Text: Nooshi Dadgostar
I DN den 9/9-10 kan vi läsa att svenskarna tydligen är bland de sämsta i världen på välgörenhet. Vi ligger på 45:e plats i världen. Det kan jämföras med malteserna där 83 procent har ägnat sig åt välgörenhet eller Liberia där 76 procent av landets medborgare på något sätt hjälpte en främling varje månad. Ett fåtal undantag uti den svenska myllan kan dock urskiljas. På stureplan.se kan vi läsa att välgörenhet har seglat upp som en rykande het trend som varje välsituerad son eller dotter med känsla för stil bör ägna sig åt. Bland annat har modebloggaren Tyra Sjöstedt tömt sin garderob och auktionerat ut sina kläder för att skänka överskottet till behövande. Är hon inte en ängel?
Välgörenhet har alltid varit ett slags uttryck för överklassens dåliga samvete, den sammetslena klappen på huvudet efter ett utblottat liv i kapitalismens svallvågor. En slags adlig tillgivenhet, som från en annan tid. Societetsdamer skyler sina mäns tveksamma affärer med prinsessklänningar och jättehattar på välgörenhetsgalor där de lovar pengar till fattiga. De välbärgade solar sig i glansen och leker att de bryr sig. Det är en föreställning i skenhelighet.
Medan statsreligionen i Sverige har kommit att stavas skattesänkningar (förlåt, idag MÅSTE alla säga jobbskatteavdrag), där gåva efter gåva, transporteras från ensamstående mödrar till villaägare i Stockholmsförorter (typ Täby), ska vi stå snällt och applådera när mångmiljonärerna visar upp sin givmildhet. Det är våra pengar som de rika nu fladdrar och skryter med. Vårt arbete har gjort dem rika och den borgerliga regeringens har sett till att förmögenheter inte beskattas. Istället för att bygga rättigheter för envar genom fördelningspolitisk logik och rättvisa, ska vi vädja till de bättre ställda.
Välgörenhetssamhället är ett föråldrat system där människor inte kan klara sig själva. En förgången tid där var sak hade sin plats. Samhällsproblemen förvandlas till individuella tillkortakommanden och enskilda hjälpinsatser. Det som så många slogs för att fasa ut är nu på återtåg. Det oroar mig därför inte nämnvärt att svenskarna saknar filantropisk tilltro.
Det finns en ryggradsmässig reaktion hos den som växt upp i en robust skattefinansierad välfärd. Den som säger att ingen människa ska behöva stå med mössan i hand eller kröka rygg för andra. Det samhälle som arbetarrörelsen byggde upp för att befria sig från allmosorna. Arbetarrörelsen byggde ett samhälle där den fattige skulle slippa be om nåd. Den kanske största och viktigaste frihetsaspekten är friheten från fattigdom.
Nooshi Dadgostar är student och arbetar för Handelsanställdas förbund.
Texten är tidigare publicerad i Röd Press 3/2011.
