Text: Ella Coogan
Bild: Amanda Möllenhoff
Adam Tensta, Jason, Stor – många är de artister som börjat sin karriär i Sveriges Radios ”Kärleksattack på svensk hip-hop”. Ametist Azordegan är programledaren som ger okända stjärnor plats på den svenska hiphophimlen. Röd Press har fikat med radioprataren som sitter på makten. Intervjun finns med i Röd Press nummer 3/2012 och finns att ladda ner som PDF här.
Varför är det så viktigt att lyfta just svensk hiphop?
- Det är viktigt rent kulturpolitiskt. Att man har kulturutbyte mellan länder tror jag främjar folkhälsan. Samtidigt – eller just därför måste man se till att stödja den inhemska kulturproduktionen. Globaliseringen är bra på många sätt, men det får inte ta över den egna produktionen. Annars blir det bara ett fåtal artister, sound och uttryck som dominerar och det tror jag inte alls är bra. Alla uttryck måste få komma till tals och leva. Hörs de inte offentligt får de ingen större publik.
- Jag lyckas se det mesta i världen ur ett maktperspektiv. För sex år sedan satt jag hemma framför Myspace och lyssnade in mig på någon svensk rappare. Och så började jag klicka vidare, satt i timmar och hittade nya, okända rappare. Jag hade aldrig någonsin hört talas om dem, men de var grymma och sjukt kompetenta. Hur kan det finnas så många bra artister inom den här genren som ingen har hört? Jag tyckte att det var något som var fel och jag ville starta ett program där okända rappare skulle få komma fram och spela sin musik. Jag presenterade idén för Sveriges Radio, men det tog ett tag innan de nappade.
Tidigare har Ametist Azordegan arbetat med aktualitetsprogram så det här var ett nytt sätt att göra radio för henne, men när det hela väl satte igång blev genomslaget enormt.
- Det var en hit. De första som sökte sig till mitt program var de redan initierade hardcore hiphoparna i Sverige. Sedan har det spritt sig ut från genrens murar. Ungdomar från förorterna, ofta folk med en fot i gatukulturen men också från småstäder. Och ofta unga människor som kände ett sorts utanförskap. Killar. Till slut kom brudarna också, de var sist in, men sen har det blivit en våg. De kommenterar i sociala medier, mejlar till programmet och tjejer kommer fram till en på stan och vill prata.
- Idén till programmet grodde ur ett kulturpolitiskt engagemang. Jag ville ha en motvikt mot det enorma flödet av dominerande mainstreammusik, av kommersiell musik. Effekten har råkat bli att icke-lyssnarna – unga i storstad med annan bakgrund än svensk – har börjat tuna in i radiovärlden för det här programmet vänder sig till dem också. Jag är tjej och jag kommer inte från hiphop kulturen. Därför blir det också bredare för lyssnarna efter som jag snackar ett språk som alla fattar. Det är lite mindre internt hiphopsnack. Det blir en skön stämning i programmet när det inte spelar så stor roll om man kan relatera till gatukultur eller inte.
Rap och hiphop har ju annars ett rykte om sig att vara rätt manschauvinistiskt, hur ser plattformen ut för tjejer inom hiphopen jämfört med annan musik?
- Jag tror att det ser annorlunda ut för tjejer för att de inte har så många förebilder. Jag tror att det är svårt för en 15-årig tjej att spegla sig själv i en snubbe som står och rappar. Få representanter gör att det finns få utövare, det sluter upp i en ond cirkel.
- Vi har få tjejer i Sverige som rappar, samtidigt är urvalet för litet för att kunna se och beskriva trender. När det kommer till vad man rappar om så ser jag själv ingen markant skillnad mellan tjejer och killar. Jag tror inte att det är någon större skillnad mellan vad killar och tjejer vill uttrycka och få fram. De som finns är exempelvis Cleo och Peshy. De är grymma.
Hiphopen har ju av tradition varit politisk. Är den fortfarande det och varför är det bara viss typ av musik som »blir politik«?
- Ja, absolut. Svensk hiphop är den genren idag med flest samtidskommentarer, delvis på grund av sitt arv. Rent historiskt så slår den underifrån men till skillnad från till exempel punken så är den mer verbal och intellektuell. Punken kan ibland bara handla om att man säger »fuck you«. Hiphopen är kommenterande och beskrivande av sin omgivning. Men att hiphopen är politisk, så som journalister ofta beskriver den, stämmer inte. Det är en minoritet av de svenska hiphoparna som sysslar med att kommentera och vara politiska. De flesta rappar om livet, kärlek och vardagen. Sen tror jag det faller journalisterna i smaken att beskriva rapparna med en åsikt.
- Samtidigt tenderar politisk musik inte att slå igenom lika mycket längre. Hitlistsmusik ska vara lättsmält och inte så kontroversiell. Med åldern har jag förstått att vi som faktiskt är politiska är ju väldigt få i förhållande till hur många som bor i Sverige. Majoriteten av folk vill inte ha politisk musik. Det ska handla om individen, sådant som man kan relatera till.
- Det beror också på vilket land man är i och vad det har för historia. I Iran, där jag är ifrån är den politiska delen av människan en självklarhet. Man växer upp med nolltolerans gentemot makthavare och ser makten ur ett kritiskt perspektiv, jag tycker inte att det är så i Sverige.
Var har popvänstern tagit vägen och vad händer med den musik och de artister som faktiskt tar ställning? Finns det ett utrymme för politisk musik idag?
- Popvänstern är ju inte riktigt vad den var. Jag är inte så gammal och har inte varit med i proggens stortid. Snackar man med till exempel Kajsa Grytt så berättar hon om en popvänster som nästan ledde en hel folkrörelse. Man medvetandegjorde befolkningen, så ser det inte ut idag.
- Jag är förbannad på politiker och institutioner som misbrukar sin makt gentemot befolkningen. När svensk hiphop kommenterar så når de till stora delar de redan övertygade. Varför tar inte svenska dansband ordet politik i mun och kommenterar samtiden? Det är nästa steg, tänk vilken folkbildning, snacka om ett medvetandegörande.
Varför är det så, är man rädd för att vara politisk?
- Det beror på olika saker. Dels är musikbranschen ännu mer kommersialiserad, folk kan tjäna pengar. Men för att göra det måste man också rätta sig efter branschens villkor och krav. Politisk musik är inte vad som främjas, just för att stora mediala kanaler ägs av konglomerat som inte vill förarga staten. Som artist vill man förekomma i många sammanhang, och då gäller det att man förargar så få parter som möjligt. Individualiseringen tar över det kollektiva tänket. ”Vi” byts ut mot »jag«. Det finns ingen anledning att vara politisk och kritisera en hel samtid när individen är i centrum och den kollektivistiska tanken är borta.
- Samtidigt får vi inte glömma att det är en skillnad mellan oss och USA. Vi har möjligheten att vara politiska, i alla fall i viss utsträckning. I USA är konglomeratens rädsla för att uppröra staten dominerande. Men Sverige är inte något stort land och det finns inte lika mycket pengar i omlopp, därför tycker jag att det kanske är överdrivet att vara så rädd som artist. Det är ett snällt land om man ser till ett internationellt perspektiv, det finns definitivt ett större utrymme för mer politiskt innehåll i populärkulturen. Det finns en bred kulturarbetar- och kulturjournalistkår som gärna försvarar yttrandefriheten.
- Den politiska musiken är inte urholkad eller död. Jag tror att ordet är stort och att alla de här små politiska explosionerna inom kulturen tillsammans bildar något stort.
Hur beroende är egentligen populärkulturen och politiken av varandra?
- De använder sig av varandra. Politiken har inte sällan använt sig av populärkulturella profiler och figurer för att marknadsföra sig. Som Obama som skulle ha samarbete med Ludacris för att förstärka sin image och för att nå ut till vissa grupper innan han blev president. Antingen utnyttjar politiken populärkulturen eller så kritiserar populärkulturen etablissemanget. De är som styvsyskon, inte vänner.
- Samtidigt tror jag inte att det ska se annorlunda ut. Kultur är en av de… eller fan nej, kultur är det bästa verktyget för att människor ska få distans till sin egen samtid. Genom att kulturen ständigt ifrågasätter och avbildar så kan andra människor också ifrågasätta sina egna tankemönster.
- I länder som Iran är det första man gör att kontrollera kulturproduktionen. Vad skriver man? Vad sjunger man? Vad målar man? Kulturen är samhällsutvecklande men regimer som den iranska vill inte att samhället ska utvecklas utan avstanna, så man kan behålla sin makt. Kritik föder kritik.
Ametist Azordegan växte upp i Ockelbo nära Sandviken och flyttade till Stockholmsförorten Vårby gård när hon var tretton.
Du är kulturarbetare, hur politisk är du själv?
- Hela mitt program är i grunden en kulturpolitisk satsning. Jag ser ett fel i samhället som jag vill göra skillnad på och därför startade jag upp »Kärleksattack på svensk hip-hop«. Jag är väl inte så politisk i mina intervjuer som jag håller i programmet men däremot är jag på ett sätt politisk i produktionen. Jag censurerar aldrig musik utan spelar alla artister med bra kvalitet oavsett vad de uttrycker i sina texter. Jag värderar inte kulturella uttryck utan försöker att vara en spegel. Om någon känner något och säger det så måste det få komma fram. Man kan aldrig säga till någon att den känner fel. Sen efter att uttrycket kommit fram kan man föra en diskussion i frågan.
Viss kultur är inte lika populär hos etablissemanget. Graffitin motarbetas på många håll och en del festivaler har fått svårt att gå runt på grund av polisnotan. Kan man prata om en censur i vilken kultur som får komma fram?
- Att sätta etiketten censur på företeelser är lite av en tolkningsfråga. Men ser man det som att en viss typ av kulturyttring tystas ner för att den är förarglig eller för att man har moralpanik så är det absolut så. Det har med intressen att göra. För att gynna vissa intressen ska andra intressen tystas ner och sättas munkavel på. Det är problematiskt, vem bestämmer vilkas intressen som får komma till uttryck? Oftast är det de som har pengar och makt vars intressen gynnas.
- Vi har yttrandefrihet, och yttrandefrihetens begränsningar finns till för att skydda grupper av individer, till exempel att hets mot folkgrupp inte får förekomma. Man kan inte gå och heila på Drottninggatan, men det är en sak. Sen är gränsen mellan att skydda och att detaljstyra kultur hårfin. Någonting som hänt de senaste åren som jag ställer mig emot är när myndigheter har detaljstyrt kultur, som till exempel polisen när de tyckte till om Labyrints låttexter. Så länge det inte är hets mot folkgrupp så ska även de mest obehagliga kulturella uttrycken få komma fram. Gör vi inte det kommer vi inte heller få veta vad som rör sig i folksjälen – och i vidare utsträckning varför.
Det finns ju artister och konstnärer, till exempel Lars Viljks, som lever på populism. Men ska man få säga vad som helst bara för att man är artist?
- Man ska få säga allt och driva med alla företeelser. Jag har svårt för folk som inte kan ta att man driver med grupper. Det är ett hälsotecken att man har distans till sin egen tillhörighet. Det betyder dock inte att det tas emot med ett leende. Det är svårt med självdistans. Men provokation inom kultur kommer alltid att utnyttjas av folk som är ute efter egomassage.
- Det innebär också att det kan bli osmakligt. Klart Viljks ska få hålla på, men med åren så tycker man kanske att han gått för lågt. Det är också en humanistisk fråga: hur mycket ska man få driva med grupper och hur länge?
Du skulle inte klassa den händelsen som hets mot folkgrupp?
- Det är svårt. Jag har inte sett alla hans verk, det finns säkert något som jag skulle klassa som att ha gått för långt. Men jag vågar inte dra det sträcket utan all fakta.
Hur långt får man gå? Är det mer okej för Ebba Grön att skriva en låt som heter skjut en snut än att vit maktrörelsen skriver hetsiga låtar?
- Det är svårt att diskutera individuella grupper och akter. Jag tycker att man ska föra diskussionen om vad folk yttrar sig om någon annanstans och inte utifrån vilka kulturut-övningar som ska tillåtas. Vi måste hela tiden förhålla oss till frågan »varför?«. Kulturella uttryck kommer ur situationer och det är i den diskussionen man ska lägga vikten. Förbjuder man viss kultur kommer det att ligga och bubbla och komma i uttryck på annat sätt. Kulturen är en produkt av sin tid.
- Vi kommer aldrig komma till ro om vad som är okej och inte okej att säga. Diskuss-ionen om yttrandefriheten och dess begränsningar kommer aldrig vara klar, allt befinner sig i en gråzon och även inom juridiken så är det en tolkningsfråga.
Vilken roll spelar individualismen i populärkulturen? Varför gör artister låtar för att samla in pengar till välgörenhet istället för låtar om att förändra?
- Det beror nog på att man får förekomma i ett sammanhang som man tror på, men vill mer ogärna göra sin image till den frågan. Det finns exempel på artister som varit politiska till en början, men som sen cashar in och lever gott på gamla meriter. Är den där »arga« ytan bara en kommersiell fasad för att tjäna ännu mer pengar?
- Dels försvinner mycket av det politiska aggressiva när man blir äldre och man får en mer nyanserad bild av världen. Det radikala hör till ungdomen och studenterna generellt, är det inte så? Jag tror också att skivbolag inte tycker att artister ska göra politisk musik för att mottagare inte är, i större utsträckning, politiska. Vill man bredda sig så ska man inte tycka.
Ametist mobil piper till och plötsligt utbrister hon i ett asgarv, den mörka rösten bubblar ut över hela caféet och sedan berättar hon att hon just fick reda på att hon ska till TV-huset och delta i Filip och Fredriks program »Breaking news« på kvällen. Hon säger att hon är nervös men håller kvar sin coola, lugna attityd. Vi säger snart hejdå och hon springer tillbaka till radiohuset för att göra sig klar för kvällen.
Vad är ett säkrare vårtecken än Röd Press påsknummer? I dagarna finns Röd Press nummer 1, 2013 att hitta på hallmattan hemma hos våra prenumeranter. För er andra finns tidningen att beställa på red@rodpress.nu.
