Category Archives: Artiklar

Ung i Sverige – Den Nya Folkrörelsen

Det började med tio ungdomar i sällskap av några solidariska medmänniskor som satte sig på Mynttorget i Stockholm, innan dagen var slut var de över hundra stycken och regnet öste ner.

De kallar sig Ung i Sverige och är egenorganiserade afghanska ungdomar som strejkar för att stoppa utvisingarna till Afghanistan. Med demonstrationståg, aktioner, utspel och en orubblig beslutsamhet har de chockat politiker och media till att följa deras varje steg. Efter närmare sextio dagas sittstrejk först på Mynttorget, sen på Medborgarplatsen, och sen Norra Bantorget, har nu ungdomarna utvecklat sin strategi med fokus på aktioner över hela landet för att fortsätta tvinga makthavare och omvärlden att se verkligheten. Ung Vänsters vice ordförande Elin Morén har varit med Ung i Sverige sen första dagen. Här skriver hon om strejken som en historisk rörelse för jämlikhet och människovärdet.

———————–

Text: Elin Morén
Foto: Amir Nabizadeh

En historisk strejk som händer just här, just nu

Jag har givits en extraordinär möjlighet att vara mitt i ögat av vår tids mest progressiva rörelse. Strejken Ung i Sverige har nockat inte bara mig otaliga gånger utan också etablissemanget och de politiska tyckarna. De utmanar makten, rubbar strukturerna och tar plats.

De är dem ensamkommande ungdomar som så länge behövt ursäkta sin existens och gå med huvudet böjt. De som får bära skulden för tidlösa och strukturella fenomen så som sexuella övergrepp och ökande inkomstklyftor. De är dem som nu slår in väggarna för vad majoriteten trodde var möjligt och visar på förändringskraften i organisering. Men i och med att man är den nya folkrörelsens förkämpar som dessutom är politikernas syndabockar, får man också erfara riktigt hur nära inpå skinnet motståndet faktiskt är.

Det kommer fram en kvinna till rörelsens talesperson Fatemeh på Medborgarplatsen. Vi hade strejkat i ungefär två veckor. Hon ville bara ge några goda råd sa hon, hon kämpade också för ensamkommande och amnesti. På bilderna vi la upp på Facebook menade hon att det bara var tjejer i hijab och att det ger motståndarna mer argument. Kanske att vi kunde ha fler tjejer utan slöja på bild också? Hon respekterar såklart valet att ha slöja, men man vill inte hälla vatten på kvarnen för dem som redan är misstänksamma och fientligt inställda.

 

Flertalet poliser, bland annat insatschefen för självaste sittstrejken, har velat ge sina goda råd för hur vi ska undvika att spela rasisterna i händerna. Att vi sover på platsen utan tillstånd kan uppfattas negativt, även om han förstås förstår att demonstrationsrätten väger tyngre och därför har vi rätt att vara där. Men det “sticker i ögonen” på folk och hjälper inte våran sak menar han, därför borde vi kanske göra annorlunda.

Ett av oräkneliga besök av helt vanliga människor med misstänksamma frågor var en sen kväll, också på Medborgarplatsen; Mahmood kommer fram för att prata om något helt annat med mig men blir måltavla för deras frågor “Varför just Sverige? Varför hela vägen hit?”, han svarar glatt och tillmötesgående till en början men det blidkar ingen. Jag kliver osmidigt in och frågar om han ska med och köpa kaffe för att ge honom en väg ut, som han tar. Jag påvisar sen att han inte behöver vara så snäll med dem, man får bli arg också. ”Men Elin, du vet vad som händer om en av oss blir arg.”

 

 

”Men Elin,

du vet vad som händer om en av oss blir arg.”

 

 

 

Exemplen är fler. En asylrättskämpe delar en post med konspirationsteorier om sittstrejken hopkokat av sverigevänner. De unga med bäst svenska får mest kärlek av svenskarna. Aktivisterna ropar slagord när rasisterna är på besök men lämnar ungdomarna vind för våg ensamma om nätterna. En bekant ber oss ställa killarna med skägg längre bak i demonstrationståget för att det inte ser bra ut på bild.

Att hälla vatten på rasisternas kvarn gör ungdomarna genom sin blotta existens. Men det är inte några särskilda få som inte vet bättre. Det är inte så att “hatarna” är få och “vi” är många. Det är inte så att ungdomarna kan göra allt rätt och bli accepterad av alla. Vi kan inte kväva något “hat” med pappershjärtan i längden.

Den är strukturell, rasismen. Det är den som får även dem som kämpar för amnesti att misstänka ungdomarna på samma grunder som sverigevännerna smutskastar dem. De kommer inte kunna sitta fint nog, vara tillräckligt artiga eller västerländska, för de kommer aldrig att själva kunna rentvå sig i samhällets ögon. De är Afghaner. Afghaner är mindre värda i Sverige.

Vi som ändå vill ha en vardag utan vassa armbågar och misstankar, kan välja nåt annat. Ett land där skyddsnät gäller alla, där vi får hjälp upp när vi faller. Där du blir bemött och får stöd helt oberoende av vem du är. Där vår sårbarhet är öppen och erkänd inför varandra, vi alla kan falla, vi alla behöver varandra. Svaret för oss är sammanhållning och gemensamma lösningar; styrkan i att vara sårbara tillsammans.

”Den är strukturell, rasismen.
Det är den som får även de som kämpar för
amnesti att misstänka ungdomarna på samma
grunder som sverigevännerna
smutskastar dem.”

Då kan vi inte forma våra ord och tankar efter vad varken sverigevänner eller politiker säger och gör. Du som låter dig styras av oron inför att eventuellt mata rasistmonstret eller infria fördomarna har gått i fällan av att forma ditt huvudbudskap efter det som som står i vägen, istället för att faktiskt forma det som ligger bortom det. Det är att ge efter och som konsekvens också följa efter dem, eller i bästa fall stå och stampa. Vi har den lite svårare uppgiften i att skapa något oberoende från det, kliva utanför det redan välbekanta flosklerna om statsfinanser, flyktingvolymer och “ordning och reda”. I gemensam tanke ser vi vad vi vill ha för värld och agerra därefter. Detta är vad de strejkande ungdomarna gör, mot alla odds dessutom.

 

 

För det första; ta saken i egna händer. Vi kan inte sitta och vänta på politikers goda vilja längre. Man kommer vänta in förintelsen om man har tilltro till att det är makten som ska lösa problemen. Det är vi som ska gå först in i framtiden. Politikerna och tyckarna kommer följa i våra steg. Sociala medier-kampanjer och präktiga panelsamtal med kultureliten har förvirrat arbetarrörelsen till att förlita sig helt på samtalet. Sanningen är att vi kommer behöva arbeta för förändring. Enträget, tidskrävande och slitsamt, men också helt fantastiskt tillfredställande och verkningsfullt gemensamt arbete.

För det andra, sträck ut handen till andra utsatta grupper i solidaritet. Att förstå att det inte finns några sakfrågor utan sammanhang. Sammanhanget är hela det politiska landskapet, ökad ekonomisk ojämlikhet och institutionaliserad rasism. Man behöver inte sätta tekniska termer på det för att förstå att vi klarar oss allra bäst när vi även tar strid för varandra och skapar egna möten och platser där vi kan vara mer fria tillsammans. Ta varandras händer! Annars går vi under.

 

 

Tänk att det ska krävas utvisningshotade och systematiskt diskriminerade afghanska ungdomar för att skapa den folkrörelse vi längtat efter. Här har de givit oss en möjlighet att sikta mot det där samhället vi pratat om. Det är tillsammans med dem vi räddar vår medmänsklighet, tillsammans med dem och pensionärerna, ensamstående föräldrar, udda fåglar, funktionsvarierade, timanställda och BB-ockupanter skapar vi det jämlika samhället. Gnistan har slagits och nu ska det ta eld i oss. Vi som redan brinner ska sätta fyr på folkrörelsen. Det är inte med plikt utan med lust och vilja vi lägger våra hjärtan och vår själ i solidaritetsrörelsen för där hör vi hemma. Tillsammans med de afghanska ungdomarna ska vi bygga landet.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar

Vem bryr sig om TTIP?

Li Eriksdotter Andersson
TEXT: FANNY ROSBERG
BILD: MARIA UVELÖV

Just nu pågår intensiva förhandligar inom den absoluta makteliten om att nytt handelsavtal mellan EU och USA. Trots att avtalet kan komma att få förödande demokratiska konsekvenser är debatten om TTIP i det närmaste helt tyst. Röd Press har träffat Li Eriksdotter Andersson som är en av vänsterns främsta experter på TTIP för att ta reda på vad det är som håller på att hända. Intervjun går också att läsa i Röd Press nummer 2/2015. 

Hej, Li, vad är ditt förhållande till TTIP?
– Jag kom att intressera mig för frihandelsavtalet ganska snart efter att förhandlingarna hade påbörjats, och mitt förhållande till det har nog hela tiden präglats av lika delar frustration, upprördhet och nyfikenhet. För att försöka reda ut och tillgängliggöra information om det, inte minst för oss själva, startade jag och Dick Moberg bloggen ttipfakta.wordpress.com för ett par år sedan. Jag  har  också fått möjligheten att  delta  i panelsamtal  och  seminarier  i frågan,  bland annat  i  de   möten  GUE/NGL* anordnat  i EU-­parlamentet. Möten som tidigare i viss utsträckning dominerades av olika gubbar från  det grekiska vänsterpartiet Syriza som sa:  “Vi   behöver  inte  diskutera  detta,  när vi  kommer  till  makten i  Grekland  löser  vi problemet”.  Tyvärr  verkar  ju  den  utvägen inte  så  trolig  längre.

Okej, men vad är TTIP egentligen?
– TTIP är ett frihandelsavtal som just nu håller på att förhandlas fram mellan EU och USA. Själva namnet är en förkortning för Transatlantic Trade and Investment Partnership. Förhandlingarna påbörjades 2013 och beräknades initialt vara färdiga i år, men eftersom de stött på problem längs vägen kommer det nu att dröja minst till 2016 innan det kan bli aktuellt med ratificering. Avtalet är betydligt mer omfattande än ett “traditionellt” frihandelsavtal, eftersom 80 procent av dess beräknade förtjänster ska komma från så kallad jämkning och harmonisering av regler och standards. Det handlar med andra ord inte bara om att eliminera tullar, vilket i sig inte vore så problematiskt, utan om att anpassa de olika regionernas regelverk till varandra. Från TTIP-förespråkarnas håll hör man ofta exemplet: “Det är onödigt att ha olika mått på vindrutetorkare i EU och USA”, och det är det ju. Men problemet är att dessa jämkningar ursprungligen är tänkta att omfatta betydligt mer problematiska områden än vindrutetorkare. Vi kan ta kemikalieområdet som exempel. Europeiska kemikalielagstiftningen REACH har förbjudit över 1000 kemikalier. På federal nivå i USA är det antalet 8 eller 12, beroende på hur man räknar. Detta hänger i sin tur ihop med den olika synen på vad som krävs för att en produkt ska vara tillgänglig på marknaden. I EU utgår vi från att något måste vara bevisat ofarligt för att få distribueras, i USA är det ett eventuellt förbud som kräver bevis. TTIP är ett nyliberalt projekt och som sådant sätter det konsekvent näringslivets intressen före civilsamhällets. Inte bara kan jakten på ökad handel i regionen komma att innebära försämringar i miljö–, livsmedels– och arbetsrättslagstiftning (om inte annat så indirekt, genom konkurrensen), tanken är också att ett så kallat regulatoriskt råd ska upprättas i anslutning till avtalet. I detta råd ska i första hand representanter för näringslivet granska framtida lagstiftning för att se om den är kompatibel med TTIP:s utstakade linjer.

TTIP– I samma anda går också den kanske mest omdebatterade delen av avtalet, ISDS-klausulen. Ytterligare en krånglig förkortning – den här står för Investor state dispute settlement. ISDS är en form av överstatlig domstol till vilken företag kan vända sig om de upplever sig förfördelade av en stat. Den inrättades efter andra världskriget som skydd för investeringar i “ostadiga” länder, men har knappt använts förrän de senaste tio åren. Den bygger på en idé om “indirekt” expropriering, det vill säga att du som företagare ska kunna stämma en stat för att ha “beslagtagit”, inte din verksamhet eller dina tillgångar, utan din beräknade framtida vinst. Denna “expropriering” kan till exempel gå till så att ett land (vi kan kalla det Slovakien) bestämmer sig för att förbjuda vinster i sin sjukförsäkringssektor och att ett företag verksamt i denna sjukförsäkringssektor (vi kan kalla det Achmea) bestämmer sig för att stämma Slovakien på miljontals euro. Detta kan de göra, eftersom Achmea är ett holländskt företag och Holland
och Slovakien ingår ett frihandelsavtal i vilket en sådan här ISDS-klausul finns. ISDS är med andra ord inget nytt, men det är djupt problematiskt. Och problemet med att inkludera det i TTIP är dels att de flesta EU-länder inte ingår i något ISDS-avtal med USA idag, dels att avtalet är tänkt att stå som mall för alla framtida avtal. Vill vi bli av med ISDS är det nu det gäller, med andra ord. Men det är också farligt att låta allt fokus hamna på den delen av avtalet – det finns som sagt många problematiska aspekter av det. När folk frågar mig: tror du att det går att göra avtalet bra genom att förändra vissa delar? svarar jag nej. Det är sprunget ur en helt felaktig idé om vilka värden som betyder något, det kommer aldrig kunna repareras.

Det är ju lite oklart exakt vad det här avtalet innebär. Varför är det så och vilka är det som kommer få se hela avtalet innan beslutet tas?
– Att avtalet är oklart beror förstås delvis på att man faktiskt inte kommit särskilt långt i förhandlingarna än. Det vi har att gå på när vi drar slutsatser om möjliga följder av avtalet är i första hand EU-kommissionens läckta förhandlingsmandat och liknande dokument. Därför är det också viktigt att inte prata om saker som att de med nödvändighet kommer ske – även om det i många fall är ytterst stor sannolikhet att de kommer göra det. Men bortsett från detta har alltså också insynen i TTIP-förhandlingarna redan från starten varit riktigt bedrövlig. Det kan exemplifieras med att CEO (Corporate Europe Observatory) den 19 april 2013 begärde ut dokument om förhandlingarna från EU-kommissionen (genom att åberopa Freedom of Information Act), och det kom att dröja ända till den 8 januari 2014 innan de gavs tillgång till 44 av de hundratals förhandlingsdokumenten. Av dessa 44 dokument var det i sin tur bara fem som inte hade genomgått en omfattande censur!

– Den nuvarande förhandlingstexten finns också bara tillgänglig för särskilda personer i EU-parlamentet, i särskilda läsrum. Till dessa får man inte ta med något in, och heller inte föra ut någon information. Från kommissionens håll motiverar man det med att man inte vill visa sina kort för andra sidan förhandlingsbordet (USA) eftersom det skulle kunna leda till ett så kallat “race to the bottom”. Det klingar förstås märkligt ihop med påståenden om att avtalet bara syftar till att harmonisera punkter där man i princip redan är överens. Vid WHO:s klimatförhandlingar är det till exempel inga problem att avslöja den egna ståndpunkten för övriga länder och deras förhandlare.

– I rättvisans namn bör dock understrykas att transparensen blivit bättre med tiden. Kommissionen har tillgängliggjort fler dokument, och så vidare. Men det beror förstås enbart på den skarpa kritik som riktats mot hanteringen. Samtidigt lanserade Wikileaks nyligen en kampanj helt inriktad på TTIP, eftersom “hemlighetsmakeriet kring TTIP kastar en skugga över framtiden för Europas demokrati. Under skydd av sekretess löper ekonomiska särintressen amok…[….]…TTIP påverkar vardagen för varje EU-medborgare. Det är dags att hemlighetsmakeriet upphör”. När avtalet väl är färdigförhandlat kommer såväl EU-parlamentet som rådet att få ta del av avtalstexten, men man kommer endast kunna rösta ja eller nej till avtalet i sin helhet.

– En annan relevant fråga i relation till vilka som har insyn i förhandlingarna är vilka som har möjlighet att påverka dem. Näringslivets representanter har genomgående fått fler möten med förhandlarna än representanter från civilsamhället. Under de senaste sex månaderna har man hållit över 80 möten med kommersiella intressen, men endast 15 med representanter från civilsamhället.

TTIP

Varför finns TTIP-avtalet? Och vilka är det som tjänar på det?
– Det korta och officiella svaret är att avtalet finns för att underlätta handeln mellan regionerna – genom att sänka tullar och jämka regler ska det bli lättare för företag att exportera över Atlanten. Men det ska också förstås som en slags motattack mot Kina och de så kallade Tigerekonomierna i Asien som just nu växer sig starka. Tanken är att TTIP ska föra EU och USA närmare varandra och utgöra ett slags “ekonomiskt NATO”, det vill säga säkra “västvärldens” dominerande position på världsmarknaden. Man hoppas att detta ska ge EU och USA möjlighet att diktera villkoren för handeln och styra den i en allt mer liberaliserad inriktning, bland annat genom att göra ISDS-klausuler till legio i frihandelsavtalen.

– Vilka som tjänar på avtalet är en intressant fråga, eftersom förespråkarna uppehåller sig mycket vid den. “Så här många hundralappar mer i månaden kommer TTIP innebära för dig”, och så vidare. Det har emellertid visat sig att uppskattningar av eventuella vinster (i termer av BNP-ökning) är mycket svåra att göra på förhand. Inför NAFTA-avtalet gjorde man liknande utsagor, vilka i efterhand har visat sig vara helt felaktiga. Så vi kan säga såhär: kanske kommer TTIP leda till en marginell ökning av BNP i EU och USA. Det kan till och med hända att ökningen blir mer än marginell men det kan vi omöjligt veta. Frågan är vidare vad vi menar med “tjäna på”. Om vår BNP ökar men vårt miljöskydd minskar, har vi tjänat då? Slutligen kan sänkta tullar och regeljämkning komma att leda till lättnader också för små och medelstora företag som sysslar med export och import, men de negativa effekterna av ökad konkurrens med den amerikanska marknaden kan förväntas bli ännu större. De som mest troligt har något att tjäna på avtalet är de stora företagen och, inte minst, det nyliberala projektet. Med TTIP blir det till exempel svårare att återta privatiserade sektorer i statlig regi.

Hur har debatten om TTIP sett ut i Sverige jämfört med övriga Europa?
– Debatten i Sverige har varit ganska lågmäld i förhållande till exempelvis Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Till och med påven har uttryckt skarp kritik. Det beror nog delvis på att Sverige historiskt sett alltid har varit ett väldigt frihandelsvänligt land, bland annat till följd av vårt exportberoende. Detta i kombination med den goda ton som råder mellan fackföreningar och arbetsgivare, ”Saltsjöbadsandan”, har gjort det svårt för facken att veta vilket ben de ska stå på i frågan. Svenskt Näringsliv råkar också vara bland av de absolut flitigaste TIPP-lobbyisterna i Bryssel enligt ny statistik. Men det tar sig. Nu under den senaste tiden har till exempel SSU tagit ställning mot TTIP.

– Mycket av debatten och kritiken hittills har fokuserat på ISDS, bland annat har Österrikes förbundskansler, socialdemokraten Werner Faymann sagt att ISDS är farligt och kan underminera rättsstaten, men förhoppningsvis börjar man också snart ta ett helhetsgrepp om frågan.

TTIP, lobbyisternaHur tror du att den svenska vänstern bygger ett större motstånd mot TTIP och mot den överstatlighet som det innebär?
– Det knepiga med TTIP är att det är en till synes komplex och skittråkig fråga som vänstern själv knappt orkar ta i –hur ska vi då kunna upprätta ett motstånd bland bredare lager?

– Jag pratade med en journalist på Sveriges Radio som sa att det är svårt att rapportera om TTIP eftersom den grundläggande kunskapen om hur EU fungerar är så pass låg i Sverige. Hen sa att hen önskade sig ett Vita huset fast om EU, så att befolkningen omedvetet skulle lära sig strukturerna: Vad är kommissionen? Vilka beslut fattas i parlamentet? och så vidare. Som tur är är den svenska vänstern inte Sveriges radio – vi kan kommunicera på ett sätt som inte nödvändigtvis kräver kunskap om kommissionen och parlamentet hos mottagaren. För om TTIP skalas ner till sina viktigaste beståndsdelar, om man lägger de juridiska termerna åt sidan, är det egentligen varken särskilt komplext eller tråkigt. När man säger: “TTIP kommer som det ser ut idag innebära att företag har rätt att stämma stater om de stiftar nya lagar som hamnar i konflikt med företagens vinstberäkningar”, eller “Tanken är att TTIP ska inrätta ett nytt organ som ska granska all lagstiftning så den ligger i linje med företagens intressen” så är det kanske lite förenklat, men det är korrekt i sak. Och när man säger det, då finns det knappt en enda människa som inte svarar “Är du säker? Det låter ju helt sjukt!”. Så, det vi behöver göra är i första hand att nå ut till och prata med människor om det här på ett nyanserat men avskalat sätt. Just nu känns frågan väldigt partipolitiskt bunden, vilket också innebär att det ligger mycket prestige i den. Jag hoppas att den autonoma vänstern ska vilja plocka upp den, först då kan den bli bred på riktigt. Till syvende och sist är det nog, precis som med ACTA-avtalet, sossarna det hänger på. Och de kommer inte svänga förrän motståndet på gatan blivit så omfattande att de känner sig politiskt tvingade. Slutligen får vi inte glömma att TTIP bara är ett av många liknande frihandelsavtal som aktualiserats senaste åren. CETA (mellan EU och Kanada), TPP (mellan USA och Stilla havsregionen) och så vidare. Vi måste med andra ord se till att artikulera vår kritik och vårt motstånd så det innefattar själva kärnfrågan snarare än ett enskilt frihandelsavtal: ska näringslivets eller civilsamhällets intressen väga tyngst?

 

*GUE/NGL eller ”Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster” är en grupp i EU-parlamentet som samlar 52 ledamöter från olika socialistiska, ekologiska och antikapitalistiska partier. Det svenska parti som är anslutet till gruppen är Vänsterpartiet. 

1 kommentar

Filed under Artiklar

Inte bara lite blod

koppar

Text: Fanny Rosberg
Illustration: Elin Morén

 

Det är blod och egentligen inte konstigare än så. Men ändå är mens omgärdat med så mycket mer. Vad har intelligens, skam och krig att göra med den månatliga blödningen? Feministen, aktivisten och Röd Presskribenten Fanny Rosberg ger sig in i synen på mens, blod och kvinnlighet.

Mens är inget aktivt val. Om vi, när vi fick vår första mens hade kunnat säga “tack, men nej tack” hade vi antagligen gjort det. Vi lär oss att mens är något äckligt och onormalt och att det är av allra största vikt att den döljs och osynliggörs. Vi lever i en könsmaktsordning där det som skiljer kvinnokroppen från manskroppen är onormalt och ska förändras och det som är det mest onormala är mens. Vi lär oss att se mensen som en sjukdom vi aldrig blir av med, istället för det friskhetstecken det egentligen är.

Från att vi är små lär vi oss att dölja mensen. Vi får lära oss det av våra mammor, av skolan och av samhället. Vi lär oss att dölja och förneka den. Vi lär oss att inte prata om det och vi lär oss att smärtan en gång i månaden är en del av livet. Vi lever i ett samhälle där en del av våra kroppar är äcklig och okontrollerbar. Mens är inte samma blod som kommer ur näsan när vi blöder näsblod. Mens är inte blod. Mens är mens.

Skammen kring mens är inte något självvalt och inte något nytt, det går som en röd tråd genom historien, hand i hand med könsmaktsordningen. Mensen har använts som ett argument för att förhindra rätten till utbildning och arbete. Mensen ses som någonting onaturligt och som en obotlig sjukdom. Kvinnor har förnekats högre utbildning eftersom våra hjärnor då skulle förbruka det blod som vi behöver för att kunna ha mens. Men det har också sagts att kvinnor till exempel inte kan arbeta i industrin eftersom det förstör menscykeln. Att ta hand om barn och utföra hemarbete är däremot inte några problem. Det har visats att diskussioner om mens och PMS minskar de tider då kvinnor behövs som arbetskraft och männen befinner sig i krig och att de ökar när det blir fred och männen är tillbaka. Könsmaktsordningen och kapitalismen använder mensen som ett verktyg för att låsa in och isolera kvinnor. Alla medel är tillåtna i kampen om att begränsa och låsa in de som någon gång kan göra motstånd.

menstjejMen mens är inte bara mens. Mens är också något mer. Det handlar om skam och det handlar om makt. Det handlar om vem som har makten att ”formulera mensen” och om vem som har makten över någon annans syn på sin kropp. Mens är något som ofta förlöjligas och används som skällsord. Det ses som något töntigt, tråkigt och opolitiskt. Men mens är också en del av kroppen och därmed en del av den politiska kampen för rätten till vår egen kropp. Mens är politik. Det handlar om vem som har makt och om vem som inte har det. Det handlar om ett samhälle där mens ses som så pass äckligt att det inte ens kan vara med i en reklam om mensskydd. Men det handlar också om ett samhälle där privata företag gör vinster på kvinnors behov av mensskydd och där vi lär oss att de inte bara är äckliga, de måste döljas också. Mens är inte bara kropp och blod. Mens är en politisk fråga som handlar om makt över våra kroppar.

Men hur tar vi tillbaka makten över mensen? Hur politiserar vi något som ses som äckligt och onaturligt men som är en del av våra kroppar och liv? Hur politiserar vi något som könsmaktsordningen och kapitalismen använder som verktyg i kampen för att trycka tillbaka kvinnor in i köken? Mens har diskuterats genom historien, men det är först de senaste åren som mensen har börjat bli en del av politiken. Den politisering av mensen som finns inom kulturen är viktig, den synliggör och lyfter fram vår vardag och våra kroppar. Den visar på hur samhället ser på mens och hur mensen påverkar det samhälle vi lever i. Den kultur som finns och som utvecklas är en viktig del i politiseringen av mens och är nödvändig för att förändra samhällets syn när det gäller makten över sin egen kropp.

Den kultur och de utställningar som produceras är viktiga, men det räcker inte. Det finns också en poäng att från vänstern våga lyfta mensen som något politiskt och se relationen mellan mens och de strukturer vi ser i samhället. Samhällets syn på mens är en del av det förtryck som könsmaktsordningen och kapitalismen innebär och därför är frågor som skolans syn på mens och subventionerade mensskydd viktiga att diskutera. Men framförallt måste vi börja prata mer om mens.

 

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar

Makten över tanken – Reinfeldts kamp för att vinna opinionen

Stefan Lindborg

Text: Stefan Lindborg
Bild: Elin Morén

Under sin regeringstid har högern slagit hårt mot nyckelfunktioner i samhället för att minska förtroendet för den generella välfärdsmodellen. Men inför valet kommer det att vara svårt att bygga entusiasm kring ytterligare jobbskatteavdrag. Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg skriver om hur Fredrik Reinfeldt kommer få det tufft att få opinionen på sin sida.

Artikeln kan även läsas i Röd Press 2/2014.

Det svänger fort. För bara ett par år sedan var Nya moderaterna en succé och få visste hur de skulle kunna besegras. Fredrik Reinfeldt var solen som allt kretsade kring och Anders Borg utnämndes till världens bästa finansminister. Idag är Moderaterna ett parti i kris, som gjorde ett katastrofresultat i vårens val till Europaparlamentet. Opinionsgapet mellan regeringen och den rödgröna oppositionen har vuxit kontinuerligt sedan början av förra året. Om statsvetaren Sören Holmberg inte haft fel när han sa att alliansen var rökt inför valet 2010, hade samma sak för längesedan konstaterats inför årets val.

Under det senaste året har Moderaterna prövat det mesta för att vända utvecklingen. För mindre än ett år sedan genomförde regeringen, med stöd av Sverigedemokraterna, ett nytt jobbskatteavdrag och tog strid mot oppositionen för att sänka skatten ytterligare för höginkomsttagare. Några månader senare kallade Fredrik Reinfeldt och Anders Borg till presskonferens och presenterade ”omslaget”, föreslog mindre skattehöjningar och konstaterade att nya reformer behöver finansieras ”krona för krona”. Moderaterna har – i vart fall retoriskt – svängt om försvarsanslagen, anpassat sig till Socialdemokraternas skolpolitik och föreslagit sänkt bidragsdel i studiemedlet för att sedan ändra sig igen. Under Almedalsveckan presenterade regeringen satsningar på infrastruktur, däribland höghastighetståg, något som Moderaterna i den förra valrörelsen argumenterade emot. Det senaste året har inte varit enkelt för moderata kampanjarbetare.

Det är inte 2010 längre
Moderaterna har utan att lyckas försökt definiera den här valrörelsen, men bilden av dem som trötta och idélösa består. När inget lyckas gör man bäst i att återvända till säker mark. Efter valet till Europaparlamentet har Moderaterna ännu en gång försökt spela upp regeringsfrågan. Fredrik Reinfeldt försöker beskriva vänstervågen som ett problem för Stefan Löfven. Han pratar om riskerna med ”vänstern till vänster om Socialdemokraterna” – syftande på förutom Vänsterpartiet också Miljöpartiet och Feministiskt initiativ – och varnar svenska folket för en feministisk revolution. Kaos och oreda står mot en pålitlig allians som håller vad de lovar.

Moderaterna är väl medvetna om att det är svårare att bli omvald än vad det är att bli vald. Fredrik Reinfeldt är som bäst när han ställer sig vid sidan av debatten och intar kommentatorns värderande roll. När han i egenskap av statsminister agerar som om han vore oppositionsledare. Precis som Reinfeldt tidigare har fått valrörelser att handla om Göran Perssons och Mona Sahlins verkliga eller konstruerade tillkortakommanden, hoppas han kunna göra detsamma med Stefan Löfven.

Moderaterna försöker vinna valet genom att lyfta fram regeringsfrågan och beskriva valet som ”en folkomröstning om arbetslinjen”, alltså samma strategi som vann valet åt dem 2010. Problemet är bara att verkligheten är en annan än för fyra år sedan. Djupt hos svenska folket finns en utbredd känsla av att något har gått förlorat. Det går inte längre att lita på att den generella välfärden är till just för alla, skattesänkningarna har gått för långt och man vill inte bo i ett land där sjuka tvingas ut på arbetsmarknaden. Landet Fredrik Reinfeldt leder stämmer inte överens med vad de flesta vill att Sverige ska vara.

Ett nytt Sverige med Nya moderaterna
Under hela nittonhundratalets andra hälft har högerns problem varit att svenska folket gillar välfärdsstaten. Därför har svenska folket också gillat de partier som står upp för välfärden och ogillat de som vill montera ned den. Trots att detta inte har ändrats har Moderaterna lyckats bli såväl valda som återvalda med ett ett politiskt projekt inriktat på att slå undan välfärdsstatens ben. Regeringen har attackerat fackföreningsrörelsen, slagit sönder a-kassan, urholkat sjukförsäkringen, öppnat upp för privatiseringar och genomfört skattesänkningar till en nivå som den tidigare moderatledaren Bo Lundgren enbart kunde drömma om.

Medan de gamla Moderaterna ville montera ned välfärdssystemen, vill de nya Moderaterna förändra hur de fungerar. De gamla Moderaterna ville avskaffa Lagen om anställningsskydd, de nya Moderaterna inför allmän visstidsanställning som sätter Las ur spel. Istället för att tvinga folk att köpa privata försäkringar, urholkar Moderaterna de generella socialförsäkringarna och skapar ”incitament” för att komplettera med privata lösningar. De nya Moderaterna pratar inte om att sänka skattetrycket, utan säger att det måste löna sig mer att arbeta. På så sätt försöker de undvika en besvärlig debatt om avgiftsfinansiering när skattemedlen inte längre räcker till.

Makten över människors tankar
När man förändrar samhället ändras också människors sätt att tänka. Om man upplever att det inte går att lita på den generella välfärden förändrar det också hur människor ser på den. När det offentliga inte håller tillräckligt hög kvalitet kommer fler förespråka privata alternativ. När arbetslöshet blir en fråga om drivkrafter och incitament, som något som kan coachas bort, blir kampen mot arbetslösheten snarast en attitydfråga än en fråga om ekonomisk politik. Man kanske inser att det är bra för samhället med ett socialförsäkringssystem som omfattar alla, men för den enskilde räcker det kanske inte längre till när ersättningen urholkas. Så bygger den marknadsliberala politiken in motsättningar mellan människor och slår sönder solidariteten. I grunden handlar det om makt. Genom att ändra människors tankar, syn på samhället och förhållningssätt till varandra kan man befästa sin egen position och urholka motståndarens. Någon kanske tycker det låter konspiratoriskt, men egentligen är det inte annorlunda än att välfärdsstaten gjorde det rationellt för människor att agera solidariskt.

Samling i mitten
Sverige har förändrats under de åtta åren med Fredrik Reinfeldt som statsminister. Trots att fakta hela tiden har funnits på bordet, är det som om många inte har velat se vad som pågår. Medan högern har slagit undan benen på välfärdsstaten har oppositionen många gånger varit upptagen med annat; frågor på marginalen, intern positionering, anpassning eller ren oförmåga.

I jakten på en strategi för att besegra de nya Moderaterna har den nuvarande socialdemokratiska ledningen försökt tona ned de politiska skiljelinjerna gentemot högern. Man utmanar inte den borgerliga regeringen om den ekonomiska politiken och förmår inte ens att ge ett klart besked om att man tänker riva upp det femte jobbskatteavdraget. Det är självklart inte fel att välja vilka områden man vill skapa konflikt kring, men inte ens radhusägarna i Nacka, som har röstat borgerligt i de två senaste valen, går att vinna med en strategi som andas dåligt självförtroende och misstro mot den egna politiken.

Socialdemokratin riskerar att gå miste om den förändringsvilja som många känner efter åtta år med högern i regeringskansliet. Det finns all anledning till oro över vad ett regeringsskifte kan leda till. Särskilt när Stefan Löfven ger sken av att hålla dörren öppen för rester av en sönderfallande borgerlig allians. En ny regering måste göra skillnad i människors vardag. Går det att göra utan att ta strid mot högerns ekonomiska politik? Jag tror inte det. Det är svårt att se hur man ska kunna rusta upp välfärden med Anders Borgs skattepolitik.

Längtan efter visioner
Hos stora delar av svenska folket finns idag en längtan efter något större, en strömning som den politiska debatten inte förmår kanalisera. Vi är trötta på att se Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt bråka om vems ”budgethål” som är störst. Utanför partikansliernas och partitwittrarnas trånga korridorer är det få som överhuvudtaget bryr sig om restaurangmoms, innovationsråd eller supermiljöbilspremier. Det betyder inte att dessa frågor är oviktiga eller ointressanta, men de är knappast entusiasmerande, något inte minst opinionsmätningarna visar. Samtidigt hörs allt högre röster för en offensiv feministisk politik, på åtgärder mot strukturell rasism, en strategi mot klimathotet eller en välfärd utan privata vinstintressen. Medan Fredrik Reinfeldt varnar för visioner, och Stefan Löfven försöker verka som om han aldrig har haft några, håller folket på att springa ifrån dem.

Längtan efter visioner, större berättelser och förväntningar om förändring måste vänstern kanalisera. Efter åtta år med borgerlig regering är det lätt att räkna upp försämringar som behöver återställas och reformer som behöver genomföras. Men reformer kan aldrig stå för sig själva. Vänstern – och för den delen också resten av oppositionen – behöver en sammanhållen berättelse, en färdriktning för Sverige, utan en sådan kommer det inte vara möjligt att skapa entusiasm för en ny regering. Finns det inte politisk vilja att göra skillnad är risken överhängande att luften snabbt går ur vänstervågen.

En målmedveten vänster
Precis som högern under lång tid, också långt före den nuvarande borgerliga regeringen, har genomfört förändringar som blir självförstärkande, som stärker högerns positioner och gör det rationellt för människor att överge sin lojalitet till den generella välfärden, behöver vänstern vara lika strategisk. Det saknas inte uppslag på områden att ta sig an. En avkommersialisering av välfärden har ett värde i sig, men öppnar också nya dörrar för att ifrågasätta marknadsstyrning i den offentliga sektorn. När det offentliga förbättras ökar möjligheten att undandra fler områden från kapitalets logik, där vinstmaximering utgör måttstacken som andra värden vägs emot. Förändringar som stärker anställningsskyddet gör arbetare mindre utbytbara och skapar förutsättningar för en starkare fackföreningsrörelse. En individualiserad föräldraförsäkring kan förändra fördelningen av det obetalda hemarbetet och stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Vi behöver en målmedveten och strategisk vänster som förändrar Sverige i en riktning mot jämlikhet och rättvisa.

Den 14 september är det val och folket kommer att säga sitt. Ett regeringsskifte är en halvseger, som tillsammans med ett skifte i den förda politiken gör segern hel. Moderaterna kommer försöka få valet att handla om förtroende, regeringsfrågan och om den egenkonstruerade motsättningen mellan det de kallar arbetslinjen och bidragslinjen. För vänstern är uppgiften att se till att verkligheten kommer i fatt högern. Det är tid för förändring och tid för ett maktskifte.

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar

Våga vägra ta debatten – därför kan inte SD ”avslöjas”

sd_artikelText: Hanna Cederin

Sverigedemokraterna ser gärna sig själva i rollen som underdogs. Frågan är hur länge den bilden håller för ett parti som varken är i opposition eller som företräder vanligt folk. Än så länge gör en massiv mediala bevakning kombinerat med att partiet tillåts sätta agendan att man effektivt kan fortsätta spela offerkortet. Men vad händer om vi vågar vägra ta debatten?

Artikeln kan även läsas i Röd Press 1/2014.

Vad förknippar du med Sverigedemokraterna? Troligen rasism, järnrör och tårtningar. Möjligen är du en av de som känner till eller till och med minns när partiet tydligt sällade sig till vit makt-rörelsen och medlemmarna var en liten skara som gärna sportade kängor och rakad skalle.

Många kostymer och blåsippor senare är ytan en annan, men många menar att mycket lite har skett ideologiskt och inte minst politiskt. Den avgörande skillnaden är att man idag har tagit sig in i riksdagen och ser ut att ha sympatier hos en dryg tiondel av Sveriges befolkning. Visst ska opinionsundersökningar tas med en nypa salt, men de visar att de som åtminstone kan tänka sig att lägga sin röst på Sverigedemokraterna är ganska många. Vad förknippar de med Sverigedemokraterna? De kan inte ha undgått rubrikerna om toppföreträdare som svingar järnrör mot kända komiker, om kommunpolitiker som menar att flyktingbarn gott kan svälta ihjäl och om nazistisk körsång på partifesterna. Den potentiella väljaren måste ha skäl som är goda nog att överskugga de fula trynen som rullas fram på löpsedlarna med allt jämnare mellanrum.

Om man ser förbi skandaljournalistiken träder en annan bild av Sverigedemokraterna fram. De är underdogs, vanligt folk som sparkar uppåt. De vågar säga det ingen annan säger, men som så många tänker. De har hela etablissemanget mot sig, både medierna och staten och riksdagspartierna. De står i rakryggad opposition till allt som är elit och makt. Det är en högst medveten och framgångsrik strategi som har banat väg för denna långt mer lättsmälta profil. När de kallas rasister blir svaret att de säger som det är, när media ropar skandal blir beskedet att media är ute efter att smutskasta och när de möter de etablerade partierna är strategin att måla ut dem som eliten. Det finns ett ”vi” och ett ”dom”, där det första är inkluderande med undantag för några grupper medan de andra är en liten mäktig elit.

citat_sdVerkligheten är självklart en annan. Sverigedemokraterna är inget oppositionsparti. I riksdagen är man eniga med högerregeringen i 60 procent av omröstningarna och röstar med Socialdemokraterna i nästan alla andra fall. Jimmie Åkesson är ingen underdog, han är en välutbildad och välbetald man som närmar sig medelåldern. Det gäller också för de flesta av företrädarna. I toppen hittar man inte arbetarklassen och man hittar inte heller arbetarklassens intressen i deras politik. Man är motståndare till stora delas av arbetsrättslagstiftningen och i grunden är Sverigedemokraterna ett konservativt högerparti med fascistiska rötter.

Men det är långt i från enbart sig själva som Jimmie Åkesson och Co har att tacka för sina framgångar, utan istället det mäktiga etablissemanget och den journalistkår som man så gärna vill stå i motsats till. En stor gemensam nämnare för de som röstat på Sverigedemokraterna är enligt studier att de har lågt förtroende för politiker. De är inte ensamma. Efter decennier av nedskärningar och avregleringar är Sverige på dekis. Den som inte sett med egna ögon att vårdköerna blivit längre, att arbetslösheten är hög och att bostadsbristen ökar kan titta på statistiken. En av få siffror som faktiskt visar på något bra är att svenskarna blir allt mer positiva till invandring.

Så gott som alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna kan sägas ligga bakom försämringarna i svensk välfärd och på arbetsmarknaden. Oavsett vilka som suttit vid makten har det gått åt samma håll, och trots att varken Miljöpartiet eller Vänsterpartiet har suttit i regering har de agerat stödpartier. Inför riksdagsvalet 2014 är det svårt till och med för statsvetare att hitta de avgörande skillnaderna mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. På område efter område blir huvudfokus i retorik och argumentation, ”ansvar” och ”ordning och reda” från båda håll. Skatter, skolan och välfärden är dominerande frågor men politiskt är det små marginaler. I den senaste diskussionen om utbildningspolitik skyllde Alliansen de sjunkande resultaten på gamla socialdemokratiska regeringar och Socialdemokraterna svarade med att man vill neka de som inte gått ut gymnasiet socialbidrag.

Vi har att välja mellan stora skattesänkningar eller ganska stora skattesänkningar, en välfärd med mycket privata vinster eller lite mindre privata vinster och en skola som ja, är som den är i vilket fall. För en väljare som vill se förändring är alternativen få, och mycket riktigt är det flest före detta moderata och socialdemokratiska väljare som går till Sverigedemokraterna. Den röst som utmanar detta utslätade politiska landskap kan komma långt, men det krävs mer än så för att faktiskt höras.

rutor_sd_2Framgångarna för Sverigedemokraterna handlar å ena sidan om det stora utrymmet för missnöje och politikerförakt som den politiska utvecklingen skapar. Men å andra sidan handlar det om det faktiska utrymmet partiet och dess hjärtefrågor ges. Självklart lurar också rasismen på djupet – det är därför som partiet över huvud taget existerar. Men det innebär inte att det måste vara framgångsrikt.

En missuppfattning som råder om Sverigedemokraterna är att de kan stoppas om vi bara avslöjar dem. Om vi delar hånfulla Youtube-klipp med korkade citat, publicerar fakta på bloggar och upplyser alla om att de är rasister, då är det klart. Kanske kan man ha förståelse för den idén inför valet 2010, men efter de senaste årens skandaler som bara tycks bli fler och större måste det nu stå klart att denna strategi i bästa fall är meningslös. Tyvärr går den också helt i linje med det rådande medieklimatet. Journalisterna vet att det säljer när någon ropar rasist med en ny twist eller när det uppdagas att någon kommunpolitiker skrivit vidriga kommentarer. Det blir spännande rubriker i vilket fall.

Den stadigt ökande medieuppmärksamheten som Sverigedemokraterna fått sedan mitten av 2000-talet pekas av statsvetare ut som en av de viktigaste faktorerna i det ökade stödet. Jämför man med alla andra partier är proportionerna helt skruvade, särskilt om man tittar på hur det såg ut under valrörelsen 2010. Det enda man visste helt säkert var att partiet hade drygt 2,5 procent av rösterna i valet innan, och de osäkra opinionsundersökningarna visade att kanske kunde man ta sig över riksdagsspärren på 4 procent. Ett parti som alltså samlade på sin höjd 4 procent av väljarkåren fick trots det ohyggliga mängder medieuppmärksamhet.

Vad som skrevs verkade spela mindre roll. Mycket var positivt – opinionundersökningar på 0,3 procent som definitivt inte var statistiskt säkerställda blåstes upp i rubrikerna – och en del var negativt. Inte heller i dagens mediaflöde är proportionerna rimliga. Möjligen kan Socialdemokraterna eller Moderaterna mäta sig med antalet spaltmeter som skrivs om Sverigedemokraterna i tidningarna, men då utgör också deras väljare uppemot 30 procent av Sveriges befolkning.

citat_sd_2Att alla publicitet är bra publicitet är en nött gammal myt, men Sverigedemokraterna behöver i dagsläget inte bry sig så mycket om rapporteringen är positivt eller negativt laddad. Varje skandal har bara lett till större stöd i nästa undersökning. Det viktiga är att få komma till tals och framstå som relevanta.

Sverigedemokraternas framfart har satt sina spår i svensk politik. Fredrik Reinfeldt pratar om etniska svenskar mitt i livet, enligt utbildningsminister Jan Björklund är det flyktingbarnen som drar ner skolresultaten och migrationsminister Tobias Billström talar i termer av ”volymer” i flyktingfrågan. Sakta men säkert har invandringen dykt upp som en relevant politisk faktor, något som SVT:s Agenda kan ställa partiledare till svars för och som klättrar i opinionsundersökningarnas listor på de viktiga frågorna för svenska väljare. Det är inte fy skam för ett parti som för ett knappt decennium sedan inte ens fanns på kartan. Visst fanns det rasism innan också, sånt som sas hemma vid köksbordet eller till grannen. Men när samma idéer dyker upp på ledarsidor, i TV-soffor och hos regeringsföreträdare har något nytt hänt.

Att skylla den rasistiska utvecklingen på ett enda parti är samtidigt inte rimligt. Sverige är knappast ensamt om denna utveckling och det är större vågor i rullning, men oavsett hur man formulerar problemet blir svaret detsamma; locket på. Våga vägra ta debatten. Varje sekund av TV-tiden som går åt att svara på frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?” är en vinst för Sverigedemokraterna, oavsett vad som sägs. Att utgå från en problemformulering som inbegriper invandring, integration och flyktingfrågor är att kratta manegen för rasismen. Det blir långt enklare för ledarskribenter att göra billiga poänger och för politiker att hitta simpla undanflykter när det ändå är någon annan som är den värsta rasisten – ”Vi måste ställa högre krav på invandrare” och ”Invandringen behöver hållas tillbaka i kristider” låter inte lika illa när Jimmie Åkesson just sagt att Islam är det största hotet sedan andra världskriget.
Att lägga locket på och vägra ta debatten är inte detsamma som att hålla käften. Frågan är från början felställd och bygger på falska föreställningar. Självklart ska rasister ges svar på tal och lögner bemötas med sanningar, men inte om det ger mer tid i rampljuset åt en lögnaktig verklighetsbeskrivning. Svaret måste utgå från en annan berättelse – en sann verklighetsbeskrivning som människor känner igen sig i. Arbetslösheten och försämringarna i välfärden beror på helt andra saker än människor som flyr till Sverige från krig och förföljelse. Bostads-bristen ökar inte för att det öppnas en moské.

rutor_sdEn sann verklighetsbeskrivning erkänner att samhällsproblem kommer av förd politik, och att en annan politik måste föra för att vända utvecklingen. Det är en enkel sanning som det politiska etablissemanget inte vill kännas vid. Den som slår på radion eller TV:n möts av triangulering och småtjafs om siffror i statsbudgeten och visioner för svensk forskning. Högern är inte ens intresserade av arbetslösheten och välfärdsproblemen – det förstnämnda finns inte och det sistnämnda är tidigare regeringars fel. Integrationsfrågornas allt högre kurs på dagordningen måste motas bort genom att andra – verkligt avgörande – frågor tar deras plats, och detta skulle i samma slag göra Sverigedemokraterna svarslösa. Reinfeldt skulle inte komma undan med att skylla en stegrande arbetslöshet på ”de nya svenskarna” och Agendas programledare skulle inte ha tid kvar till flyktingfrågan.

För Vänstern har atirasismen alltid likställts med att vinna dagordningen, att visa att förändring är möjlig och att peka på den verkliga fienden. Vänstern är än idag den politiska kraft som har verktygen att besvara rasismen. Sverige har blivit ett marknadsliberalismens föregångsland. På köpet kommer en tynande välfärd, fler arbetslösa och ökade klyftor. Med en stark vänster som går på offensiv mot högern och synliggör skiljelinjerna kan också medierna och de andra partierna tvingas följa efter. Skandaler, martyrer och Sverigedemokrater ryms inte på den spelplanen.

 

SAMMA STÖD TROTS JÄRNRÖR

Efter den så kallade ”Järnrörsskandalen” då ledande tre ledande Sverige-demokrater gjorde sig kända i riksmedia bland annat för att ha beväpnat sig med järnrör under en utekväll i juni 2010 förväntades stödet för partiet att minska. Men de oppinionsundersökningar som gjordes strax efter att skandalen avslöjades visade istället på ett fortsatt stöd för partiet. Skandalen uppdagades den 14:e november 2012 och enligt en undersökning gjord av United Minds gjord mellan 12-16 december minskade visserligen stödet med 1,5 procentenheter – från 9,7 procent till 8,2 procent. Men samtidigt visade en Sifoundersökning gjord mellan 3-13 december att partiet ökade lika mycket – från 8,5 procent till 10 procent.

Källa: United minds och Sifo

3 kommentarer

Filed under Artiklar

När en blodig flaska inte är bevis nog

overgreppText: Nooshi Dadgostar, Ida Gabrielsson

När högsta domstolen i dagarna friade sex pojkar åtalade för en gruppvåldtäkt blir det tydligt att svenskt rättsväsende fortfarande bygger systemet på en syn där män inte kan förstå vad som är ömsesidigt och vad som inte är det. Nooshi Dadgostar och Ida Gabrielsson ger en översikt över svensk sexualbrottslagstiftning.   

Texten är tidigare publicerad i Röd Press nummer 2/2013.

Hon träffade Saman första gången under hösten 2012 i samband med ett sportevenemang. De hade därefter träffats ett antal gånger på stan. En kväll i slutet av oktober samma år hamnar de på samma fest i Umeå. De andra drar sen vidare till en annan fest och kvar blir hon, Saman och två andra män som är Samans vänner. Hon känner inte dem.

Hon och Saman går iväg till sovrummet och hånglar en stund. Strax därpå kommer hans vänner in i rummet. Saman går ut för att hämta en glasflaska och frågar sina kompisar: »Vi kan väl använda den här?«. En av männen trycker ner henne på rygg och hon pressar ihop benen. Saman bänder upp dem och för in flaska i hennes underliv. Hon minns inte hur många gånger han rör flaskan in och ut. Till slut börjar det blöda. Hon berättar direkt efter händelsen att hon har blivit våldtagen. 

När hon ett halvår efter händelserna återberättar det som hänt inför rätten står det klart att det som har hänt är en våldtäkt. Domstolen finner inte förövarnas historia trovärdig. Enligt tingsrättens mening agerade Saman på ett utomordentligt omdömeslöst sätt. Sen lanserar tingsrätten överraskande en egen hypotes, som man själv visserligen uppger inte är särskilt trolig. Nämligen att Saman och kompisarna kan ha trott att hon har samtyckt till aktiviteterna och uppfattat det faktum att hon hållit samman sina ben som »ett tecken på blygsel eller inledande tvekan«. Männen frias.

citat1

I propositionen till dagens sexuallagstiftning klargörs syftet med den och vilka intressen som ska skyddas: »Det är en grundläggande uppgift för samhället att skydda barn och vuxna mot alla former av sexuella kränkningar. Ett sexuellt övergrepp är ett extremt uttryck för bristande respekt för en annan människas självklara rätt till personlig och sexuell integritet och sexuellt självbestämmande«.

Historien bakom den lagstiftning vi har idag är kantad av åsikter och föreställningar om huruvida kvinnans sexualitet är något som ägs av henne själv eller av andra. Innan 1965 sonade äktenskapet våldtäkten. Sexualbrottets skyddsintresse var att värna och upprätthålla äktenskapet som institution, kvinnan ansågs då ha lämnat ett generellt samtycke till sex. Skyddet tillerkändes bara ärbara kvinnor vilket gjorde att ett med våld framtvingat samlag med en »fallen« kvinna presumerades ha genomförts i enlighet med hennes vilja.

Efter 1965 förändrades det tankesättet delvis, men bilden av kvinnans skuld fanns fortfarande kvar i lagtexten. Om hon kände eller levde med förövaren betecknades det som våldförande istället för våldtäkt, deras relation betraktades alltså som förmildrande omständigheter. Det krävdes fortfarande betydande våld för att kunna tillämpa lagen. Drygt tjugo år senare infördes, efter en omfattande debatt som gjorde att den tidigare sexualbrottsutredningen kastades i papperskorgen, en ny modernare lag som tog bort fokus från kvinnors beteende. Senare utökade man begreppet sexuell handling genom att lägga större vikt vid kränkningens art och omständigheterna i övrigt istället för bara sexualhandlingen. Kränkningar jämförlig med påtvingat samlag kan nu straffas.

Den senaste lagtekniska reformen innebar att gärningsmannen kan bli dömd till våldtäkt om övergreppet utförs när offret är försatt i vanmakt, till skillnad från den mildare graden »sexuellt utnyttjand« som var fallet tidigare. Sedan ett tag har även mycket lindrig form av våldsanvändning, det vill säga att en person använder endast sin kroppsvikt eller hot om brottslig gärning, räckt som medel för att kunna dömas för våldtäkt.

Trots ett slags förment samförstånd kring regelverket och dess skyddsintresse hos våra lagstiftare tycks det fortfarande finnas betydande svårigheter med att få fällande domar i sexualbrott. 2011 anmäldes sammanlagt 17 077 sexualbrott, samma år lagfördes endast 168 för våldtäkt. Hur går det ihop? 

Utvecklingen i domstolspraxis har gått i allt mer strikt riktning. Sedan en dom i Högsta domstolen 2009 har beviskraven skärpts genom att målsägandens historia ska ha en specifik och särskilt övertygande utformning. Långsökta hypoteser behöver avfärdas och kringomständigheter stärka kvinnans berättelse. Detaljer måste stämma.

Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt, kallar beviskraven för orealistiska, men tillägger även: »lagstiftningen som den bygger på är också olycklig, därför att den kräver att det går att bevisa våld. Att skada någon, eller riskera att skada någon i samband med sex, det tycks man från rättens sida vara väldigt rädd att uppfatta som något förbjudet «.

Enligt publikationen Våldtäktskrisen hade över hälften av de undersökta våldtagna kvinnorna efter händelsen inte den typen av fysiska skador som gjorde att sjukvård var nödvändigt, åtminstone inte för de fysiska skadornas skull.

En förskjutning har även skett där domstolarna anser att kvinnor vill ha sex med flera män samtidigt. Omständigheterna kan ibland vara så absurda att de står i klar kontrast till det allmänna rättsmedvetandet. Vad en kvinna rimligtvis ska behöva tåla har med tiden vidgats. Tumbafallet är ett exempel på det.

citat2Dåvarande justitieminister Thomas Bodströms skärpning av lagstiftningen 2005 kom i kölvattnet av det häftigt omdebatterade Tumbamålet från 2004. Tre män frikändes från att i timmar ha utnyttjat en kvinna sexuellt i ett låst sovrum i Tumba. Hon hade endast mycket vaga minnesbilder av det som hade hänt, berättade bland annat att hon blivit flyttad runt i sängen. Fallet gick upp till hovrätten som menade i sin tur att hon visserligen varit i hjälplöst tillstånd men att männen inte förstått att hon varit berusad . Fallet drogs upp till Högsta domstolen som trots att stora mängder alkohol uppmättes i hennes blod menade att det inte var fråga om något av de typfall bestämmelsen »hjälplöst tillstånd« avser att omfatta. Det räcker inte med alkoholpåverkan, det krävs också att det varit fråga om en så atypisk påverkan att personen inte kan anses ha varit ansvarig för sina handlingar.

Utgångspunkten för domstolen är att göra en tydning av det som ska vara, enligt lagtexten, ett »otillbörligt« utnyttjande av det hjälplösa tillståndet, alltså ett orsakssamband mellan tillståndet och offrets deltagande. Eftersom hennes egna minnesbilder är för vaga blir det enligt HD de tilltalades uppgifter som får ligga till grund för hur hennes tillstånd ska tolkas (!). Då de i förhör sa att det verkade som att hon hade kontroll ansågs det därför inte styrkt att hennes beteende berott på ett hjälplöst tillstånd!

HD etablerar alltså ett slags moment 22. Befinner sig kvinnan i ett tillstånd där hon inte minns något är det förövarnas minnesbilder som ligger till grund för domen. Har hon minnet i behåll riskerar hon att inte uppfattas som försatt i hjälplöst tillstånd.

Tanken bakom lagskärpningen skulle delvis vara att komma till bukt med denna orimliga tolkning av begreppet »hjälplöst tillstånd«. Men Thomas Bodström behöll rekvisitet »otillbörligt« i lagtexten, vilket gör att HD:s praxis står fast. Det ser man i ett senare fall från Svea hovrätt där en man har samlag med en kvinna som bedöms vara i hjälplöst tillstånd på grund av sömn. Mannen är medveten om att kvinnan sover. Efter att ha dömts för våldtäkt i tingsrätten frias mannen av en enig hovrätt. Anledningen är kravet på att utnyttjandet ska vara »otillbörligt«. Mannen och kvinnan hade en relation och mannen kan enligt hovrätten ha uppfattat att det var som det enligt honom tidigare ibland varit, att han inlett sexuella aktiviteter medan hon sov och att hon accepterat detta. Enligt kvinnan hade det aldrig inträffat att mannen övergått till samlag medan hon sov, men detta ansåg hovrätten alltså inte bevisat utan utgick från att det var som mannen sa.

Ibland säger man att rättegången är som en andra våldtäkt. Det anspelar på att kvinnor många gånger blir ifrågasatta och misstänkliggjorda för det som hänt. Upplevelsen kan komma både från ett inkompetent polisväsende, aggressiva advokater eller klasskamrater som sluter upp bakom sin killkompis. Vi minns Bjästafallet från 2009 där ett helt samhälle tog ställning mot våldtäktsoffren för att skydda en populär kille.

citat3De allra flesta anmälningarna går dock aldrig till åtal, utan läggs ner. Ett litet fåtal tar åklagaren sig an. I förarbetena till 1984 års sexuallag får kvinnans (mannens) levnadssätt eller kvinnans (mannens) beteende i samband med den åtalade gärningen inte beaktas. Det låter bra, men fungerar inte riktigt i praktiken. För att kunna straffas för ett brott krävs att man kan bevisa att den tilltalade haft ett uppsåt till handlingen. Vid den uppsåtsbedömningen ser de misstänkta personernas advokater nästan alltid till att dessa faktorer ändå tas upp. Tyvärr får det också ett tydligt genomslag i hur domstolarna gör sina bedömningar.

I Tumbafallet accepterades männens påståenden om att de uppfattade kvinnan som »nymfoman« utan närmare utredning. Männen utsattes inte för samma typ av frågor. I fallet från Umeå insisterade försvaret på att flickan flera gånger skulle ha sagt till den tilltalade att hon var kär i honom. I Södertälje tingsrätt har två olika fall avgjorts där domstolen konstaterade att »Hon hade en svart bh på sig och en kort orange genomskinlig topp« och »hon har uppenbarligen haft ovanligt mycket sex både före och efter den åtalade händelsen. Sommaren 1998 gjorde hon sin sexuella debut och hon började vara ihop med killar redan i mellanstadiet.« .

Brottsoffer för sexualbrott beter sig enligt forskningen på olika sätt efter det inträffade. Vissa bryter ihop meddetsamma, andra sluter sig till en början. Det finns otaliga exempel på hur olika detta kan vara för olika människor som utsatts för brott. Det finns alltså inga belägg för en given mall, där brottsoffret följer ett självklart mönster. Men när det handlar om sexualbrott så ingår det ofta i rättens bedömning av målsägarens trovärdighet: »Därefter förekom ingen ytterligare sex och hon plockade fram madrasser och lät pojkarna sova över«. Även tidigare relation till den åtalade vägs in i en del fall: »Det kan inte heller bortses från att det inte för henne varit frågan om några för henne okända män, hon har till och med sällskapat med Nicke förut«.

citat4Många kvinnor och flickor känner skuld när de har blivit utsatta för en påtvingad sexuell handling. Det hänger ihop med det skuldbeläggande som myndigheter och närsamhället bidrar till när de ifrågasätter flickors trovärdighet utifrån för sexualbrottsmålet irrelevanta antaganden och fakta. En genomgång av flickors sexualliv eller alkoholvanor finns ofta med såväl i diskussioner i flickans skolmiljö som i rättegångsprotokoll. Det verkar också vara så att detta är särskilt tydligt för just våldtäkter då liknande frågeställningar om andra brottsoffers klädsel eller leverne inte hamnar i fokus när dessa brottsmål utreds. Man utgår från en stereotyp bild av hur våldtäktsmän och våldtäktsoffer ska vara. Där de som blivit utsatta ska ha ett visst beteende, både före under och efter våldtäkten och där gärningsmannen ska vara en oetablerad samhällsmedborgare som inte kände offret sedan tidigare. Eftersom det inte är så den vanligaste förekommande våldtäkten ser ut kan flickor som blivit utsatta känna skuld då deras våldtäkt inte passar in i mallen. De allra flesta våldtäkterna genomförs exempelvis inte i utemiljö utan hemma hos kvinnan eller gärningsmannen.

citat5

Regeringen har under våren lagt förslag på en ny sexuallag som trädde ikraft den 1 juli i år. Den mest betydande förändringen handlar om att ändra begreppet »hjälplöst tillstånd« till »särskilt utsatt situation«, som man tänker sig ska omfatta fler situationer. Reaktionerna från rättsväsendet har inte varit entydiga. Lejonhufvud och advokaten Elisabeth Massi Fritz, som har lång erfarenhet av sexualmål, säger till Expressen att de inte tror att det har någon större betydelse. Båda efterfrågar en lagstiftning som bygger på att man ska ha inhämtat ett samtycke innan den sexuella handlingen. I ryggen har de en dom från Europadomstolen som ålade staterna att straffbelägga och effektivt lagföra varje form av sexuellt umgänge utan samtycke, även om offret inte har gjort fysiskt motstånd. Något man kan tycka den svenska lagstiftningen bryter mot eftersom den kräver »misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning« för våldtäktsbrottet.

Få våldtäkter klaras ut i rättsalen. Många går aldrig till polisen utan hanterar sina övergrepp genom att vända ångest och skuld mot sig själva. Lagstiftningen kan inte styra över det, men den spelar en normerande roll. Den sänder oss viktiga signaler. Den signal som säger att vuxna män inte kan förstå när sex är ömsesidigt eller när det är ett övergrepp är inte klädsam för det land som gör anspråk på att vara världens mest jämställda. 

1 kommentar

Filed under Allmänt, Artiklar

Norrlänningen och ockerhyran

Text: Clara Lindblom
Bild: Tove Liljeholm

Takåsar

Idag råder bostadsbrist i varannan svensk kommun och allra värst är det i storstäderna. Högerns lösningar handlar uteslutande om andrahandsboenden och uthyrning av vindsförråd. Men vad får bristen på bostäder för konsekvenser för människors liv? Clara Lindblom, ledamot i Hyresgästföreningens förbundsstyrelse reder ut begreppen.

Artikeln kan även läsas i Röd Press 2/2012.

Den som satte på Nyheterna samma dag som Alliansen presenterade sitt nya bostadspaket, kunde förmodligen se hur ögonen tindrade på ministrarna när de berättade att det i framtiden ska bli mycket enklare att hyra ut sin lägenhet i andra hand. Ett av förslagen var att avskaffa den så kallade retroaktiviteten, vilket fick fastighetsägarna att jubla medan Hyresgästföreningens ordförande slet sitt hår.

Det hela går ut på att regeringen ska underlätta andrahandsuthyrning och på så sätt skapa »tusentals« nya bostadstillfällen. Det som rent konkret ska ske är att den som hyr ut sin lägenhet i andra hand och tar ut en hyra som är högre än vad som är tillåtet enligt lag, ska slippa risken att behöva betala tillbaka överhyran retroaktivt om den man hyr av skulle vända sig till hyresnämnden.

Det här är förmodligen mumbo jumbo för den som inte har någon erfarenhet från huvudstadens bostadsmarknad. Så för att ge en inblick hur vi har det i bostadsbristens Stockholm och visa på hur uppåt väggarna det här förslaget är, så tänkte jag ta ett fiktivt exempel som kanske kan belysa det hela. Jag ger er: »Norrlänningen och ockerhyran«.

Säg att vi har en tjugoåring som är uppvuxen  i en norrländsk stad och som sökt till en utbildning till hösten på Stockholms Universitet. Ni som någon gång sökt till högskolan vet att antagningsbeskeden brukar komma i mitten av sommaren, samtidigt som kurserna vanligtvis börjar i slutet av augusti. Om den här personen alltså blir antagen till den sökta utbildningen, har denne med andra ord drygt två månader på sig att hitta en bostad i Stockholm. Och det är ju som ni anar lättare sagt än gjort.

För en inflyttad gäller nämligen följande:

• Personen har ingen kötid i de kommunala eller privata bostadsköerna i den här staden, så på grund av den extrema bostadsbristen i Stockholm kommer det dröja ett par år innan det kan bli aktuellt med en hyresrätt eller ens en studentbostad. Vi andra har kanske hunnit stå i något år i alla fall innan det är dags att flytta hemifrån, även om det inte brukar hjälpa så överdrivet mycket det heller. Inte när hälften av alla unga mellan 20 och 27 år i Stockholms län saknar en egen bostad, eftersom få hyresrätter byggs och desto fler ombildas till bostadsrätter. Under åren 2006 – 2010 byggdes till exempel 6 000 nya hyresrätter i Stockholms stad, samtidigt som 22 000 blev bostadsrätter. Inte det smartaste man kan göra när unga stockholmare skriker efter lägenheter de har råd att efterfråga.

• Köpa en bostad brukar inte direkt vara ett alternativ för varken timmisen eller studenten. För att kunna köpa en bostadsrätt i Stockholm krävs inte bara ett lånelöfte från en bank om minst en miljon kronor, vilket sällan ges till en student som har studiemedel som främsta inkomst. Det finns dessutom ett bolånetak som gör att man måste gå in med en kontantinsats på 15 procent. Har man föräldrar som har möjlighet att gå i borgen för ett lån till en bostadsrätt, så måste de ändå kunna hosta upp en insats på minst 150 000 kronor.

• Om du är inflyttad brukar föräldrarna dessutom bo kvar på hemorten, vilket innebär att det gamla barndomsrummet inte är ett alternativ att falla tillbaka på. Vi andra kan i allra värsta fall svälja skammen och flytta hem igen.

Ett taskigt utgångsläge, med andra ord. Den inflyttade norrlänningen kommer att få göra som de flesta andra i samma ålder i den här staden, det vill säga hyra i andra hand. Det innebär att man hyr av en privatperson som i sin tur har ett förstahandskontrakt med ett bostadsbolag, eller som själv äger bostadsrätten och hyr ut den som hyresrätt. Har man tur kan man bo i sin andrahandslägenhet ett tag, men ofta är det tillfälliga kontrakt som kan sägas upp med kort varsel om den man hyr av plötsligt bestämmer sig för att sälja lägenheten eller gör slut med flickvännen som denne har prövat att ha ett samboförhållande med.

citat_blocketOch eftersom ingen av kommunerna i Stockholms län har någon kommunal förmedling av andrahandslägenheter, är det bara att vända sig till annonssajten Blocket där det varken sker en kontroll av hyror eller hyresvillkor. Där kommer troligen studenten att få kontakt med folk som försöker hyra ut lägenheter på adresser som inte går att hitta på Eniro eller som vill ha tusentals kronor insatta på skumma konton innan man ens har fått se lägenheten. Men har norrlänningen tur, dyker det upp en lägenhet som faktiskt existerar på riktigt innan den nya utbildningen har hunnit starta. I annat fall är personen tvungen att göra som så många andra som vill flytta till Stockholm för att plugga – tacka nej till utbildningsplatsen eftersom man inte hitta någonstans att bo.

Om den här personen väl har fått tag på en lägenhet att hyra i andra hand, så kommer den med största sannolikhet ha en mycket högre hyra än lägenheterna på förstahandsmarknaden. Enligt nätverket jagvillhabostad.nu ligger hyrorna på andrahandsmarknaden nämligen i genomsnitt 40 procent högre än på förstahandsmarknaden. Inte för att man egentligen får sätta vilka hyror man vill på andrahandsmarknaden, hyr du en hyresrätt i andra hand ska du enligt Hyreslagen betala lika mycket som personen som står på kontraktet själv skulle ha betalat varje månad. Och hyr du en bostadsrätt i andra hand, så ska du betala efter vad liknande lägenheter som är upplåtna med hyresrätt kostar varje månad.

Det här är det dock en hel del andrahandsuthyrare som helt enkelt struntar i. Antingen har man inte koll på reglerna, eller så tänker man att man ska tjäna sig en hacka på att det är ont om bostäder. För visst finns det pengar att tjäna på att hyra ut sin lägenhet i andra hand. Säg att den här norrlänningen betalar 7 000 kronor i månaden för en etta som dykt upp på Blocket, vilket inte på något sätt är en ovanligt hög siffra i det här sammanhanget. Om personen som står på kontraktet samtidigt betalar 4 500 kronor i hyra för lägenheten, innebär det att denne kommer göra en ren vinst om 2 500 kronor i månaden på att hyra ut den i andra hand. Det är alltså 30 000 kronor per år. Eller 60 000 på två år. Eller 90 000 på tre år. Ja, ni hajar. Mycket pengar, som dessutom ofta kommer från en inflyttad students futtiga studiemedel.

Ofta inser man inte att man betalar för mycket för sitt andrahandskontrakt förrän efter ett par månader. Den här studenten kanske småpratar med grannarna i trappen och får reda på att de betalar flera tusen mindre i månaden för en lika stor lägenhet, eller råkar öppna ett brev adresserat till hyres-värden som innehåller en hyresavi. I det läget biter de flesta ihop och fortsätter betala. Man måste ju ha ett alternativt boende om man ska sätta igång och bråka med sin hyresvärd. Eller så känner man att man inte kan bråka med värden överhuvudtaget. Det kanske är en kompis kompis, eller flickväns bekants storasyster man hyr av. De drar man rätt ogärna till Hyresnämnden.

Men säg att just den här norrlänningen inte finner sig i att bli blåst av sin hyresvärd, utan vänder sig till Hyresgästföreningen region Stockholm för att få den kostnadsfria juridiska hjälp de erbjuder sina medlemmar. Och tillsammans med föreningens advokater bestämmer sig för att dra frågan till Hyresnämnden, där de allra flesta andrahandshyresgäster också får rätt när hyror prövas.

Vad händer då om de faktiskt vinner i nämnden? Enligt de gamla reglerna, skulle andrahandshyresvärden ha varit tvungen att betala tillbaka den överhyra som tagits ut under tiden som lägenheten hyrts ut, med ett tak på tolv månadshyror. Om norrlänningen i det här exemplet hade hunnit bo i lägenheten i sex månader, skulle således andrahandshyresvärden blivit skyldig att betala tillbaka 15 000 kronor. Men med Alliansens nya förslag, kommer en vinst i Hyresnämnden enbart innebära att hyresvärden är tvungen att sänka hyran. I fortsättningen ska norrlänningen bara betala 4 500 kronor i månaden, istället för de 7 000 som lägenheten kostade innan prövningen i nämnden.

Slutet gott, allting gott. Eller?

För vad tror du händer efter att Hyresnämnden meddelat sitt beslut om att andrahandsuthyraren tagit ut en överhyra med de nya reglerna? Fundera en stund över vilket av följande två alternativ som är mest troligt.

a) Hyresvärden säger ”nejmen så tokigt”, sänker hyran och det fortsätter vara toppenfin stämning mellan norrlänningen och värden. Det är alltså bara att fortsätta leva lycklig i lägenheten i alla sina dagar.

b) Hyresvärden blir fett sur. Några veckor senare kommer det ett mail om ”förändrade levnadsvillkor”. En månad senare står norrlänningen utan bostad, och utan en spänn i kompensation trots att Hyresnämnden kommit fram till att denne under alla dessa månader betalat alldeles för mycket i hyra.

Ja, just det.citat_andrahandsmarknaden

Idag fungerar retroaktiviteten som en avskräckande faktor. Den person som överväger att ta ut en andrahandshyra som ligger över de förhandlade hyrorna på förstahandsmarknaden, vet också med sig att denne riskerar att bli dragen till Hyresnämnden och bli återbetalningsskyldig. Retroaktiviteten gör helt enkelt att det finns en påföljd för den som åker fast för att ha hyrt ut en andrahandslägenhet till en ockerhyra.

Men med Alliansens nya förslag, händer det inte särskilt mycket alls även om Hyresnämnden skulle komma fram till att hyran är alldeles för hög. Den andrahandshyresgäst som ser till att få sin hyra prövad, riskerar istället att sägas upp av sin värd utan någon som helst kompensation. Därmed blir det fritt fram för hyresvärden att hitta någon annan som är beredd att hyra till den gamla hyran på 7 000 kronor, som i exemplet ovan. Det kan till exempel vara en inflyttad värmlänning som blir nästa andrahandshyresgäst. Och skulle den personen gå till nämnden och få rätt, så är det bara för hyresvärden att hitta en inflyttad skåning. Och så vidare.

Men ännu troligare är att folk kommer sluta att vända sig till Hyresnämnden, eftersom att inser att risken för alternativ b är överhängande. En motsvarande hyresvärd som i historien ovan kan alltså fortsätta hyra ut sin lägenhet och tjäna in 30 000 kronor per år genom att fortsätta hyra till inflyttade studenter eller andra bostadslösa unga vuxna. I praktiken innebär de nya reglerna att det i framtiden kommer vara fritt fram att sätta ockerhyror på andrahandsmarknaden, vilket till och med får Caroline Stegman, som är ordförande för Bostadsrättsägarna, att i en intervju med tidningen Hem & Hyra ställa sig kritisk till förslaget.

Om det hade varit så att den sittande regeringen samtidigt hade fört en offensiv politik för ökad nyproduktion av hyresrätter med rimliga hyror, så hade förslaget om avskaffad retroaktivitet ”bara” varit ett väldigt kasst förslag. Men nu finns det inte ens en politik för att det ska byggas några sådana bostäder. Regeringens bostadspolitik har hittills istället gått ut på att på olika sätt öka andrahandsuthyrningen, utan att lägga några som helst förslag som skulle öka tryggheten för den som faktiskt hyr. I det ljuset är inte det här bara ett kasst förslag.

Ursäkta språket, men det gör att det är helt åt helvete.

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar