Röd Press första julsaga

 

julsaga1.jpg

Det var en gång en ung pojke som hette Einsten. Redan när Einstein var barn sa folk att han skulle bli något stort. Svåra mattetal kunde han lösa hur lätt som helst. Einsteins föräldrar var så stolta när deras lilla pojke skulle börja skolan.

 

Problemet var att Einstein inte tyckte om skolan. Sitta i raka led och lyssna på den tråkiga läraren var inte hans melodi. Det finns ju så många andra roliga saker att utforska i världen. På mattelektionerna satt Einstein mest och studerade soltrålarna som lyste in genom gardinerna i klassrummet. Andra lektioner kunde han prata och stoja. Visst lärde han sig saker, men inte alltid det som lärarna ville.

 

En dag blev en gammal major chef för alla skolor i landet. Majoren visste ingenting om undervisning, men han kunde massor om diciplin och lydnad. Han kom på att alla barn skulle göra ett test. Testet skulle hjälpa lärarna att se vilka barn som var dåliga. Majoren trodde inte att lärarna kunde avgöra sådant själv.

 

Einstein tyckte att testet var jättetråkigt, och resultatet blev rena katastrofen. Veckan efter berättade Einsteins lärare att Einstein hade ADHD och behövde skiljas från de andra barnen. Det hade majoren sagt. Nu började problemen. Einstein fick gå i en egen klass med ännu mer av den tråkiga undervisningen och inget skoj. Han längtade efter att bli stor och börja gymnasiet. Då skulle Einstein gå El och Automation. Han ville göra mer saker på riktigt och inte bara läsa hela tiden. Där kunde han lära sig matte också. Hans dröm var att tillslut bli forskare och studera solstrålarna.

 

Men majoren ville annorlunda. Han sa att dom som går El och Automation inte var intresserade av att lära sig andra saker. De skulle bara lära sig att bli lärlingar. Einstein ringde till majoren.

 

– Jag vill gå el och automation, men jag vill kunna forska också när jag blir stor, sa Einstein.

 

– Ja men man får faktiskt välja, man kan inte ha båda, sa majoren

 

– Men tänk om man ändrar sig då? Sa Einsten.

 

– Ja men då lovar jag att du kan gå på en annan skola som heter Komvux, sa majoren.

 

Vad skönt tänkte Einstein. Då kan jag ju bli forskare ändå tillslut.

Men massor av år senare så var Einstein vuxen. Nu ville han läsa Komvux så att han äntligen skulle få forska. Men när han gick dit mötte han bara en trött rektor. Han sa att majoren hade tagit alla deras pengar. Nu kunde de inte ha några lärare längre. Inte ens en mattebok hade de. Så Einstein fick gå hem igen. När han kom hem ringde han till Majoren.

 

– Du sa att jag kunde bli forskare, men du ljög! Sa Einstein.

 

– Du var mig en gnällig jävel, runka upp stridskuken och tillbaks till lärlingsjobbet din lilla fjolla! Sa majoren och skrattade rått.

 

Så Einsteins dröm blev aldrig sann. Så kan det gå när man låter majorer bestämma över saker de inte begriper.

 

En julsaga från Röd Press

11 kommentarer

Filed under Allmänt

11 responses to “Röd Press första julsaga

  1. Jonas

    Lika illa som det är att låta majorer bestämma över skolan är det att låta okunniga skriva om ADHD. Det finns idag mycket bra hjälp att få för barn med ADHD, bara man upptäcker och identifierar deras problem. Till exempel visar forskning att motivation är extra viktigt för dessa barn. Samtidigt lider de ofta också av koncentrationsproblem varför en mindre klass med extra lärarkontakt verkar vara ett bra alternativ.
    Även om Einstein inte hamnade i en sådan klass är det betyder väl inte fel att försöka hitta och hjälpa de barn som behöver det?
    /Jonas, Psykologkandidat

  2. Jag förstod att ni gillade min förra julsaga. Nu har jag skrivi en till. Den är inte lika träffande men ändå fullt läsvärd.

    http://redfirestata.blogspot.com/2007/12/sagan-om-fretagaren-som-ville-snka.html

  3. pia

    Bara för att påminna om vad en annan Einstein tyckte om skolfrågor, ifall ni hade missat det: http://www.yelah.net/articles/historia20071213

  4. Hej Jonas! Det du skriver har du såklart rätt i. Vad historien om Einsteins diagnos siktar in sig på är A: att herr Björklund tror att vår lärarkår inte är kompetent nog att upptäcka elever i behov av stöd, utan att ha nationella prov till hjälp. B: Att på godtyckliga grunder nivågruppera elever i tidig ålder, vilket ger sämre resultat för elever på båda nivåerna. C: Att människor med ADHD etc. ses som ett problem och som dummare människor. Jag tycker inte att de sakerna motsäger dina invändningar, däremot kan otydligheter från vår sida såklart uppstå när satir skapas. Därför tackar vi för dina påpekanden. MVH /Oskar

  5. Jonas

    Jovars, nog förstod jag att ditåt du siktade.
    Men jag tror att du missförstod min poäng, jag tror att även herr majoren vill hjälpa eleverna med ADHD diagnos. Rätt har du säkert däremot i att han inte tror att lärare är kompetenta nog att ställa denna diagnos – för det behövs läkare eller ännu hellre psykologer (fler sådana till skolorna).
    Varför inte se proven som ett hjälpmedel att hitta de elever som behöver extra stöd? Det handlar inte om att klassa någon som dum, eller att se någon som ett problem. Det handlar om att ge alla samma möjlighet att utvecklas och bli det de vill!
    Nu har ni i alla fall ett sätt till att se på saken.

  6. Det var faktiskt en intressant saga ända tills Röd Press inte lyckades undvika att avslöja sin bakomliggande sensmoral.

    ADHD är en mycket kontroversiell och tvivelaktig diagnos. Det är allmänt känt och därför vore det inte trovärdigt är det ytterst tvivelaktigt att en skola per automatik bör särbehandla en elev enkom p g a en sådan diagnos. Om en ADHD-stämplad elev dock STÖR undervisningen i skolan tror jag att man tar till hårdhandskarna. Det beror nog på från fall till fall, men att Jan Björklund skulle förespråka särbehandling av dessa fall enkom för diagnosens skull är infantil noja och skrämsel. Kanske gjorde man så i Ung Vänsters elitistiska förebild Sovjet, men i Sverige vore det sällsynt.

    Tur att det bara var (och förblir?) en saga, men den hade varit roligare om Röd Press överlämnade fantasin helt åt läsarna, istället för att tugga maten åt dem.

  7. Jonas

    ehmmm? jag var ju klar, men måste ändå sticka in att:
    Nej, ADHD är inte ”en mycket kontroversiell och tvivelaktig diagnos”. Visserligen är det en symtomdiagnos och det kan vara problematiskt i sig, men mycket kontroversiell – inte enligt på området ledande forskare i alla fall. (Fler referenser kan lämnas på begäran men en start kan vara socialstyrelsens skrift ”Kort om ADHD hos barn och vuxna.)

  8. Ehmmm… jo, jag står fast vid att ADHD är mycket kontroversiellt om man betraktar företeelsen med ett vidare perspektiv. Bara för att myndigheter är redo att skriva ut amfetamin åt folk med dessa symptom så är företeelsen ganska färsk och därför ännu tvivelaktig. Det må finnas massor med forskning kring ämnet, och jag kan tänka mig att man i ett modernt land som Sverige gärna välkomnar sådana diagnoser. Men forskningsresultaten på skolelever varierar radikalt från land till land, och därför är det just mycket kontroversiellt om det överhuvudtaget är fråga om en seriös diagnos eller om symtomen snarast kommer av uppfostran och upplevelser.

    ADHD betraktas dock inte speciellt seriöst av opinionen. Du kunde exempelvis för en månad sedan kolla dig genom en genomskinligt förutsägbar undersökning på Expressen.se – då huvudrubriken var ”sockersug kan vara vuxen-ADHD”. Dessutom, upprepade gånger har man i amerikanska populära tv-serier hånat företeelsen och pekat på andra saker.

    Där har du allmänhetens hånfulla inställning till företeelsen. Låt gå att kalla det för en diagnos, och visa gärna din seriösa forskning, ty vissa kanske känner sig lättade av det, men håll ändå med om att det inte är slätt etablerat, utan att många tvivlar starkt på’t. Du som pluggar borde ju känna till sånt här.

  9. Jonas

    Jag köper vissa av dina poänger Jussi. Fast nu börjar vi hamna väl långt off-topic från julsagan, fast det var väl iof mitt fel.
    Visst känner jag till problemen du talar om, just nu sitter jag och skriver (borde skriva) en uppsats just kring detta. Jag vet inte vilka forskningsresultat du talar om, prevalensen varierar kraftigt i olika studier – det är riktigt men det beror snarare på studierna är olika utformade. Att amfetaminliknande preparat (för övrigt i små doser) fungerar finns det goda belägg för, det verkar ha något med att det rättar till onormala dopaminnivåer i hjärnan. Visserligen följer med dessa preparat sekundära problem. Härom veckan läste jag en artikel från USA som tog upp problemet att vissa ungdomar som medicinerades för ADHD rapporterade att de någon gång sålt sin medicin. ( Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry. Vol 45(4) Apr 2006, 408-414.)
    Men nu måste jag verkligen plugga…

  10. ADHD hit och ADHD dit – det var jävligt kul i alla fall! ”Runka upp stridskuken”, det måste man ju ropa så fort man ser karln. Högermedia och högerpartier har alltid varit mycket bättre på sådan där mobbning. Det är dags att vänstern skärper sig, alla idiotuttalanden kan inte bara få glida av högerfolket…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s