Text: Tove Liljeholm
Bild: Tove Liljeholm, Albin Höglund
I New Folsomfängelset sitter män som har begått grova våldsbrått. De har misshandlat, våldtagit, rånat och mördat. Cellerna är trånga och vakterna är tungt beväpnade. Bakom de höga murarna har Judith Tannenbaum jobbat med att få de intagna att skriva dikter.
Judith Tannenbaum pratar med lugn röst och skrattar ofta. Vi ses i lobbyn på ett av Stockholms finare hotell och det känns långt till gängkrig och beväpnade vakter. Med sig har hon Michel Wenzer, regissören till den nyutkomna filmen At night I fly – bilder från New Folsomfängelset.
Judith är konstnär och jobbade tidigare med poesiundervisning i skolor. Av en slump blev hon introducerad för att läsa poesi i fängelser – och fastnade för det. Genom projektet Art in Correction har hon sett till att livstidsdömda fångar har fått chansen att skriva poesi.
Rick Misener
Judith: Det är egentligen ingen skillnad på att ha en konstgrupp i fängelse eller någon annanstans. I mina klasser brukade vi jobba mycket med att läsa och diskutera andras dikter. Ibland bjöd jag in gästpoeter för uppläsningar. Men den respons jag fick i fängelset var annorlunda än den jag annars fick. Utanför fängelserna så kan publiken tycka att någonting är vackert eller trivsamt. Men poesin för fångarna är någonting de verkligen behöver, någonting att hålla fast vid.
Michel: Det är svårt att förstå hur brutal stämningen i fängelse är. Du är hela tiden under press. De flesta som sitter på New Folsom kommer aldrig att komma ut och har blivit tvungna att acceptera det. Det är som att vara fångad i ett limbo.
Idag finn inte längre några pengar till projektet och Judith har blivit tvungen att sluta. Istället är det fångarna själva som har tagit över, däribland Spoon Jackson. Det märks att Judith gärna pratar om Spoon, som hon kallar för vän och »brother of my soul”.
Spoon växte upp i 60-talets Los Angeles, som den näst yngsta av femton bröder. Han hade ingenting och fick höra att han aldrig skulle ta sig igenom high school. När han var 19 dömdes han för mord, ett straff utan möjlighet till benådning. Det var i slutet av 70-talet och idag har Spoon suttit mer än 34 år i fängelse.
J: Det var under rättegången Spoon började skriva. Det var så många ord han inte visste vad de betydde. Han förstod att de orden skulle avgöra hans öde, så han började läsa lexikon och studera. Poesin blev nästa steg, säger Judith.
Även om deltagarna på pappret har möjlighet att uttrycka sig som de vill finns ändå en hård kontroll. De texter som ska användas i utställningar eller publiceras utanför fängelset läser vakterna igenom. Skriver man någonting olämpligt som sedan hittas när det blir razzia i cellen så kan det användas mot dig.
M: I målningsklasserna är det till exempel strikt förbjudet med gängmärken. Det finns de fångar som kommunicerar via graffitimålningar med gömda budskap, man berättar för sina vänner utanför vilka som ska dö eller så. Men sådana målningar konfiskeras.
I filmen At Night I Fly berättar fången Rick Misener om hur han själv som nykommen fick en kniv och en lapp med ett namn på. Våldet är en självklarhet i fängelset och för att överleva krävs att man anammar stämningen – att man blir elak. Men tack vare poesiklasserna har Rick fått mod att ställa sig utanför. Han vill vara den som ger de nya fångarna en penna och ett papper istället.
J: Tidigare fanns en annan öppenhet. Fängelset var på ett sätt mer som ett samhälle. Idag är det väldigt separerat. När jag höll i klasser hade vi ofta utställningar. Det fanns till och med möjlighet för fångarna att bjuda in sina familjer en kväll per år för att titta. Men det finns inte längre, eller så sker det väldigt sällan.
Judit Tannenbaum och Michel Wenzer
Trots allt är New Folsomfängelset positivt inställt till sina poesiklasser. Det har nämligen visat sig att de fångar som deltagit i projektet har varit mindre benägna att delta i bråk på fängelserna och har också klarat sig bättre när de har kommit ut. Men alla är inte lika förtjusta. I USA finns det en stark brottsofferrörelse som är mycket konservativ och som ställer sig positiv till dödsstraff. Judith berättar att det ibland har funnits ett motstånd mot konstprojekten. Särskilt när hon jobbade på Saint Quentin, det fängelse i Kalifornien där man verkställer dödsstraff. Judith sänker rösten och viskar nästan när hon berättar att det faktiskt inte bara handlar om hämndkänslor från de anhöriga.
J: Fängelsevakterna har en stark fackförening som jobbar för en striktare lagstiftning. Bland annat finansierar de olika brottsoffergrupper med resor för att de ska få träffa lagstiftare och kunna påverka. I Kalifornien har vi en lag som förbjuder media att besöka fängelserna. Det gör att det blir svårt för folk på utsidan att få information om vad som händer inne i fängelserna.
J: I Kalifornien har det blivit värre. Fängelserna är överfulla och det är svårt att ens hitta en egen plats att vara ifred på. Både fysiskt och mentalt. Alla runt omkring ser på dig som ett monster.
Det som ändå i viss mån har hindrat den negativa utvecklingen är kostnaderna. I dag är många amerikanska fängelser överbelagda och i New Folsomfängelset har man idag drygt 3 500 interner, det är nästan dubbelt så många än vad man egentligen klarar av. Av de som inte dör i fängelset är det en majoritet som begår nya brott och kommer tillbaka. Det är inte humanitet som sätter stopp för en allt aggressivare kriminalpolitik, det är ekonomin.
J: Saker och ting handlar allt mer om pengaintressen och privatiseringar. Det verkar vara samma utveckling här i Sverige. Saker är fortfarande väldigt mycket bättre här än i USA, så folk är inte så oroliga. Men försämringarna sker i små steg – en i taget. Jag hoppas att unga människor ser det och står upp för sig själva.
At Night I Fly har vunnit en Guldbagge för bästa dokumentär och Tempo Documentary Award på dokumentärfilmsfestivalen Tempo. Läs recensionerna i Dagens Nyheter, K Special, Svenska Dagbladet, Kulturnytt eller i Sydsvenskan.
Texten är tidigare publicerad i Röd Press 4/2011.
Att kvinnor och tjejer organiserar sig utan män är fortfarande någonting som rör upp känslor och är ingenting som ses med blida ögon av könsmaktsordningens väktare. Vilken roll spelar separatismen för den feministiska rörelsen, vilka framgångar kan vi se och vad är utmaningarna framöver?
Har du någonsin funderat på vad motorbåtar har med kvinnobröst att göra? Det är en gåta även för oss på Röd Press. Däremot är det ingen ovanlighet att kvinnor används i marknadsföring för alltmellan himmel och jord.
