Systerskap och blåmärken i Roller Derby

Text & bild: Margareta Cannerfors

Det är en torsdag i november i Biskopsgårdens industriområde och så mörkt att man knappt ser ingången till inlineshallen där Gothenburg Roller Derby har sina träningar. Ikväll är de ett tjugotal tjejer och två killar som är domare. De börjar med att ställa ut koner för att markera den ovala banan, sen börjar träningen. I inlineshallen åker alla motsols på banan och värmer upp tillsammans men sen delas de in i två grupper, en för nybörjare och en för de mer erfarna. Nybörjarna övar cross-overs, klassiska skridskoskär där högerfoten sätts snett framför den vänstra, medan de mer erfarna tränar på att spela.

Roller Derby är en fullkontaktsport med sitt ursprung i 30-talets USA. Sporten är det väldigt hård men kontrollerad, det handlar mest om strategi. Det är inte tillåtet att använda händer, armbågar, huvud och fötter för att tackla en motståndare. Istället används axlar, höfter och hela sidan av kroppen ner till knäna för att rubba en motståndares balans.

Roller Derby är en sport med främst kvinnliga utövare och här i Sverige är män än så länge bara välkomna som domare eller så kallade ”fearleaders”. I roller derby finns inte bara laganda, det finns också systerskap. Linn Allwood pluggar litteraturvetenskap och tränar i Gothenburg Roller Derby. På banan går hon under namnet All in.

– Det är helt ljuvligt. Alla har olika bakgrund, ålder och sysselsättningar men systerskapet är fantastiskt även utanför träningen och det är en sån stor styrka, säger Linn.

– Det är starka, kompetenta kvinnor som hjälper varandra. Det är oerhört peppande.

En match varar i sammanlagt 60 minuter och båda lagen består av en jammer, tre blockers och en pivot. Jammerns viktigaste uppgift är att försöka tränga sig genom motståndarnas lag. Därefter ska hon snabbt köra ikapp klungan igen varefter poängräkningen börjar. Jammern ska nu försöka ta sig förbi så många motståndarblockers som möjligt. Blockers uppgift är att hjälpa fram sin egen jammer samtidig som de hindrar motståndarens jammer. Pivoten bestämmer farten på klungan. Trots det hårda spelet är det mycket nätverkande inom sporten mellan de olika lagen.

– Efter matchen dricker alla öl tillsammans och kramas. Man kan inte hata de andra eftersom det inte finns så många lag, skrattar Linn.

Alla utövare har ett slags alter ego som de kliver in i när de tränar eller tävlar för att bli starkare, snabbare, våga satsa mer och våga kliva ur den klassiska tjejrollen. Spelarnas derby name brukar vara en ordlek med deras eget namn. Julia blir »JulieJet«,  Marta blir »Martattack« och Linn blir »All in«. Men leken finns också med i andra av sportens termer till exempel kallas cheerleaders för fearleaders och matchkläderna för bout-fit.

I Sverige finns det Roller Derbylag i Stockholm, Malmö, Göteborg, Umeå, Luleå och Visby och sporten växer snabbt. Att uppmärksamheten som sporten har fått i media har gjort att intresset ökar ännu mer hoppas Linn.

– Här i Göteborg vet jag inte riktigt för jag har inte spelat här så länge men förut bodde jag i Malmö och där växer det absolut. Jag tror filmen »Whip it« har gjort mycket för Roller Derbyn, man kan säga att det var den som förde ut det till massorna i Europa.

 

Texten är en kortad version. Läs reportaget i sin helhet i Röd Press 4/2011.

Sälj Grej Med Tjej

Har du någonsin funderat på vad motorbåtar har med kvinnobröst att göra? Det är en gåta även för oss på Röd Press. Däremot är det ingen ovanlighet att kvinnor används i marknadsföring för alltmellan himmel och jord.

Sidan Sälj Grej Med Tjej samlar vansinniga annonser där kvinnor uteslutande används som objekt för att sälja mer bilvax, hamburgare, herrkalsonger eller vad det nu kan vara. En nyttig påminnelse för alla som tror att media och reklam inte påverkar oss.

Varning för känliga feminister.

Ett manifest som upprör

Text & foto Tove Liljeholm

»Kvinnan såsom liten och dum och därför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall kväsas till såsom barbaren eller tjuven. Hon är endast behövlig såsom vår äggstock och livmoder, allra bäst dock som slida!«

Så skrev August Strindberg, en av våra mest hyllade svenska författare som ingår som en självklar del av svenskundervisningen i skolan. Men när Turteatern i Kärrtorp i samarbete med Counterforce Production nu sätter upp Valerie Solanas SCUM Manifestet har man blivit hårt kritiserade. Så hårt att man tvingas ha polisbeskydd och flera av de kvinnor som arbetar med pjäsen har hotats till livet. Motståndarna menar att det är oansvarigt att sätta upp en pjäs baserad på ett våldsamt, manshatande manifest. Röd Press har mött Andrea Edwards, som är ensam skådespelerska på scenen.

– För mig är det här en extremt stark text som vänder upp och ner på väldigt mycket. Den ifrågasätter saker som jag har tänkt var självklara. Jag tycker att det finns en allmän jargong mellan tjejkompisar där män är sämre på empati, omhändertagande, och närhet. De här så kallade mjuka värdena i livet som vi kvinnor har fått stå som representanter för. Men samma sak finns också bland män. De kan prata om att ”jag måste gå hem med blommor till frugan. Jag var ju ute till tre inatt så nu måste man blidka regeringen”.

– Boken följer den där biologiska linjen men drar tesen så långt att den slår tillbaka på männen, den ändrar strukturen totalt. Man vill ju hela tiden säga att nej, alla vi män och kvinnor innehåller allt. Men Valerie Solanas menar att det visst är skillnad. Men det är inte vi kvinnor som är biologiskt svaga, det är männen som är de biologiska missfostren. Hon skriver väldigt retoriskt och slagfärdigt och plötsligt var jag med på tåget. Det blev jag väldigt skrämd av. Men jag tror samtidigt att det är nyttigt, att mina normer som jag levt med luckrades upp av en ynka bok.

– Det finns en sorg i den debatten som förts i media. Vi ville skapa en diskussion kring normer och könsroller. Debatten i media handlar väldigt mycket om andra saker. Den debatten som har förts här av de som har sett pjäsen har sett helt annorlunda ut.

Parallellt med SCUM Manifestet spelar Turteatern även Markis de Sades Juliette. Det är en text som innehåller grovt sadomasochistiskt våld, misshandel och våldtäkter på både kvinnor och barn. Men där har debatten uteblivit.

Varför har det inte blivit samma uppståndelse kring Juliette?

– Det är norm att män förnedrar, baktalar och utnyttjar kvinnor. Och vi är så vana vid allt snusk där kvinnor bara sätts på från allt, filmer och media. Det är inte så värst provokativt med våld mot kvinnor, men det är väldigt provokativt med våld mot män.

Kan man som skådespelare spela allt, eller finns det någonting man inte borde sätta upp?

– Jag personligen tycker det finns massor av saker man inte borde få spela. Men om jag skulle kräva mig rätten att vara med och bestämma det så skulle ingenting kunna spelas och därför tycker jag ändå att det är bra att man kan göra det. Min personliga gräns går vid personangrepp, då tycker jag man har rätt att protestera. Det är lite samma fråga som om man kan skämta om allt. Och ja, det tycker jag att man kan, i rätt kontext. Jag tycker inte att allt ska få spelas i fel kontext. Men vem är det som avgör vad som är rätt? Och då kommer ju nästa fråga, vill man leva i ett demokratiskt samhälle eller inte?

Det är lite som debatten kring Muhammedkarikatyrerna, där en del menar att man kanske kan få skämta om allt, men att man inte bör göra det?

– Det är ju ett angrepp på muslimer, som är väldigt hatade runt om i världen just nu. Män ligger inte lika risigt till om man säger så. Men man måste ändå vara överens om att vi lever i ett patriarkat för att tycka att det är okej att vi sätter upp den här. Jag förstår att de män som påstår att vi inte gör det är upprörda.

– Det finns en ton i hela boken som är sprungen ur en enorm frustration, ett hat och en ilska. Men också ur en dröm om ett kärleksfullt samhälle och i det samhället finns det enligt henne inte plats för några män. Jag läser boken som om att i det kärleksfulla samhället så finns det inte plats för den här mansstrukturen. Som jag för övrigt tror är lika plågsam för män som den är för kvinnor.

Finns det någonting som du skulle velat att ni gjorde annorlunda?

– Det har varit skitjobbigt, jag skulle vilja ha varit mer förberedd. Just idag skulle jag helst velat vara hemma med mina kaniner och göra rabarberpaj. En del av mig skulle vilja gå ut och säga ”förlåt alla män, jag älskar er och menar ingenting illa”, och en annan del av mig har valt att vara en fighter. Men jag kommer att fortsätta att göra det här tills jag klappar ihop. Jag är superstolt över det vi gör och är inte rädd för några hot längre. Jag tycker det vi gör är helt fantastiskt.

Texten är en kortad version. Läs intervjun i sin helhet i Röd Press 4/2011.

So, are you fat, ugly or slutty?

Igår publicerade vi en intervju här på bloggen med Angelica Norgren, bloggare, gamer och programledare för P3 Spel. Hon berättade om sexistisk marknadsföring och vansinniga onlinekommentarer.

Att bli utsatt för taskiga och sexistiska kommentarer är vardag för många kvinnliga gamers. Några fick till slut nog och startade bloggen ”Fat, Ugly or Slutty”. Namnet kommer av att alla arga, förnedrande och dryga meddelanden skickade från manliga spelare anklagade tjejerna för att vara antingen fet, ful eller en slampa. På bloggen publiceras  meddelanden för att skratta, synliggöra och förhoppningsvis förhindra.

Fantastiskt underhållande!

En mansdominerad spelindustri

Text: Nils Englund
Bild: Martin Rylander

Tv- och dataspelande är sedan länge mer än bara ett fritidsintresse. Spelindustrin omsätter årligen mångmiljardbelopp samtidigt som internationella turneringar och spelkonvent lockar tusentals deltagare och åskådare. Men är den världen verkligen öppen för alla? Angelica Norgren har spelat tv- och dataspel i nästan hela sitt liv och är idag känd som bloggaren xboxflickan och programledare för P3 Spel. Röd Press har pratat med henne om hur tjejgamers bemöts och behandlas inom spelvärlden. En vanlig föreställning är att det mest är killar som spelar. Det stämmer inte riktigt.

– Spelandet ses ofta som mansdominerat, fastän det är en ungefär lika stor andel tjejer som spelar. Skillnaden är att tjejer lägger ner mindre tid på spelande, spelar mer webbläsarbaserade spel, till exempel Animal Farm på Facebook, och mindre onlinespel, säger Angelica. En väsentlig skillnad är att det är endast 10 procent av alla spelutvecklare som är kvinnor, vilket leder till att det mest är män som gör spel för andra män.

Angelica menar att många delar av spelvärlden är exkluderande mot tjejer. Det kan ta sig många olika uttryck.

– Det märks om man ser på marknadsföringen som ofta är väldigt tydligt riktad till män, säger Angelica. Det är inte ovanligt att man använder sig av bikinibrudar för att marknadsföra olika spel. Spelen använder sig av olika kameravinklar för män och kvinnor, där man ofta fokuserar på kvinnliga karaktärers bröst eller rumpa, med männen fokuserar man mer på ansiktena.

Det är ovanligt att spel har en kvinnlig huvudkaraktär och de kvinnor som finns med i spelen är mest ögongodis, hjälplösa våp som den manliga hjälten måste rädda eller både och. De mest extrema exemplen går att finna i fightingspel där de kvinnliga karaktärerna ofta har megabröst och opraktiska men avslöjande dräkter.

– Sen finns det väldigt subtila saker som nästan är värre, säger Angelica och syftar dels på vilka roller kvinnliga karaktärer får spela, dels på hur tjejer blir bemötta när de spelar online.

– Online kan jag få höra många taskiga kommentarer i stil med ”tillbaka till köket, du är ful” eller rena sexuella trakasserier, säger Angelica. Ibland kan det vara motsatt att man blir behandlad som en liten prinsessa som inte får bli beskjuten i skjutspel. Jag spelar spel och vill spela på samma villkor som alla andra. Det är egentligen det som är det fina med spel, att oavsett bakgrund, kön eller sexuell läggning så kan vi alla bli jämlika då vi alla sitter bakom en datorskärm. Men ändå blir det inte så.

Även om situationen idag kan vara delvis dyster så finns det enligt Angelica möjligheter till förändring.

– Vi måste börja få in fler tjejer på spelutbildningar, så att utvecklarna får ett mer breddat perspektiv, säger hon. Är man tjej och spelintresserad kan man gärna prata om det och uppmuntra andra tjejer att börja spela. Som kille kan man försöka tänka en sväng extra, oavsett om det gäller taskiga kommentarer eller att vara extra bussig. Och säga ifrån mot skitsnack. Angelica säger att vi alla tjänar på att fler tjejer kommer in i spelgemenskapen.

– I takt med att målgruppen växer kommer spelbranschen göra fler spel, inte bara de säkra korten vi har blivit vana vid. Lite mer nischade spel helt enkelt, och inte nödvändigtvis mer ”tjejiga”, rosafluffliga spel.

Angelica menar att det tragiska är hur tjejer som kanske är nyfikna på att börja spela avskräcks av hur det ser ut.

– Jag spelar och är inne i spelvärlden. Det är inte mig det är synd om, det är synd om de som inte spelar.

 

Texten är tidigare publicerad i Röd Press 4/2011.

Nytt nummer ute nu

Nu är det dags för Röd Press 4/2011. Numrets tema är fulkultur och tidningen är späckad med intervjuer med spännande personer. Bland annat kan du läsa en intervju med Andrea Edwards som spelar i den omdebatterade SCUM Manifestet på Turteatern i Stockholm. Eller varför inte med Gustaf Engström som är både graffitimålare och polis. Eller så kan du läsa reportaget om Gothenburg Roller Derby eller om OS-hoppet Jeri Emuru som riskerar utvisning till Etiopien.

En del texter kommer att läggas upp efter hand på rodpress.nu. Men för att vara säker på att inte missa något är det säkrast att skaffa sig en prenumeration, (4 nummer för 200:-).

Julklappsräddningen – Röd Press

Är du sent ute med julklapparna i år? Har du fortfarande inga idéer på vad du ska ge dina nära och kära? Lugn, du behöver inte grubbla längre. En prenumeration på Röd Press är väl ändå vad alla innerst inne önskar sig?

Se till att teckna en prenumeration redan idag så kan du ta det lugnt och knäcka nötter och äta knäck i godan ro. Maila oss på red@rodpress.nu och berätta vem du vill ge tidningen till och ditt eget namn och adress.

Och du, man får ge bort julklappar till sig själv!

 

Pop & politik på Socialistiskt Forum

I lördags arrangerade Röd Press ett mycket välbesökt seminarium på Socialistiskt Forum. Det diskuterades pop och politik, individualism och kultur tillsammans med Moa Svan från (bland annat) Humormaffian och Kyss min Plysch, Uje Brandelius från Doktor Kosmos och Love Antell från Florence Valentin. Clara Lindblom var samtalsledare och höll i trådarna.

Det blev ett fantastiskt bra och uppskattat samtal och det enda tråkiga var att det blev så fullt att en del fick vända i dörren. Men misströsta inte, missade du samtalet eller om vill ha mer så tipsar vi om nästa nummer av Röd Press. Utan att avslöja för mycket kan vi säga att det kommer att ha en dragning åt det kulturella hållet.

 

Plötsligt händer det…

Alva kämpar för en jämställd skola

Text & Foto: Johanna Granbom

Alva Tång är 18 år och har nyligen gått ut Fryshusets Gymnasium i Stockholm. Röd Press träffade henne för att prata om jämställdhetsgruppen som hon drog igång på skolan.

Varför har du startat en jämställdhetsgrupp på din skola?
– Främst för att väcka jämställdhetsfrågan till liv i skolan. Efter att ha gått i skolan i tolv år utan att ha hört någonting om jämställdhet tycker jag att det är dags att börja prata om det. Det är dessutom lite speciellt på min skola, Fryshusets gymnasium, eftersom vi har så många olika inriktningar. Det är till exempel sport- och musiklinjer, där det blir extra mycket konkurrens mellan tjejer och killar. Eftersom de flesta som håller på med sport är just killar, så säger normen också att killar är bättre än tjejer. En annan mer generell sak är att lärarna hellre låter en kille svara på en fråga i klassrummet än en tjej. På grund av omedvetenhet i genusfrågor och jämställdhetsfrågor så är inte lärarna uppmärksamma på såna här strukturer – och det måste vi göra någonting åt.

Vilka problem tänker ni ta itu med?
– Eftersom jag startade jämställdhetsgruppen under sista terminen i trean, så är det viktigaste för mig att folk fortsätter att jobba med den. Vi ska vara med på en lärarkonferens och berätta vilka vi är, och sen ska en föreläsare komma och prata om genus. Efter det ska vi organisera feministiskt självförsvar och andra jämställdhetsaktiviteter.

Vad har ni gjort hittills?
– Sen vi startade gruppen har vi haft lite ojämn närvaro på mötena – ibland är vi tre och ibland kan det komma tjugo personer.
Jag började med att ta kontakt med folk på skolan som jag vet är intresserade av jämställdhetsarbete, och sen startade vi gruppen. På ett möte för några veckor sedan dök det upp runt trettio personer.

Vad är era mål?
– Vi vill göra vår skola så jämställd som möjligt. Jag vill att arbetet med jämställdhetsgruppen ska fortsätta och att frågan om jämställdhet blir uppmärksammad. Vi vill att lärarna ska få mer förståelse och kunskap om jämställdhet, och utifrån det också jobba för att göra lektionerna och skolmiljön mer jämställd överhuvudtaget.

Vad har du för tips till den som vill starta en jämställdhetsgrupp på sin skola?
– När jag startade jämställdhetsgruppen så började jag med att få ihop ett gäng personer som ville samma sak som jag. Sen tror jag också att det är viktigt att ta kontakt med rektorn, eller någon lärare, för att få deras förtroende. Det är lättare att få gehör om man har stöd från någon auktoritet, och då kan vi som elever få igenom mer. Jag tog kontakt med rektorn och berättade för honom att jag ville starta en jämställdhetsgrupp och han var väldigt positiv.
En annan sak som är viktig att tänka på är att inte stänga ute någon. Vi har till exempel haft problem med att det har dykt upp väldigt få killar och fått höra från lärare att »det är ju inte bara er tjejer det är synd om«, och så vidare. Så prata med rektorn eller någon lärare, prata med dina kompisar som du vet är intresserade, sätt upp affischer och ha ert första möte.

Läs mer om hur du startar en jämställdhetsgrupp i Röd Press 3/2011.