Makten över tanken – Reinfeldts kamp för att vinna opinionen

Stefan Lindborg

Text: Stefan Lindborg
Bild: Elin Morén

Under sin regeringstid har högern slagit hårt mot nyckelfunktioner i samhället för att minska förtroendet för den generella välfärdsmodellen. Men inför valet kommer det att vara svårt att bygga entusiasm kring ytterligare jobbskatteavdrag. Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg skriver om hur Fredrik Reinfeldt kommer få det tufft att få opinionen på sin sida.

Artikeln kan även läsas i Röd Press 2/2014.

Det svänger fort. För bara ett par år sedan var Nya moderaterna en succé och få visste hur de skulle kunna besegras. Fredrik Reinfeldt var solen som allt kretsade kring och Anders Borg utnämndes till världens bästa finansminister. Idag är Moderaterna ett parti i kris, som gjorde ett katastrofresultat i vårens val till Europaparlamentet. Opinionsgapet mellan regeringen och den rödgröna oppositionen har vuxit kontinuerligt sedan början av förra året. Om statsvetaren Sören Holmberg inte haft fel när han sa att alliansen var rökt inför valet 2010, hade samma sak för längesedan konstaterats inför årets val.

Under det senaste året har Moderaterna prövat det mesta för att vända utvecklingen. För mindre än ett år sedan genomförde regeringen, med stöd av Sverigedemokraterna, ett nytt jobbskatteavdrag och tog strid mot oppositionen för att sänka skatten ytterligare för höginkomsttagare. Några månader senare kallade Fredrik Reinfeldt och Anders Borg till presskonferens och presenterade ”omslaget”, föreslog mindre skattehöjningar och konstaterade att nya reformer behöver finansieras ”krona för krona”. Moderaterna har – i vart fall retoriskt – svängt om försvarsanslagen, anpassat sig till Socialdemokraternas skolpolitik och föreslagit sänkt bidragsdel i studiemedlet för att sedan ändra sig igen. Under Almedalsveckan presenterade regeringen satsningar på infrastruktur, däribland höghastighetståg, något som Moderaterna i den förra valrörelsen argumenterade emot. Det senaste året har inte varit enkelt för moderata kampanjarbetare.

Det är inte 2010 längre
Moderaterna har utan att lyckas försökt definiera den här valrörelsen, men bilden av dem som trötta och idélösa består. När inget lyckas gör man bäst i att återvända till säker mark. Efter valet till Europaparlamentet har Moderaterna ännu en gång försökt spela upp regeringsfrågan. Fredrik Reinfeldt försöker beskriva vänstervågen som ett problem för Stefan Löfven. Han pratar om riskerna med ”vänstern till vänster om Socialdemokraterna” – syftande på förutom Vänsterpartiet också Miljöpartiet och Feministiskt initiativ – och varnar svenska folket för en feministisk revolution. Kaos och oreda står mot en pålitlig allians som håller vad de lovar.

Moderaterna är väl medvetna om att det är svårare att bli omvald än vad det är att bli vald. Fredrik Reinfeldt är som bäst när han ställer sig vid sidan av debatten och intar kommentatorns värderande roll. När han i egenskap av statsminister agerar som om han vore oppositionsledare. Precis som Reinfeldt tidigare har fått valrörelser att handla om Göran Perssons och Mona Sahlins verkliga eller konstruerade tillkortakommanden, hoppas han kunna göra detsamma med Stefan Löfven.

Moderaterna försöker vinna valet genom att lyfta fram regeringsfrågan och beskriva valet som ”en folkomröstning om arbetslinjen”, alltså samma strategi som vann valet åt dem 2010. Problemet är bara att verkligheten är en annan än för fyra år sedan. Djupt hos svenska folket finns en utbredd känsla av att något har gått förlorat. Det går inte längre att lita på att den generella välfärden är till just för alla, skattesänkningarna har gått för långt och man vill inte bo i ett land där sjuka tvingas ut på arbetsmarknaden. Landet Fredrik Reinfeldt leder stämmer inte överens med vad de flesta vill att Sverige ska vara.

Ett nytt Sverige med Nya moderaterna
Under hela nittonhundratalets andra hälft har högerns problem varit att svenska folket gillar välfärdsstaten. Därför har svenska folket också gillat de partier som står upp för välfärden och ogillat de som vill montera ned den. Trots att detta inte har ändrats har Moderaterna lyckats bli såväl valda som återvalda med ett ett politiskt projekt inriktat på att slå undan välfärdsstatens ben. Regeringen har attackerat fackföreningsrörelsen, slagit sönder a-kassan, urholkat sjukförsäkringen, öppnat upp för privatiseringar och genomfört skattesänkningar till en nivå som den tidigare moderatledaren Bo Lundgren enbart kunde drömma om.

Medan de gamla Moderaterna ville montera ned välfärdssystemen, vill de nya Moderaterna förändra hur de fungerar. De gamla Moderaterna ville avskaffa Lagen om anställningsskydd, de nya Moderaterna inför allmän visstidsanställning som sätter Las ur spel. Istället för att tvinga folk att köpa privata försäkringar, urholkar Moderaterna de generella socialförsäkringarna och skapar ”incitament” för att komplettera med privata lösningar. De nya Moderaterna pratar inte om att sänka skattetrycket, utan säger att det måste löna sig mer att arbeta. På så sätt försöker de undvika en besvärlig debatt om avgiftsfinansiering när skattemedlen inte längre räcker till.

Makten över människors tankar
När man förändrar samhället ändras också människors sätt att tänka. Om man upplever att det inte går att lita på den generella välfärden förändrar det också hur människor ser på den. När det offentliga inte håller tillräckligt hög kvalitet kommer fler förespråka privata alternativ. När arbetslöshet blir en fråga om drivkrafter och incitament, som något som kan coachas bort, blir kampen mot arbetslösheten snarast en attitydfråga än en fråga om ekonomisk politik. Man kanske inser att det är bra för samhället med ett socialförsäkringssystem som omfattar alla, men för den enskilde räcker det kanske inte längre till när ersättningen urholkas. Så bygger den marknadsliberala politiken in motsättningar mellan människor och slår sönder solidariteten. I grunden handlar det om makt. Genom att ändra människors tankar, syn på samhället och förhållningssätt till varandra kan man befästa sin egen position och urholka motståndarens. Någon kanske tycker det låter konspiratoriskt, men egentligen är det inte annorlunda än att välfärdsstaten gjorde det rationellt för människor att agera solidariskt.

Samling i mitten
Sverige har förändrats under de åtta åren med Fredrik Reinfeldt som statsminister. Trots att fakta hela tiden har funnits på bordet, är det som om många inte har velat se vad som pågår. Medan högern har slagit undan benen på välfärdsstaten har oppositionen många gånger varit upptagen med annat; frågor på marginalen, intern positionering, anpassning eller ren oförmåga.

I jakten på en strategi för att besegra de nya Moderaterna har den nuvarande socialdemokratiska ledningen försökt tona ned de politiska skiljelinjerna gentemot högern. Man utmanar inte den borgerliga regeringen om den ekonomiska politiken och förmår inte ens att ge ett klart besked om att man tänker riva upp det femte jobbskatteavdraget. Det är självklart inte fel att välja vilka områden man vill skapa konflikt kring, men inte ens radhusägarna i Nacka, som har röstat borgerligt i de två senaste valen, går att vinna med en strategi som andas dåligt självförtroende och misstro mot den egna politiken.

Socialdemokratin riskerar att gå miste om den förändringsvilja som många känner efter åtta år med högern i regeringskansliet. Det finns all anledning till oro över vad ett regeringsskifte kan leda till. Särskilt när Stefan Löfven ger sken av att hålla dörren öppen för rester av en sönderfallande borgerlig allians. En ny regering måste göra skillnad i människors vardag. Går det att göra utan att ta strid mot högerns ekonomiska politik? Jag tror inte det. Det är svårt att se hur man ska kunna rusta upp välfärden med Anders Borgs skattepolitik.

Längtan efter visioner
Hos stora delar av svenska folket finns idag en längtan efter något större, en strömning som den politiska debatten inte förmår kanalisera. Vi är trötta på att se Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt bråka om vems ”budgethål” som är störst. Utanför partikansliernas och partitwittrarnas trånga korridorer är det få som överhuvudtaget bryr sig om restaurangmoms, innovationsråd eller supermiljöbilspremier. Det betyder inte att dessa frågor är oviktiga eller ointressanta, men de är knappast entusiasmerande, något inte minst opinionsmätningarna visar. Samtidigt hörs allt högre röster för en offensiv feministisk politik, på åtgärder mot strukturell rasism, en strategi mot klimathotet eller en välfärd utan privata vinstintressen. Medan Fredrik Reinfeldt varnar för visioner, och Stefan Löfven försöker verka som om han aldrig har haft några, håller folket på att springa ifrån dem.

Längtan efter visioner, större berättelser och förväntningar om förändring måste vänstern kanalisera. Efter åtta år med borgerlig regering är det lätt att räkna upp försämringar som behöver återställas och reformer som behöver genomföras. Men reformer kan aldrig stå för sig själva. Vänstern – och för den delen också resten av oppositionen – behöver en sammanhållen berättelse, en färdriktning för Sverige, utan en sådan kommer det inte vara möjligt att skapa entusiasm för en ny regering. Finns det inte politisk vilja att göra skillnad är risken överhängande att luften snabbt går ur vänstervågen.

En målmedveten vänster
Precis som högern under lång tid, också långt före den nuvarande borgerliga regeringen, har genomfört förändringar som blir självförstärkande, som stärker högerns positioner och gör det rationellt för människor att överge sin lojalitet till den generella välfärden, behöver vänstern vara lika strategisk. Det saknas inte uppslag på områden att ta sig an. En avkommersialisering av välfärden har ett värde i sig, men öppnar också nya dörrar för att ifrågasätta marknadsstyrning i den offentliga sektorn. När det offentliga förbättras ökar möjligheten att undandra fler områden från kapitalets logik, där vinstmaximering utgör måttstacken som andra värden vägs emot. Förändringar som stärker anställningsskyddet gör arbetare mindre utbytbara och skapar förutsättningar för en starkare fackföreningsrörelse. En individualiserad föräldraförsäkring kan förändra fördelningen av det obetalda hemarbetet och stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Vi behöver en målmedveten och strategisk vänster som förändrar Sverige i en riktning mot jämlikhet och rättvisa.

Den 14 september är det val och folket kommer att säga sitt. Ett regeringsskifte är en halvseger, som tillsammans med ett skifte i den förda politiken gör segern hel. Moderaterna kommer försöka få valet att handla om förtroende, regeringsfrågan och om den egenkonstruerade motsättningen mellan det de kallar arbetslinjen och bidragslinjen. För vänstern är uppgiften att se till att verkligheten kommer i fatt högern. Det är tid för förändring och tid för ett maktskifte.

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s