – måste investeras för en upprustad välfärd och jobb åt alla. Med satsningar på den offentliga sektorn kan vi anställa fler lärare i skolan, fler vårdbiträden i omsorgen och fler busschaufförer i lokaltrafiken och därmed ta viktiga steg mot en upprustad välfärd samtidigt som arbetslösheten minskar. Med fler i arbete ökar skatteintäkterna och möjligheterna att bygga ut välfärden ytterligare, blir större. Detta tillsammans med ett ökat skatteuttag med mer progressivitet i skattesystemen, där rika betalar betydligt mer än vanligt folk, kan man på riktigt börja tala om en svensk välfärd igen.

Men så länge företagen får diktera villkoren för ungdomars arbetsmarknad och vår välfärd, kommer arbetslösheten att bestå, inte bara bland ungdomar. Så är det såväl i Frankrike som i Sverige. Därför måste fler ungdomar ta ställning och kräva sin rätt. För jag vill verkligen inte ha Maud Olofsson som arbetsmarknadsminister eller en raserad välfärd. Vill du?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s