Konsten att få borgerligheten att darra

Athena Farrokhzad
Text: Ellen Greider
Bild: Press/Khashayar Naderehvandi

 

När den moderata politikern Gunnar Axén hörde Athena Farrokhzads sommarprat blev han så förbannad att han kastade ut sin TV i protest mot public service. Röd Press har träffat poeten som får högern att se rött. Intervjun går också att läsa i Röd Press nummer 4/2014. 

Athena Farrokhzad är poet och aktivist. I somras blev hennes sommarprat det program i serien som fått flest anmälningar någonsin. Många blev upprörda över hennes radikala radiosändning som fick moderata politiker att vägra betala till public service och kasta ut sina tv-apparater. Röd Press träffar henne på Kungliga Biblioteket i Stockholm för en intervju.

I ditt uppmärksammade sommarprat ville du egentligen prata om sånt som kärlek, poesi och döden. Istället pratade du om den strukturella rasismen, borgerlighetens utsugning av arbetarklassen och den växande fascismen. Varför gjorde du så?
– Jag tänkte så här, att det skulle sändas en och en halv månad innan valet och Sommar har en publik på ungefär en miljon lyssnare. Jag skulle aldrig få tillfälle att prata till lika många igen. Det är lika bra att ta tillfället i akt och tell it like it is.

– De flesta som är med i det programmet brukar sälja in sina spännande livsberättelser. De brukar ha något slags narrativ: ”Jag hade det så jobbigt – men titta på mig nu!”. Jag tycker inte att jag som person är intressant på det sättet. Jag är inte intresserad av att sälja berättelsen om mig själv och mitt liv i offentligheten. Det kan jag lika gärna ta med mina polare liksom. Istället ville jag ta tillfället i akt, som en av få representanter för den radikala rörelsen som släpps in i det här rummet på lång tid, att prata för fler än mig själv och frågor som är viktiga för min rörelse.

Athenas definition av aktivism ligger dock långt bort från att göra radikala sommarprat:
– Det är enormt mycket mindre viktigt än klasskamp eller feministisk kamp på gator eller arbetsplatser. Jag har ingen föreställning om att det är aktivism. Aktivism gör man tillsammans med andra. Aktivismens bas måste vara att formulera en beskrivning av världen tillsammans med andra och sen verka i kraft av sin förenade styrka. Det är en viktig definition tycker jag, aktivism är aldrig någon one man show.

Vi har en värld där högervindarna blir allt starkare och känns allt mer hopplös. Kanske är det inte tid att skriva romantiska dikter eller måla vackra stilleben. Hur ser du på konsten som politiskt verktyg?
– Frågan om hur man kan verka politiskt med konsten som medel är en evig fråga, den måste vara en evig fråga. Jag tänkte mycket på det när jag var yngre och försökte lösa den, ville hitta legitimitet i att jag ville skriva.

– Jag är intresserad av att litteraturen ska användas, inte av ett förhållningssätt till litteratur där det ska vara särskilt från andra områden i livet. Litteraturen är viktig om den får äga rum i människors liv.

litteraturAthena menar att litteraturen kan användas av människor genom att vi speglar oss i den, den kan låta oss uppfatta sådant som vi inte skulle uppfatta annars. Detta andra kan röra sig om existentiella frågor – såsom kärlek, död, begär och sex – men också om samhället och hur det ser ut.

– Litteraturen är ett medium, varken god eller ond. Den är inte automatiskt radikal, inte automatiskt reaktionär. Poängen är hur man använder den, och jag är intresserad av att använda litteraturen till att utforska den tid vi lever i.

Går konst och kultur att skilja från politik? Får man uttrycka vad som helst i konstens namn?
– Det finns en hållning till konsten som är: ”konsten är fri, man får göra vad som helst!”. Och man kommer undan med det för att det är konst. Det är ett argument som reaktionära människor, Dan Park och company, använder. Man förpackar sin rasism eller misogyni som konst och därför är det inte underställt samma regelverk som världen i övrigt. Det är en ointressant hållning till konst.

misogyniDet är också en borgerlig hållning. Athena tycker att det är sorgligt att studera konst för konstens skull och gör skillnad på det borgerliga synsättet på konsten som njutning och den marxistiska radikala synen på konsten som omvälvande.
– Idén om att konsten är fri är det yttersta utslaget för en borgerlig konst. Att säga att ”jag kan skriva vad som helst utan att behöva stå till svars för det” är för mig samma sak som att säga ”litteraturen betyder ingenting”.

– Alla människor har ansvar för vad man gör. Oavsett om man jobbar med kroppar på ett sjukhus eller med bokstäver och skriver böcker. Det vore helt knäppt om konstnärer skulle vara den grupp i världen som blev frikända ansvar.

Hur kom det sig att du började skriva?
– Många olika skäl. Väldigt många skriver, frågan är nog inte varför man börjar skriva utan snarare varför man fortsätter. Författare har alltid en mytologiserad berättelse om sig själva: ”det började när jag var sju år…” Men alla kids skriver! Jag gjorde en massa när jag var liten men jag fortsatte att skriva för att jag tyckte att texten gav mig ett sätt att tänka som jag inte klarade mig utan i världen.

– Jag vet vad litteratur kan göra med människor, och det vill jag ingå i. Det är aldrig nån som tror mig när jag säger så, men det viktigaste för mig är inte nödvändigtvis att skriva. Det viktigaste är att vara i ett samtal om litteraturen med andra människor.

Har dina texter alltid varit politiska?
– Ja, det har de nog. Men det är hela mitt liv. Jag har aldrig kunnat göra den distinktionen mellan mitt liv och politik. Jag tänker att så fort jag andas, så fort jag går på den här marken, när jag pratar och när jag ligger med någon är alltid genomströmmat av samhälleliga ordningar.

Är du politiskt organiserad?
– Jag är med i ett förbund som heter Allt åt alla. Jag har varit med i en massa olika politiska grupper. Basgrupper och aktionsgrupper som varit specifika för olika forum eller toppmöten. Jag har alltid varit en del av den autonoma rörelsen, inte partipolitiken.

Det är ett problem att det oftast är personer ur samma grupper i samhället som har tillgång till kultur och kulturutövande. Hur ska kulturen bli tillgänglig för alla?
– Det är ett utslag för klassamhället. Det handlar om att alla resurser – ekonomiskt kapital, kultur – berövas den klass som producerar resurserna. En kontinuerlig stöld, och kultur är inte särskilt något annat. Så länge vi lever inom kapitalismen, vilket jag hoppas är tidsbegränsat, så tror jag ändå på någon sorts offensiv fördelningspolitik. Jag hade aldrig blivit poet om jag inte i princip vuxit upp på ett stadsbibliotek eller haft tillgång till statliga kultursatsningar. Kommunala musikskolan, kurser och lägrer. Resurserna måste omdistribueras från de rikaste till att alla ska få tillgång till kulturutövning och lära sig hantverket.

1 kommentar

Filed under Intervjuer

One response to “Konsten att få borgerligheten att darra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s