Ung i Sverige – Den Nya Folkrörelsen

Det började med tio ungdomar i sällskap av några solidariska medmänniskor som satte sig på Mynttorget i Stockholm, innan dagen var slut var de över hundra stycken och regnet öste ner.

De kallar sig Ung i Sverige och är egenorganiserade afghanska ungdomar som strejkar för att stoppa utvisingarna till Afghanistan. Med demonstrationståg, aktioner, utspel och en orubblig beslutsamhet har de chockat politiker och media till att följa deras varje steg. Efter närmare sextio dagas sittstrejk först på Mynttorget, sen på Medborgarplatsen, och sen Norra Bantorget, har nu ungdomarna utvecklat sin strategi med fokus på aktioner över hela landet för att fortsätta tvinga makthavare och omvärlden att se verkligheten. Ung Vänsters vice ordförande Elin Morén har varit med Ung i Sverige sen första dagen. Här skriver hon om strejken som en historisk rörelse för jämlikhet och människovärdet.

———————–

Text: Elin Morén
Foto: Amir Nabizadeh

En historisk strejk som händer just här, just nu

Jag har givits en extraordinär möjlighet att vara mitt i ögat av vår tids mest progressiva rörelse. Strejken Ung i Sverige har nockat inte bara mig otaliga gånger utan också etablissemanget och de politiska tyckarna. De utmanar makten, rubbar strukturerna och tar plats.

De är dem ensamkommande ungdomar som så länge behövt ursäkta sin existens och gå med huvudet böjt. De som får bära skulden för tidlösa och strukturella fenomen så som sexuella övergrepp och ökande inkomstklyftor. De är dem som nu slår in väggarna för vad majoriteten trodde var möjligt och visar på förändringskraften i organisering. Men i och med att man är den nya folkrörelsens förkämpar som dessutom är politikernas syndabockar, får man också erfara riktigt hur nära inpå skinnet motståndet faktiskt är.

Det kommer fram en kvinna till rörelsens talesperson Fatemeh på Medborgarplatsen. Vi hade strejkat i ungefär två veckor. Hon ville bara ge några goda råd sa hon, hon kämpade också för ensamkommande och amnesti. På bilderna vi la upp på Facebook menade hon att det bara var tjejer i hijab och att det ger motståndarna mer argument. Kanske att vi kunde ha fler tjejer utan slöja på bild också? Hon respekterar såklart valet att ha slöja, men man vill inte hälla vatten på kvarnen för dem som redan är misstänksamma och fientligt inställda.

 

Flertalet poliser, bland annat insatschefen för självaste sittstrejken, har velat ge sina goda råd för hur vi ska undvika att spela rasisterna i händerna. Att vi sover på platsen utan tillstånd kan uppfattas negativt, även om han förstås förstår att demonstrationsrätten väger tyngre och därför har vi rätt att vara där. Men det “sticker i ögonen” på folk och hjälper inte våran sak menar han, därför borde vi kanske göra annorlunda.

Ett av oräkneliga besök av helt vanliga människor med misstänksamma frågor var en sen kväll, också på Medborgarplatsen; Mahmood kommer fram för att prata om något helt annat med mig men blir måltavla för deras frågor “Varför just Sverige? Varför hela vägen hit?”, han svarar glatt och tillmötesgående till en början men det blidkar ingen. Jag kliver osmidigt in och frågar om han ska med och köpa kaffe för att ge honom en väg ut, som han tar. Jag påvisar sen att han inte behöver vara så snäll med dem, man får bli arg också. ”Men Elin, du vet vad som händer om en av oss blir arg.”

 

 

”Men Elin,

du vet vad som händer om en av oss blir arg.”

 

 

 

Exemplen är fler. En asylrättskämpe delar en post med konspirationsteorier om sittstrejken hopkokat av sverigevänner. De unga med bäst svenska får mest kärlek av svenskarna. Aktivisterna ropar slagord när rasisterna är på besök men lämnar ungdomarna vind för våg ensamma om nätterna. En bekant ber oss ställa killarna med skägg längre bak i demonstrationståget för att det inte ser bra ut på bild.

Att hälla vatten på rasisternas kvarn gör ungdomarna genom sin blotta existens. Men det är inte några särskilda få som inte vet bättre. Det är inte så att “hatarna” är få och “vi” är många. Det är inte så att ungdomarna kan göra allt rätt och bli accepterad av alla. Vi kan inte kväva något “hat” med pappershjärtan i längden.

Den är strukturell, rasismen. Det är den som får även dem som kämpar för amnesti att misstänka ungdomarna på samma grunder som sverigevännerna smutskastar dem. De kommer inte kunna sitta fint nog, vara tillräckligt artiga eller västerländska, för de kommer aldrig att själva kunna rentvå sig i samhällets ögon. De är Afghaner. Afghaner är mindre värda i Sverige.

Vi som ändå vill ha en vardag utan vassa armbågar och misstankar, kan välja nåt annat. Ett land där skyddsnät gäller alla, där vi får hjälp upp när vi faller. Där du blir bemött och får stöd helt oberoende av vem du är. Där vår sårbarhet är öppen och erkänd inför varandra, vi alla kan falla, vi alla behöver varandra. Svaret för oss är sammanhållning och gemensamma lösningar; styrkan i att vara sårbara tillsammans.

”Den är strukturell, rasismen.
Det är den som får även de som kämpar för
amnesti att misstänka ungdomarna på samma
grunder som sverigevännerna
smutskastar dem.”

Då kan vi inte forma våra ord och tankar efter vad varken sverigevänner eller politiker säger och gör. Du som låter dig styras av oron inför att eventuellt mata rasistmonstret eller infria fördomarna har gått i fällan av att forma ditt huvudbudskap efter det som som står i vägen, istället för att faktiskt forma det som ligger bortom det. Det är att ge efter och som konsekvens också följa efter dem, eller i bästa fall stå och stampa. Vi har den lite svårare uppgiften i att skapa något oberoende från det, kliva utanför det redan välbekanta flosklerna om statsfinanser, flyktingvolymer och “ordning och reda”. I gemensam tanke ser vi vad vi vill ha för värld och agerra därefter. Detta är vad de strejkande ungdomarna gör, mot alla odds dessutom.

 

 

För det första; ta saken i egna händer. Vi kan inte sitta och vänta på politikers goda vilja längre. Man kommer vänta in förintelsen om man har tilltro till att det är makten som ska lösa problemen. Det är vi som ska gå först in i framtiden. Politikerna och tyckarna kommer följa i våra steg. Sociala medier-kampanjer och präktiga panelsamtal med kultureliten har förvirrat arbetarrörelsen till att förlita sig helt på samtalet. Sanningen är att vi kommer behöva arbeta för förändring. Enträget, tidskrävande och slitsamt, men också helt fantastiskt tillfredställande och verkningsfullt gemensamt arbete.

För det andra, sträck ut handen till andra utsatta grupper i solidaritet. Att förstå att det inte finns några sakfrågor utan sammanhang. Sammanhanget är hela det politiska landskapet, ökad ekonomisk ojämlikhet och institutionaliserad rasism. Man behöver inte sätta tekniska termer på det för att förstå att vi klarar oss allra bäst när vi även tar strid för varandra och skapar egna möten och platser där vi kan vara mer fria tillsammans. Ta varandras händer! Annars går vi under.

 

 

Tänk att det ska krävas utvisningshotade och systematiskt diskriminerade afghanska ungdomar för att skapa den folkrörelse vi längtat efter. Här har de givit oss en möjlighet att sikta mot det där samhället vi pratat om. Det är tillsammans med dem vi räddar vår medmänsklighet, tillsammans med dem och pensionärerna, ensamstående föräldrar, udda fåglar, funktionsvarierade, timanställda och BB-ockupanter skapar vi det jämlika samhället. Gnistan har slagits och nu ska det ta eld i oss. Vi som redan brinner ska sätta fyr på folkrörelsen. Det är inte med plikt utan med lust och vilja vi lägger våra hjärtan och vår själ i solidaritetsrörelsen för där hör vi hemma. Tillsammans med de afghanska ungdomarna ska vi bygga landet.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s