Att vara gäst på besök

Seluah Alsaati Edmundh


Johanna Palmström och Moa Elf Karlén myntade begreppet vardagsrädsla. De har träffat tjejer på kvinnojourer, tjejgrupper, jämställdhetsgerupper på skolor och middagssällskap. Boken ”Slå tillbaka – om vardagsrädsla & systerskap” sätter ord på känslan av att inte vara rädd, men heller inte trygg. Samtidigt visar den med oerhörd slagskraft på styrkan hos alla de tjejer som jobbar för att förändra sina liv.

Det är en torsdag morgon som jag träffar Johanna och Moa på ett fik mitt i morgonrusningen på Tekniska Högskolan. De tränger ihop sig på soffan framför mig. I början av boken som Johanna och Moa skrivit, står det om en träff som de hade med Stjänjouren i Sundbyerg. Diskussionen handlade om trygghet. Tjejerna sade att de inte brukade känna sig rädda. Men på frågan om när de kände sig trygga, blev svaret: när vi är tillsammans med andra tjejer. Jag frågar Johanna och Moa om det är något de själva kan instämma i.

Det kan jag faktiskt, säger Johanna, det är en helt annan stämning med bara tjejer. Man kan på ett annat sätt slappna av och inte behöva förhålla sig.
När jag var i tjejgrupperna, säger Moa, slog det mig hur jag är i många andra sammanhang. Det är mycket i omgivningens förväntningar på en tjej som jag tänkte att jag hade jag gjort upp med. Jag hade inte tänkt på hur mycket jag fortfarande anpassar mig hela tiden. Till exempel hur jag är på ett möte, på tunnelbanan eller på vägen hem. I sammanhang när det bara är tjejer så släpper de kraven.
Man kan vara sig själv, säger Johanna.

Johanna smuttar på sitt kaffe, slänger en blick ut i folkvimlet utanför och fortsätter:
Om vi känner oss trygga i en miljö med bara tjejer, hur känner vi oss annars då?
Som gäster på besök, säger Moa.
Hon berättar att hemma går man omkring, äter en macka, sätter sig på en stol och läser en bok. Att vara gäst på besök innebär att vara i någon annans rum. Man kan också kalla det för vardagsrädsla.
Vardagsrädsla handlar om en osäkerhet, förklarar Johanna, en otrygghet där man inte lever på samma villkor. Det innebär en begränsning som hindrar ens rörelsefrihet och livsutrymme. Man är inte direkt medveten om den, utan det handlar om att ta en omväg till skolan för att man inte vill träffa killgänget vid busshållsplatsen, inte gå på festen där något obehagligt kan hända eller ringa en taxi istället för att ta nattbussen.

Vardagsrädsla är ett rätt så nytt begrepp, som Johanna och Moa kom på efter flertalet dikussioner med tjejer som var ivriga att berätta om upplevelser de varit med om, och om alla de strategier som de hade för att hantera situationerna. Boken ”Slå tillbaka” utkom i februari 2005, men begreppet vardagsrädsla har i många sammanhang redan blivit ett vedertaget uttryck för att bekriva den känslan av otrygghet som många tjejer lever med dagligen.

Moa och Johanna säger att de tycker att man ska ta tjejers erfarenheter på allvar. Eftersom vardagsrädslan är en begränsning, blir det automatiskt en maktfråga. Och då måste det till politiska lösningar. Man brukar säga att det personliga är politiskt. Idag är det många gånger tjejen som får ta på sig skulden för ett brott, som till exempel våldtäkt. Och i domstolsförhandlingar väljer man oftare att tro på killen när ord står mot ord.
Vi måste lägga skulden på rätt ställe, säger Moa
Kvinnojourerna har läge drivit på för politiska lösningar för de här frågorna, det är inte förrän på senare tid som politikerna kommit ikapp. På nationell nivå har det gjorts mycket, bland annat har stödet till kvinnojourerna ökat, lagstiftningen har skärpts och man har tagit fram en beredskapsplan för kvinnor som råkat ut för våld.
Nu handlar det om kommunerna, säger Moa. På en del håll har det gått framåt, som tillexempel Södersjukhuset i Stockholm som nyligen öppnat en akutmottagning för våldtagna kvinnor. Men det finns fortfarande kommuner som hävdar att deras kvinnor inte blir utsatta för våld, där man inte har skyddat boende för kvinnor eller där man drar in nattbussar.
Det är inte okej att tryggheten ska vara beroende av var man bor, säger Johanna.

När man snackar om politiska krav som på ett konkret sätt skulle förändra tjejers vardag, brukar feministiskt självförsvar komma på tal. Självförsvaret handlar om att bygga upp ett mentalt och verbalt självförsvar för att kunna ta mer plats i vardagen och undvika att hamna i jobbiga situationer. Men man bygger också upp ett fysiskt självförsvar som en sista utväg i en hotfull situation. Det feministiska självförsvaret bygger på de erfarenheter som tjejer delar med varandra, det är ett sätt för tjejer att organisera sig för att brya sin underordning.
Jag mins när jag var på min första självförsvarskurs, säger Johanna. Vi gjorde en övning där man skulle slå på slagkudden, mitsen, två gånger 30 sekunder allt man hade. Efteråt tittade jag på mina knogar och såg att de var helt flådda, och det gjorde ont. Men det var så himla mycket värt det.
Självförsvaret var tvärtemot det som man var van att lära sig, säger Moa. Istället för att ta ett steg tillbaka fick jag lära mig att ta ett steg framåt. Det var en otrolig klick!
Efter att ha tränat självförsvar, fortsätter Johanna, vet jag att om jag skulle behöva använda våld, är min kropp tillräckligt stark, det gjorde inget att man gjorde sig illa, tvärtom.
I ”Slå tillbaka!” står det att självförsvar är en form av systerskap, det handlar om att kvinnor tjänar på hålla ihop med varandra vid tillfällen när de har ett gemensamt intresse av det. Jag frågar Moa och Johanna om de jobbat något med systerskap.
Att vi jobbar tillsammans är en form av systerskap, säger Moa och tittar på Johanna. Genom Lacrimosa jobbar vi ihop med ett tjejgäng. Systerskap handlar om att värdesätta beröm från tjejer lika mycket som från killar, att lyssna lika mycket på en tjej som på en kille och om att inte gå med på att bli utspelad mot andra tjejer.
Men viktigast av allt är att man är flera, säger Johanna. Att man kan stötta varandra om man blir utsatt för härskartekniker, att man tillsammans kan hitta sätt att bemöta otrevligheter på och att man kan prata med varandra.
Ja, att stötta och synliggöra varandra, säger Moa.
Om jag ser en tjej och en kille som bråkar på gatan, säger Johanna, så stannar jag till en halv minut för att kolla att allt är okej. I flesta fall är det bara ett vanligt bråk och då går jag vidare.

Moa och Johanna jobbar på Lacrimosa tillsammans med fem andra tjejer. Lacrimosa är en feministisk teater och tankesmedja. De skriver artiklar, står på scen och åker runt i landet till skolor, bibliotek och fackförbund och föreläser.
– Organisering är helt centralt för att åstadkomma förändring, säger Moa. Det kan handla om att starta jämställdhetsgrupper, träffa folk i tjejjouren eller ordna en jämställdhetsdag på skolan.
Ett exempel på det är Umeåuppropet, säger Johanna.
Sedan reser sig Johanna upp och säger att hon måste springa till universitetet där hon pluggar stadskunskap. Innan också jag och Moa lämnar kafét, frågar jag henne om hur Umeåuppropet kom till.
Jag var i Umeå när Hagamannen just hade blivit gripen, säger Moa. Det var en fruktansvärt obehaglig stämning, hela staden var helt öde. På torget var det tomt, bara några grabbar gick fram längs gatan. Folk vågade inte slänga sopor, hämta paket från posten, Securitasvakter följde anställda till sina parkerade bilar.
Moa säger att det är en tydlig konsekvens av vardagsrädslan, fastän det inte är lika illa överallt. Men här kom den till sin spets, och den tydliggör hur det också är på andra städer.
Jag och min kompis Lisa som jag var med sade: Vad gör vi? När vi kom hem pratade jag med Johanna också, och strax därefter startade vi uppropet.
Umeåuppropet syftar till att göra vardagsrädslan till politik. Hemsidan är en samlingsplats för de som vill läsa mer och för de som vill aktivera sig för att jobba mot vardagsrädslan.

Moa slurplar upp den sista klunken kaffe som finns kvar i hennes kopp.
Att sätta ord på vardagsrädslan är att synliggöra en ojämn fördelning av makt. Jag avstår från mindre eller större saker, så i slutändan handlar det inte bara om trygghet utan till stor del också om frihet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s