Sara Lövestam – jag är inte mer politisk än någon annan

Sara Lövestam

Text & bild: Tove Liljeholm

 

Hon skriver på sin fjärde bok, är krönikör i tidningen QX och jobbar som SFI-lärare. Sara Lövestam har gjort sig ett namn genom sina böcker som ofta handlar om människor i mariginalen. Hennes senaste bok tar avstamp i den svenska rösträttsrörelsen i början av 1900-talet. Röd Press har träffat Sara Lövestam för att prata om litteratur och författarskap. Här följer en kortare version, hela intervjun kan läsas i Röd Press 2/2012.

Sara Lövestam har alltid skrivit. Hon började sin skribentkarriär som bloggare och vann 2009 Bok-SM vilket ledde till att hon fick ge ut boken UddaPiratförlaget. Nu är Sara aktuell med sin tredje bok Tillbaka till henne – en kärlekshistoria mitt i den svenska rösträttskampen för kvinnor.

– Att jag skrev boken började med att det var någon som berättade att hon inte hade röstat i valet, det måste ha varit 2006. Förmodligen var det någon jag hörde på tunnelbanan, det brukar vara en vanlig inspirationskälla. Det hade varit Top Model på TV och det regnade, så hon hade inte orkat. Jag blev så störd på att folk i allmänhet inte känner till och värdesätter hur människor har kämpat för att vi ska få ha rösträtt.

Vad är det som fascinerar med rösträttskampen?
– Jag gillar allting med den tror jag. Jag gillar att den är en gräsrotsrörelse, och att det var så himla många som engagerade sig. Jag gillar att det var en bred kamp, att alla fick vara med. Det var nästan lite som queer/hbt-kampen. Alla som kämpar för den här grejen får vara med oavsett om du är blå, röd eller grön. Då var det ju främst liberaler och socialister som kämpade, men även konservativa kvinnor som ville ha rösträtt fick vara med. De kunde komma överens trots att de hade så olika bakgrunder och olika skäl. Sen blir det ju fascinerande också i och med att det finns så mycket källmaterial.

Ja, hur researchar man egentligen för en historisk bok?
– Till att börja med läser jag in mig för att få en känsla så jag inte sätter grunden på ett galet sätt. Inför Tillbaka till henne läste jag en avhandling om några kvinnor i centrum för rösträttsrörelsen. Jag läste kärleksbrev mellan Selma Lagerlöf och Valborg Olander. Och så läste jag Tierp – en sockensbeskrivning, en 700 sidor tjock bok om Tierp vid sekelskiftet. Den boken fanns lågt ner på stadsbibliotekets lager.

– På ett sätt är jag väldigt perfektionistiskt. Om jag vet att någon information skulle göra att meningen känns på ett visst sätt kan jag ägna en dag på biblioteket för att hitta den detaljen. Jag är väldigt språkfokuserad när jag skriver. Om en mening inte känns bra i rytmen eller känslan så får den inte vara där även om den berättar det jag vill berätta.

Är det viktigt med överraskningseffekten i dina böcker?
– Det är nästan en del av mitt skrivande, att folk inte ska veta, att de inte ska tro att de vet vad det här är. Det kan vara allt från att den man tror ska vara gärningsmannen inte är det till att man tror att nån ska upptäcka att hon är lesbisk fast hon inte gör det. Jag tror att det hela härstammar från en refusering jag fick av Norstedts 2003 där de skrev att mitt manus var förutsägbart. Jag blir lite irriterad om nån tror att de vet vad som ska hända i min bok.

Sara Lövestam

Hm, det verkar ha satt sig fast. Hur hanterar du recensioner annars, tar du åt dig?
– Om det är relevant så gör jag det. Till skillnad från när jag var 18 och skrev mitt första bokmanus så tror jag inte längre att jag är färdiglärd. Jag ser gärna hur jag kan utvecklas och åt vilket håll jag kan gå.

– Det var nån som sa att det finns tre sorters recensioner. Den bästa är där recensenten har förstått vad man har skrivit och tycker att man gjort det bra. Sen finns det de recensioner där recensenten förstått vad det är man vill uppnå, men där de tycker att man inte lyckades med det. Och sen finns det de recensenter som inte förstått vad det är man vill skriva, som tycker att man har gjort ett dåligt jobb. Som om jag har skrivit en dikt och de säger att jag har skrivit en skitdålig roman.

Är det viktigt med lyckliga slut?
– Det är viktigt med bra slut. På något sätt måste man svara på frågan som grundas i början. Det är lite som en akademisk uppsats. Man ställer frågor samlar in data och undersökningar och avslutar med »men det krävs ytterligare forskning«.

Det händer att du blir presenterad som »flatförfattare«, är det någonting som känns okej eller stör det dig?
– Jag skulle nog störa mig ifall att jag bara blev presenterad så. Herregud, jag kom ut för tolv år sedan och får frågor om det fortfarande. Fråga mig hur det var när jag tog studenten, det är lika länge sedan och lika väsentligt. Men folk vill liksom koppla nånting och det kan man väl förstå på nått sätt. Om huvudpersonen i boken upptäcker att hon är lesbisk så kanske det är jätteintressant för läsarna att läsa att även författaren en gång upptäckte samma sak. Men jag skulle inte vilja bli presenterad så på bokmässan till exempel, »hej, här är vår lesbiska författare« liksom.

Citat, Palme– Jag värjer mig lite mot allt det här med att jag är en politisk författare eller lesbisk författare. Jag ser mig verkligen i första hand som en författare. Jag är inte mer politisk än någon annan, alla böcker är politiska. Antingen för att de förstärker en norm, eller för att de går emot en norm. Eller för att de i bästa fall nyanserar en norm. Jag visste ingenting om politik när jag började skriva, då var jag fyra år. Första gången jag fick veta någonting om politik var när Palme blev mördad. Men jag vet inte, det kanske är för att jag är snaggad på sidorna jag får frågan, (skratt).

Är det viktigt att vara PK?
– Jag hatar det ordet. Det är viktigt att vara medveten om normer, men att bryta mot normer bara för att, är inte viktigt alls. När man träffar folk så märker man vilka som aldrig har funderat över sin egen roll. Jag brukar berätta att jag alltid är öppen inför mina SFI- elever. Då blir folk upprörda och säger »herregud hur går det?«. Men de är ju tänkande människor liksom.

Ja, du jobbar också heltid som SFI-lärare. Är målet att bara kunna ägna dig åt att skriva?
– Om jag får chansen. Jag är en jävla mariginalknarkare, jag gillar inte att ha det osäkert. Men om jag kunde skulle jag kanske jobba på SFI 25 procent. Jag gillar det eftersom det binder ihop alla mina intressen. Språk, grammatik, kultur, perspektiv, erfarenheter. Du har alla möjliga människor mellan 18 och 65, med olika yrken, språk och religioner i samma klassrum. Då kan man upptäcka vad som är allmänmänskligt. Att det till exempel finns skämt som går hem hos alla.

3 kommentarer

Filed under Intervjuer

3 responses to “Sara Lövestam – jag är inte mer politisk än någon annan

  1. Pingback: Bokmässan: så här var det |

  2. Gunhild Sällvin

    Vem har gjort intervjun? Vore roligt att veta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s