Back to the roots

rotter

Text: Anna Herdy
Illustration: Tove Liljeholm

Höstens val är över, men vad var det egentligen som hände? Vad bestod den politiska kampen i och vart tog vänstervågen vägen? Anna Herdy, ledarskribent på tidningen Flamman ser ett politiskt landskap som måste vitaliseras av dåtidens retorik och politiska innehåll, och framtidens form av organisering och kamp.

”I dagens Sverige ligger den ekonomiska makten hos ett fåtal. En liten grupp stora aktieägare bestämmer över människors arbete och hela bygders livsvillkor. Det är lönearbetarna som genom sitt arbete skapat förmögenheterna, värdena, kapitalet. Lönearbetarna är fortfarande, efter mer än 40 års socialdemokratiskt regerande, beroende av bolagsherrarnas beslut. Detta accepterar inte lönearbetarna i längden. Det gör dom rätt i.”

Texten ovan kommer från C H Hermanssons förord till boken ”Kapitalister I: Monopol” som gavs ut 1979. (Boken är en reviderad och uppdaterad version av en bok C H Hermansson skrev redan 1962, som heter Monopol och storfinans – De 15 familjerna). Boken publicerades i en tid då författaren, tillika före detta ordförande Vänsterpartiet Kommunisterna, menade att utvecklingen genom den tilltagande koncentrationen av ekonomisk makt hos fåtalet, stod i strid med demokratiska ideal. C H Hermanssons ord, som alltså har över 30 år på nacken, skulle kunna skrivas idag och fortfarande vara lika sanna. Det är en sorglig insikt, men också en insikt som uppmanar till organisering och kamp.

Tiden i vilken C H Hermanssons ord skrevs kan dock inte rakt av översättas till vår tid. För med makten har det faktiskt hänt en hel del, den har dock inte kommit lönearbetarna till del. Sedan 1979 har Sverige gått med i EU, den parlamentariska demokratin har försvagats när i princip alla partier misslyckas med att organisera människor och medlemssiffrorna går ner. Politik och näringsliv har i högre grad än då smält ihop och vägen mellan regeringskansliet och PR-byråerna är alldeles för kort. Framförallt så har den rikaste procenten blivit ännu rikare och avståndet till den fattigaste procenten har ökat.

Efter åtta år med en borgerlig regering (och många tidigare år med ett försvagat och förvirrat arbetarparti) så är klyftorna större, ojämlikheten ökar snabbast i Sverige i jämförelse med likvärdiga länder och jämställdheten har snarare backat. Ännu mer makt har flyttats över till näringslivet och män som grupp. Anders Borg, moderat som har lagt fram regeringens förslag på budgetar, har kallats för finansminister, men har i allt väsentligt låtit som en ekonomisk expertkommentator som förklarat sakernas tillstånd, kapitalismens kris och Europas stålbad som en ”naturlag” och inte som ett resultat av politiska beslut.

Skattesystemet, det verktyg som staten kan använda för att genom en progressiv fördelning utjämna skillnader i ekonomin – ta mest skatt från dem som tjänar mest och fördela det till offentlig verksamhet som gynnar alla – har trasats sönder. Bärigheten ligger inte längre i att staten får in pengar från dem som har allra mest, eller från företagen genom bolagsskatt. Inkomstskatteavdragen och avskaffandet av arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatten har lämnat stora hål efter sig. Den nya socialdemokratiska regeringen ser tyvärr ut att gå i samma spår.

Magdalena Andersson leker också, trots att riktiga vetenskapsmän säger att hon inte behöver det, vetenskapsman och låter som en ekonomiexpert. Politikens möjligheter brukar socialdemokrater ofta prata om. Men när fler och fler av dem leker kamrer, så slutar de oftast prata om idéer. Ja, jag tycker också att man ska vara förankrad i verkligheten, men att vara det utesluter inte att tänka större och längre. Med en alliansregering, och nu en socialdemokratisk som verkar följa den tidigare i spåren, som har gjort det tydligt att det är de yttre faktorerna som styr, inte politiken, så skapas ett tomrum där det inte heller längre är politiken som är avgörande för människors ställningstaganden.

kollektivistiskDet har skrivits många texter som den så kallade ”vänstervågen” som enligt uppgift har sköljt över landet under de senaste åren. Ett konkret bevis för att något i alla fall hände var att Moderaterna inte längre kunde gå till val på ännu mer sänkta skatter. Hur vänster ett skattesänkarstopp är kan man fundera över, men det tyder på ett starkt stöd för en gemensamt finansierad välfärd och på att den politiska spelplanen har förflyttats åt vänster. Med spelplan avses ramen inom vilken den politiska debatten förs. Den går fortfarande att flytta mer till vänster, och det måste vara den breda vänsterns uppgift att göra. Men med risk för att låta negativ – i övrigt var vänstervågen inte så vänster, snarare spretigt frihetlig och antikollektivistisk.

Ett politiskt samtal som utgår från den reella konflikten mellan arbete och kapital har vänstern länge saknat i samhällsdebatten. Men fram till 2006 så kunde en sådan i alla fall skymtas här och där. Efter valnederlaget 2010 drog den skadeskjutna socialdemokratin (den felaktiga) slutsatsen att det var Vänsterpartiets fel att Alliansen plockade hem segern, trots att de rödgröna hade legat före i opinionen under en majoritet av mandatperioden. Miljöpartiet, som dragit samma slutsats började flirta vilt med Moderaterna och Alliansen. Det gjordes upp om migrationspolitiken och dåvarande migrationsminister Tobias Billström och Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson satt tätt ihop på uppslagsstora bilder i DN.

När Magdalena Andersson och Stefan Löfven valdes, att utanför riksdagen, vara partiledare och ekonomisk-politisk talesperson, så började valrörelsen. Andersson gjorde allt för att låta som Borg och Borg gjorde så gott han kunde för att låta som Andersson. Det politiska samtalet flöt ihop. Trianguleringens tid, då man genom att låta som sin motståndare får samtalet att handla om andra saker än den faktiska politiken, var kommen.

Resultatet i riksdagsvalet blev ett kvitto på detta. Arbetarrörelsens partier, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet höll ställningarna, men inte mer. Vänsterpartiet hade säkert räknat med fler röster, men fick se sina väljare gå till en vänster mer präglad av frihetliga, anti-kollektivistiska tankegångar; Feministiskt Initiativ som inte ville sätta in sig på höger-vänster-skalan och Miljöpartiet, som för att generera ytterligare väljarstöd riktade in sig på att dikotomin mellan dem själva och Sverigedemokraterna, precis som Fi gjort i EU-valet. ”På söndag kan det bli ett rasistiskt parti som blir Sveriges tredje största eller så kan det bli Miljöpartiet” säger Gustav Fridolin i en valfilm inspelad vid Kärrtorps idrottsplats, platsen som blivit en symbol för den antirasistiska rörelsen, några dagar före valet. Som om SD:s väljare stod och vägde mellan att lägga sin röst på SD eller MP. Det som MP och Fi gjorde genom att föra den politiska debatten på värderingslinjen, (snarare än på vänster-höger-linjen), gynnade SD.

Frånvaron av politisk konflikt klumpar ihop och kväver ett politiskt samtal. Det blir svårare att organisera arbetarväljare när den politiska dimensionen som håller klassen samman försvinner. Med rätta buntas alla politiker då istället ihop under epitetet ”de som bestämmer” och ställs mot ”vanligt folk” som redan där erkänner sin bristande makt. Vad kan man då göra? Jo, man kan rösta på det parti som säger sig vilja tillbaka till tryggheten, till folkhemmet, som är rädda för framtiden och vad som ska komma ur den. För ingen av ”politikerna” kan ju egentligen ge ett svar på hur det ska gå till, när det politiska samtalet är begränsat till att prata om ”inga fler skattehöjningar i alla fall”. Men det är naturligtvis en för enkel förklaring till SD:s framgångar. Arbetarklassen är inte enbart de som bott här i generationer. Arbetarklassen består som den alltid har gjort av den stora majoriteten. Med olika erfarenheter, historia och kunskap – men alltid med gemensamma intressen.

tabell

När konflikten mellan höger och vänster försvinner i debatten så skapas en ny konfliktlinje mellan andra värden. 

 

SD-väljarna kom till stor del från Moderaterna, men också från S. SD fick väljare i helt nya grupper i samhället. Jimmie Åkesson var den ende partiledaren som hade vision för Sverige, en rasistisk, islamofobisk och odemokratisk sådan, men likväl en vision. Visioner är en viktig beståndsdel när man ska vinna val.

Även utanför parlamenten hände något med rörelsen i frånvaro av politisk konflikt och det är detta som kan vara ett exempel på vad som var vänster i den där vågen. Dagen efter valet 2010 samlades spontant tiotusentals personer på olika platser som till exempel i Stockholm, Malmö och Göteborg för att protestera mot SD:s inträde i riksdagen. 2012 kämpade organisationen Alby är inte till salu mot utförsäljning av lägenheter på Albyberget. Efter kravallerna i Husby 2013 följde en lång diskussion om dräneringen av resurser och service i storstädernas förorter och redan innan hade organisationer som Pantrarna och Megafonen dykt upp i både Göteborg och Stockholm. Soppköks-grupper runt om i landet arrangerade klädinsamlingar och soppkök till förmån för hem- och papperslösa och protester mot polisens inre gränskontroll REVA blev starka. Den spretiga rörelsen avslutade 2013 med en stor antirasistisk protest i Kärrtorp.

Gemensamt för dessa händelser är att de kommit underifrån, själva, av egen kraft. Inga stora folkrörelser låg bakom, inga politiker eller partier. Det är ett bra bevis på att organisering fungerar, men också ett kvitto på att demokratin inte fungerar som den borde. På ett sätt avpolitiserades vänstern under den här tiden. Inte avpolitiserad i politisk bemärkelse, utan snarare organisatorisk. Debattörer och tyckare från den ”nya” rörelsen brydde sig mindre och mindre om vad de politiska partierna tyckte och gjorde. När politikerna inte med ett enda ord försöker formulera ett ”vi” som inkluderar, då minskar förtroendet – och viljan att skapa egna autonoma kollektiv, ökar.

Utanför dessa mycket konkreta krav på förändring som kom från ”de nya folkrörelserna” växte också debatten om rasism, sexism och och diskriminering sig stor. Men den var inte alltid lika konkret. Fokus hamnade oftare på vem som fick komma till tals när, och mer sällan om det politiska budskap som skulle åstadkomma förändring. Egentligen ingenting konstigt alls, detta är något alla organisationer, rörelser och skeenden går igenom. Men i ett läge där fienden, ”den orättvisa maktfördelningen”, är så tydlig, så blir det svårt att förstå varför udden inte riktas utåt istället för inåt.

Små sociala rörelser kan aldrig ersätta fackföreningsrörelsen, Hyresgästföreningen eller andra stora folkrörelser som bygger på att människor organiserar sig tillsammans och lyfter konkreta krav på förändring, i sitt bostadsområde eller på sin arbetsplats. Men de kan komplettera.

akessonlFrågor om diskriminering, attityder och identitet får inte tappas bort, men de kan aldrig vara basen för en rörelse som vill förändra samhället i grunden. Och förändring krävs.

Samhällskroppens individualisering måste brytas och genom organisering måste ett ”vi” återskapas. Ett ”vi” som inser att vi är majoriteten.

C H Hermanssons lösning 1979 var organisering och kamp. Lösningen är densamma idag. Genom att vara många som lyfter frågorna om varför medellivslängden i arbetarklassens orter i periferin är lägre än i städernas centrum, genom att kräva inflytande och makt över företagens resurser och genom att organisera våra grannar, syskon och arbetskamrater kan vi få ett samhälle som bygger på andra principer. En skalle, en röst, inte bara vart fjärde år utan varje dag, hela tiden.

Någon månad efter valet föreslog Bo Rothstein, professor i statsvetenskap på Göteborgs universitet, lite oväntat att den nya regeringen skulle tillsätta en ny maktutredning, för att i likhet med den förra som kom 1990, låta forskare gå igenom var den reella makten i samhället finns. Det är naturligtvis välkommet. Samtidigt kan man inte utreda bort ojämlikheten. För vänstern skulle det dock kunna vara intressant om man i samband med en sådan utredning får möjlighet att ställa politiska krav. Det vill säga, om utredningen inte stannar vid att titta på var makten finns, utan också går vidare till att granska hur makten och resurserna kan fördelas mer demokratiskt. Men som sagt, demokrati och socialism, är inget man kan utreda sig fram till.

C H Hermansson ville att hans böcker skulle vara en uppfordran till politisk handling. I sitt förord till ”Kapitalister II – Storfinans” (1981) skriver han följande:
”Det kan tyckas tjatigt att under fyra årtionden flerfaldiga gånger återkomma till samma ämne. Det motiveras dock med den helt avgörande betydelse som den materiella produktionen har såsom grundval för människors liv. Och över denna produktion är det under nuvarande samhällsordning en allt mindre grupp av finanskapitalister som har den avgörande makten.”

Det är vänsterns uppdrag att i CH Hermanssons anda, fortsätta tjata.

 

Lämna en kommentar

Filed under Allmänt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s