När en blodig flaska inte är bevis nog

overgreppText: Nooshi Dadgostar, Ida Gabrielsson

När högsta domstolen i dagarna friade sex pojkar åtalade för en gruppvåldtäkt blir det tydligt att svenskt rättsväsende fortfarande bygger systemet på en syn där män inte kan förstå vad som är ömsesidigt och vad som inte är det. Nooshi Dadgostar och Ida Gabrielsson ger en översikt över svensk sexualbrottslagstiftning.   

Texten är tidigare publicerad i Röd Press nummer 2/2013.

Hon träffade Saman första gången under hösten 2012 i samband med ett sportevenemang. De hade därefter träffats ett antal gånger på stan. En kväll i slutet av oktober samma år hamnar de på samma fest i Umeå. De andra drar sen vidare till en annan fest och kvar blir hon, Saman och två andra män som är Samans vänner. Hon känner inte dem.

Hon och Saman går iväg till sovrummet och hånglar en stund. Strax därpå kommer hans vänner in i rummet. Saman går ut för att hämta en glasflaska och frågar sina kompisar: »Vi kan väl använda den här?«. En av männen trycker ner henne på rygg och hon pressar ihop benen. Saman bänder upp dem och för in flaska i hennes underliv. Hon minns inte hur många gånger han rör flaskan in och ut. Till slut börjar det blöda. Hon berättar direkt efter händelsen att hon har blivit våldtagen. 

När hon ett halvår efter händelserna återberättar det som hänt inför rätten står det klart att det som har hänt är en våldtäkt. Domstolen finner inte förövarnas historia trovärdig. Enligt tingsrättens mening agerade Saman på ett utomordentligt omdömeslöst sätt. Sen lanserar tingsrätten överraskande en egen hypotes, som man själv visserligen uppger inte är särskilt trolig. Nämligen att Saman och kompisarna kan ha trott att hon har samtyckt till aktiviteterna och uppfattat det faktum att hon hållit samman sina ben som »ett tecken på blygsel eller inledande tvekan«. Männen frias.

citat1

I propositionen till dagens sexuallagstiftning klargörs syftet med den och vilka intressen som ska skyddas: »Det är en grundläggande uppgift för samhället att skydda barn och vuxna mot alla former av sexuella kränkningar. Ett sexuellt övergrepp är ett extremt uttryck för bristande respekt för en annan människas självklara rätt till personlig och sexuell integritet och sexuellt självbestämmande«.

Historien bakom den lagstiftning vi har idag är kantad av åsikter och föreställningar om huruvida kvinnans sexualitet är något som ägs av henne själv eller av andra. Innan 1965 sonade äktenskapet våldtäkten. Sexualbrottets skyddsintresse var att värna och upprätthålla äktenskapet som institution, kvinnan ansågs då ha lämnat ett generellt samtycke till sex. Skyddet tillerkändes bara ärbara kvinnor vilket gjorde att ett med våld framtvingat samlag med en »fallen« kvinna presumerades ha genomförts i enlighet med hennes vilja.

Efter 1965 förändrades det tankesättet delvis, men bilden av kvinnans skuld fanns fortfarande kvar i lagtexten. Om hon kände eller levde med förövaren betecknades det som våldförande istället för våldtäkt, deras relation betraktades alltså som förmildrande omständigheter. Det krävdes fortfarande betydande våld för att kunna tillämpa lagen. Drygt tjugo år senare infördes, efter en omfattande debatt som gjorde att den tidigare sexualbrottsutredningen kastades i papperskorgen, en ny modernare lag som tog bort fokus från kvinnors beteende. Senare utökade man begreppet sexuell handling genom att lägga större vikt vid kränkningens art och omständigheterna i övrigt istället för bara sexualhandlingen. Kränkningar jämförlig med påtvingat samlag kan nu straffas.

Den senaste lagtekniska reformen innebar att gärningsmannen kan bli dömd till våldtäkt om övergreppet utförs när offret är försatt i vanmakt, till skillnad från den mildare graden »sexuellt utnyttjand« som var fallet tidigare. Sedan ett tag har även mycket lindrig form av våldsanvändning, det vill säga att en person använder endast sin kroppsvikt eller hot om brottslig gärning, räckt som medel för att kunna dömas för våldtäkt.

Trots ett slags förment samförstånd kring regelverket och dess skyddsintresse hos våra lagstiftare tycks det fortfarande finnas betydande svårigheter med att få fällande domar i sexualbrott. 2011 anmäldes sammanlagt 17 077 sexualbrott, samma år lagfördes endast 168 för våldtäkt. Hur går det ihop? 

Utvecklingen i domstolspraxis har gått i allt mer strikt riktning. Sedan en dom i Högsta domstolen 2009 har beviskraven skärpts genom att målsägandens historia ska ha en specifik och särskilt övertygande utformning. Långsökta hypoteser behöver avfärdas och kringomständigheter stärka kvinnans berättelse. Detaljer måste stämma.

Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt, kallar beviskraven för orealistiska, men tillägger även: »lagstiftningen som den bygger på är också olycklig, därför att den kräver att det går att bevisa våld. Att skada någon, eller riskera att skada någon i samband med sex, det tycks man från rättens sida vara väldigt rädd att uppfatta som något förbjudet «.

Enligt publikationen Våldtäktskrisen hade över hälften av de undersökta våldtagna kvinnorna efter händelsen inte den typen av fysiska skador som gjorde att sjukvård var nödvändigt, åtminstone inte för de fysiska skadornas skull.

En förskjutning har även skett där domstolarna anser att kvinnor vill ha sex med flera män samtidigt. Omständigheterna kan ibland vara så absurda att de står i klar kontrast till det allmänna rättsmedvetandet. Vad en kvinna rimligtvis ska behöva tåla har med tiden vidgats. Tumbafallet är ett exempel på det.

citat2Dåvarande justitieminister Thomas Bodströms skärpning av lagstiftningen 2005 kom i kölvattnet av det häftigt omdebatterade Tumbamålet från 2004. Tre män frikändes från att i timmar ha utnyttjat en kvinna sexuellt i ett låst sovrum i Tumba. Hon hade endast mycket vaga minnesbilder av det som hade hänt, berättade bland annat att hon blivit flyttad runt i sängen. Fallet gick upp till hovrätten som menade i sin tur att hon visserligen varit i hjälplöst tillstånd men att männen inte förstått att hon varit berusad . Fallet drogs upp till Högsta domstolen som trots att stora mängder alkohol uppmättes i hennes blod menade att det inte var fråga om något av de typfall bestämmelsen »hjälplöst tillstånd« avser att omfatta. Det räcker inte med alkoholpåverkan, det krävs också att det varit fråga om en så atypisk påverkan att personen inte kan anses ha varit ansvarig för sina handlingar.

Utgångspunkten för domstolen är att göra en tydning av det som ska vara, enligt lagtexten, ett »otillbörligt« utnyttjande av det hjälplösa tillståndet, alltså ett orsakssamband mellan tillståndet och offrets deltagande. Eftersom hennes egna minnesbilder är för vaga blir det enligt HD de tilltalades uppgifter som får ligga till grund för hur hennes tillstånd ska tolkas (!). Då de i förhör sa att det verkade som att hon hade kontroll ansågs det därför inte styrkt att hennes beteende berott på ett hjälplöst tillstånd!

HD etablerar alltså ett slags moment 22. Befinner sig kvinnan i ett tillstånd där hon inte minns något är det förövarnas minnesbilder som ligger till grund för domen. Har hon minnet i behåll riskerar hon att inte uppfattas som försatt i hjälplöst tillstånd.

Tanken bakom lagskärpningen skulle delvis vara att komma till bukt med denna orimliga tolkning av begreppet »hjälplöst tillstånd«. Men Thomas Bodström behöll rekvisitet »otillbörligt« i lagtexten, vilket gör att HD:s praxis står fast. Det ser man i ett senare fall från Svea hovrätt där en man har samlag med en kvinna som bedöms vara i hjälplöst tillstånd på grund av sömn. Mannen är medveten om att kvinnan sover. Efter att ha dömts för våldtäkt i tingsrätten frias mannen av en enig hovrätt. Anledningen är kravet på att utnyttjandet ska vara »otillbörligt«. Mannen och kvinnan hade en relation och mannen kan enligt hovrätten ha uppfattat att det var som det enligt honom tidigare ibland varit, att han inlett sexuella aktiviteter medan hon sov och att hon accepterat detta. Enligt kvinnan hade det aldrig inträffat att mannen övergått till samlag medan hon sov, men detta ansåg hovrätten alltså inte bevisat utan utgick från att det var som mannen sa.

Ibland säger man att rättegången är som en andra våldtäkt. Det anspelar på att kvinnor många gånger blir ifrågasatta och misstänkliggjorda för det som hänt. Upplevelsen kan komma både från ett inkompetent polisväsende, aggressiva advokater eller klasskamrater som sluter upp bakom sin killkompis. Vi minns Bjästafallet från 2009 där ett helt samhälle tog ställning mot våldtäktsoffren för att skydda en populär kille.

citat3De allra flesta anmälningarna går dock aldrig till åtal, utan läggs ner. Ett litet fåtal tar åklagaren sig an. I förarbetena till 1984 års sexuallag får kvinnans (mannens) levnadssätt eller kvinnans (mannens) beteende i samband med den åtalade gärningen inte beaktas. Det låter bra, men fungerar inte riktigt i praktiken. För att kunna straffas för ett brott krävs att man kan bevisa att den tilltalade haft ett uppsåt till handlingen. Vid den uppsåtsbedömningen ser de misstänkta personernas advokater nästan alltid till att dessa faktorer ändå tas upp. Tyvärr får det också ett tydligt genomslag i hur domstolarna gör sina bedömningar.

I Tumbafallet accepterades männens påståenden om att de uppfattade kvinnan som »nymfoman« utan närmare utredning. Männen utsattes inte för samma typ av frågor. I fallet från Umeå insisterade försvaret på att flickan flera gånger skulle ha sagt till den tilltalade att hon var kär i honom. I Södertälje tingsrätt har två olika fall avgjorts där domstolen konstaterade att »Hon hade en svart bh på sig och en kort orange genomskinlig topp« och »hon har uppenbarligen haft ovanligt mycket sex både före och efter den åtalade händelsen. Sommaren 1998 gjorde hon sin sexuella debut och hon började vara ihop med killar redan i mellanstadiet.« .

Brottsoffer för sexualbrott beter sig enligt forskningen på olika sätt efter det inträffade. Vissa bryter ihop meddetsamma, andra sluter sig till en början. Det finns otaliga exempel på hur olika detta kan vara för olika människor som utsatts för brott. Det finns alltså inga belägg för en given mall, där brottsoffret följer ett självklart mönster. Men när det handlar om sexualbrott så ingår det ofta i rättens bedömning av målsägarens trovärdighet: »Därefter förekom ingen ytterligare sex och hon plockade fram madrasser och lät pojkarna sova över«. Även tidigare relation till den åtalade vägs in i en del fall: »Det kan inte heller bortses från att det inte för henne varit frågan om några för henne okända män, hon har till och med sällskapat med Nicke förut«.

citat4Många kvinnor och flickor känner skuld när de har blivit utsatta för en påtvingad sexuell handling. Det hänger ihop med det skuldbeläggande som myndigheter och närsamhället bidrar till när de ifrågasätter flickors trovärdighet utifrån för sexualbrottsmålet irrelevanta antaganden och fakta. En genomgång av flickors sexualliv eller alkoholvanor finns ofta med såväl i diskussioner i flickans skolmiljö som i rättegångsprotokoll. Det verkar också vara så att detta är särskilt tydligt för just våldtäkter då liknande frågeställningar om andra brottsoffers klädsel eller leverne inte hamnar i fokus när dessa brottsmål utreds. Man utgår från en stereotyp bild av hur våldtäktsmän och våldtäktsoffer ska vara. Där de som blivit utsatta ska ha ett visst beteende, både före under och efter våldtäkten och där gärningsmannen ska vara en oetablerad samhällsmedborgare som inte kände offret sedan tidigare. Eftersom det inte är så den vanligaste förekommande våldtäkten ser ut kan flickor som blivit utsatta känna skuld då deras våldtäkt inte passar in i mallen. De allra flesta våldtäkterna genomförs exempelvis inte i utemiljö utan hemma hos kvinnan eller gärningsmannen.

citat5

Regeringen har under våren lagt förslag på en ny sexuallag som trädde ikraft den 1 juli i år. Den mest betydande förändringen handlar om att ändra begreppet »hjälplöst tillstånd« till »särskilt utsatt situation«, som man tänker sig ska omfatta fler situationer. Reaktionerna från rättsväsendet har inte varit entydiga. Lejonhufvud och advokaten Elisabeth Massi Fritz, som har lång erfarenhet av sexualmål, säger till Expressen att de inte tror att det har någon större betydelse. Båda efterfrågar en lagstiftning som bygger på att man ska ha inhämtat ett samtycke innan den sexuella handlingen. I ryggen har de en dom från Europadomstolen som ålade staterna att straffbelägga och effektivt lagföra varje form av sexuellt umgänge utan samtycke, även om offret inte har gjort fysiskt motstånd. Något man kan tycka den svenska lagstiftningen bryter mot eftersom den kräver »misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning« för våldtäktsbrottet.

Få våldtäkter klaras ut i rättsalen. Många går aldrig till polisen utan hanterar sina övergrepp genom att vända ångest och skuld mot sig själva. Lagstiftningen kan inte styra över det, men den spelar en normerande roll. Den sänder oss viktiga signaler. Den signal som säger att vuxna män inte kan förstå när sex är ömsesidigt eller när det är ett övergrepp är inte klädsam för det land som gör anspråk på att vara världens mest jämställda. 

1 kommentar

Filed under Allmänt, Artiklar

One response to “När en blodig flaska inte är bevis nog

  1. Pingback: Prenumerera på Röd Press | Anna Herdy

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s